ra, de förra kom från damer i balltoaletter, från herrar i frack och monokel, men det sista från professor Mörling som, trotsande modets nyckfulla växlingar infunnit sig i det lysande sällskapet endast iförd sin vanliga kavajkostym, men under densamma döljande det mest frejdade namnet i hela församlingen.
Den underbara blåa diamanten låg på det veckrika vita sidenunderlaget i ett medelstort etui och den låg alldeles ensam, slipad med facetter[2] men inte infattad.
Etuiet gick man och man emellan kring det dukade supébordet kring vilket gästerna stående slagit krets och festen var arrangerad av direktör Morell till ära för hans dotter Lilly, som denna dag fyllde tjugu år.
Den blåa diamanten var en av födelsedagspresenterna och utan tvivel den dyrbaraste av dem allesamman.
Då etuiet med den strålande ädelstenen vandrat runt och beskådats av alla, ställdes etuiet öppet mitt på bordet och direktör Morell lät baksidan av sin fruktkniv falla mot ett slipat kristallglas och äskade ljud.
Och genom den tystnad, som omedelbart följde, ljöd hans röst hög och klar:
“Mina damer och herrar! Många av er torde nog minnas min bror, Petter Morell, som för tio år sedan lämnade fosterlandet för att söka lyckan i främmande länder. Här hemma ville det inte lyckas för honom – hans planer var för stora, för vittomfattande. Men det tycktes inte heller lyckas honom att där ute skaffa sig varken namn eller pengar – i alla fall hördes han aldrig mera av sedan den dagen han lämnade Sverige. Inte förrän[3] i dag. Men i dag anlände ett kort brev – Petter Morell har blivit en av de stora magnaterna där ute under ett namn, som han ber mig att inte yppa. Den blåa diamanten, en ädelsten av ett ofantligt värde, sände han samtidigt till sin brorsdotter – mitt herrskap jag föreslår att vi tömmer en välgångsbägare för vår nya banbrytare i fjärran land – för min bror Petter Morell.”
Glasen klingade mot varandra och den blåa diamanten blev ingalunda mindre intressant genom det meddelande som direktören bragt och den inspirerade till och med skalden Samuelsson, som var närvarande, till att plötsligt stränga sin lyra och improvisera:
All den strålglans himlen samlat,
högt i sina blåa salar
här i stenens färgprakt dalar,
se – den har till jorden ramlat.
Varför drogs den just till henne?
Vänner, se – de ögon båda
äro liksom stenen blåda:
Stenen sökte systrar tvenne.
Man applåderade den unge, lovande skalden Samuelsson och under den bästa stämning drog sig sällskapet tillbaka från matsalen in i salongerna där kaffe serverades, och efter dettas inmundigande kom dansen åter i gång med liv och lust.
Den blåa diamanten placerades bland de andra födelsedagspresenterna på ett bord i en liten budoar och snart glömdes den för dansens glädje och andra intressen.
Ute i balsalen uppvaktades unga fröken Lilly av kavaljererna och det behövdes knappast mycken psykologisk blick för att iaktta, att medan alla ungherrarna, så gott som[4] utan undantag, gjorde flickan sin kur[5], så tycktes hennes intresse endast följa en enda av herrarna, den unge notarien Richter.
De var även ett vackert par, de bägge, och många avundsjuka blickar följde den 25-årige mannen, när han förde Lilly med sig i dansen.
De bägge unga drog sig tillbaka i en liten lockande berså i ett hörn av verandan mellan ett par av danserna.
“Du Arthur,” sade Lilly, “jag har en idé.”
“Vad då?” frågade han.
“Det är om den blåa diamanten.”
“Nå, låt höra – skall du sätta den i en ring?”
“Åh – nej – bättre upp.”
“I ett diadem mot ditt gyllne hår?”
“Nej – mycket – mycket stiligare.”
“Nå? Jag förgås av nyfikenhet.”
“Arthur,” viskade hon, “jag vill stjäla diamanten “han spratt till.”
“Stjäla din egen diamant?! Vad i all världen menar du?”
“Hör på mig ett ögonblick,” svarade flickan, “och du skall förstå, vad jag menar. Vilket värde tror du att diamanten har?”
“Det är svårt att säga,” svarade han, “en halv miljon kronor.”
“Gott – låt oss säga det,” medgav hon. “Nå – vad tror du jag kan ha för glädje av diamanten?”
“Glädje? Åh det är väl alltid roligt att veta att man äger en sådan klenod.”
“Gott, låt oss anta det. Men det nöjet är nog ganska tvivelaktigt.”
“Hur så? Det är ju alla damers förtjusning att äga smycken.”
“Ja, det sägs så, men jag är av en annan mening. Har jag denna dyrbara diamant här hemma, så löper jag alltid fara för inbrott – kanske mord – sätter jag den i säkert förvar i en banks kassavalv så har jag ju bra liten glädje av den.”
“Må vara, men du äger den i alla fall.”
“Ja – i fredstid – men blir det krig sprängs nog bankerna och allt blir fiendens rov.”
Arthur Richter skrattade.
“Nej, hör du, Lilly – du är minsann som sagans kloka Elsa, hon, som började att gråta, då hon tänkte på, att om hon blev gift och fick en son, så kanske denne gick ned i källaren för att tappa öl och då föll kanske den stora krampan i väggen ned och slog ihjäl gossen – precis så resonerar du. Men – det ligger väl något under[6] – vart är det du vill komma?”
“Det skall jag säga dig. Jag vill helt enkelt stjäla diamanten – byta ut den mot en blå glasbit – och sedan sälja den och pengarna ger jag anonymt till Stockholms fasta försvar[7] – förstår du?”
Jo, Arthur Richter förstod mycket väl denna logiska sak med sina mängder av “om”. Han begrep, att om Lilly bar den dyrbara stenen vore det farligt, och om hon lät förvara den i bank och om det blev krig och om vi då inte kunde försvara oss och om således fienden trängde in i staden så vore stenen förlorad till ingen nytta – allt detta var logiskt och klart. Men…
“Men då har du ju ingen diamant,” sade han. “Det är ju möjligt att du offrade stenen förgäves.”
“Förgäves? Vad tänker du på. Skulle inte en ädelsten ha en infattning?”
“Jo – men…”
“Och vilken är Svenska kronans ädlaste juvel?”
“Jag vet inte.”
“Stockholm, min vän, och infattningen till den är just dess försvar. Ser du då inte, att jag, genom att offra den ena ädelstenen skyddar den andra.”
“Jo, nog förefaller detta riktigt – men Lilly, varför ber du inte din far…”
“Pappa
slipad med facetter – ограненный, с огранкой
inte förrän – вплоть до
så gott som – почти что
göra någon sin kur – любезничать с кем-л.
det ligg väl något under – за этим что-то кроется
Stockholms fasta försvar – фортификационные сооружения в районе Стокгольма, воздвигнутые для защиты города от атак с моря, воздуха и земли, самые старые из которых относятся к XIII в. В начале XX в. частные лица начали активно жертвовать деньги на возведение новых укрепсооружений вокруг Стокгольма.
