män sparade de bästa till sig själva,” förklarade Baylor medans de gick längre ner längs gången. Han rörde en av hästarna och klappade en annan och djuren verkade komma till liv i hans närvaro.
Kyra gick sakta och tog in alla intryck. Varje häst var som ett konstverk, större än de flesta hästar som hon någonsin sett, fulla med skönhet och kraft.
“Tack vare dig och din drake, är dessa hästar våra nu,” sa Baylor. “Det enda logiska är att du får välja häst. Din far har sagt att det är du som får välja först, till och med före honom.”
Kyra var chockad. När hon sökte genom stallet, kände hon en stark känsla av ansvar, då hon visste att detta var ett val som gällde hela livet.
Hon gick sakta, drog sin hand genom hästarnas manar, kände hur mjuka och lena de var, hur kraftfulla de var, och hur svårt det var att välja.
“Hur ska jag kunna välja?” frågade hon Baylor.
Han log och skakade sitt huvud.
“Jag har tränat hästar hela mitt liv,” svarade han, “Jag har uppfostrat dem också. Och om där är en sak som man behöver veta, så är det att det inte finns två likadana. Vissa är avlade för hastighet, andra för uthållighet; vissa är byggda för styrka, andra för att kunna bära mycket. Vissa är för stolta för att ens bära någonting. Och andra, ja de är byggda för strid. Vissa trivs i tornerspel, andra vill bara slåss, och andra är skapade för flera maraton av krig. Vissa vill vara din bästa vän, andra vill vända sig emot dig. Din relation till din häst är något magiskt. De måste kalla på dig, och du på de. Välj noga, och din häst kommer alltid att vara vid din sida, i alla tider av strider och krig. Ingen bra krigare är komplett utan en häst.”
Kyra gick sakta, hjärtat slog hårt av upprymdhet, hon gick förbi häst efter häst, vissa kollade bort, vissa gnäggande och vissa stampade otåligt, andra stod bara still. Hon väntade på en slags kontakt, och ännu kände hon inget. Hon var frustrerad.
Men plötsligt, kände Kyra en ilande känsla i hennes ryggrad, som en blixt som slog in i henne. Det kom som ett skarpt ljud som ekade i hela stallet, ett ljud som sa till henne att den var hennes häst. Det lät inte som en vanlig häst – utan den hade ett mycket mörkare ljud, mycket mer kraftfullt. Den skar genom och steg högre än alla andra ljud, som ett lejon som försökte ta sig ut ur sin bur. Det både skrämde henne – och drog henne närmare.
Kyra vände sig mot ljudkällan, vid slutet av stallet, och när hon gjorde det kom ljudet av krossat trä. Hon såg hur det började splittras, träet flög överallt, och det uppstod ett tumult när flera män skyndade för att försök undvika den trasiga trägrinden. En häst fortsatte att banka med sina hovar.
Kyra skyndade mot tumultet.
“Vart ska du?” frågade Baylor. “De fina hästarna är här.”
Men Kyra ignorerade honom och ökade, hennes hjärta slog snabbare desto snabbare hon gick. Hon visste att det kallade på henne.
Baylor och de andra skyndade sig för att hänga med henne när hon närmade sig slutet av stallet, och när hon gjorde det, vände hon sig och gapade av synen framför henne. Där stod, vad som skulle likna en yest, dock dubbelt så stor och med ben tjocka som trädstammar. Den hade två smala, rakblads-vassa horn, knappt synliga bakom öronen. Dess päls var inte svart eller brun som de andras, utan scharlakansrött – och dess ögon, som ingen annans, var starkt glödande gröna. De kollade rakt på henne, och intensiteten skar i bröstet och fick henne att tappa andan. Hon kunde inte röra på sig.
Varelsen som tornade upp sig ovanför henne och gjorde ett ljud, som lät som ett morrande, och avslöjade sina huggtänder.
“Vad är detta för häst?” frågade hon Baylor, hennes röst var knappast högre än en viskning.
Han skakade sitt huvud ogillande.
“Det där är inte en häst,” sa han medans han rynkade pannan, “utan en vildsint best. Ett freak. Väldigt sällsynt. Det är en Solzor. Importerad från hörnen av Pandesia. Kungens guvernör hade den nog som en trofé för att visa för andra. Han kunde inte rida varelsen – ingen kunde. Solzors är vildsinta varelser, som inte kan tämjas. Kom – du slösar din värdefulla tid. Tillbaka till hästarna.”
Men Kyra stod kvar, som fastrotad och kunde inte kolla bort. Hennes hjärta slog hårt när hon visste att det var menat att vara de två.
“Jag väljer denna,” sa hon till Baylor.
Baylor och de andra gapade, alla stirrade på henne som om hon vore galne. En tung tystnad spred sig.
“Kyra,” började Anvin, “din far skulle aldrig tillåta – ”
“Är det mitt val eller inte?” svarade hon.
Han rynkade pannan och satte händerna på höfterna.
“Det där är inte en höst!” insisterade han. “Det är en vild varelse.”
“Den kommer väldigt snart att döda dig,” lade Baylor till.
Kyra vände sig mot honom.
“Vad var det du sa om att lita på mina instinkter?” frågade hon. “Ja, det är hit de har lett mig. Detta djuret och jag hör ihop.”
Solzorn stegrade plötsligt med dess stora ben, och slog till ytterligare en trägrind, och skickade träsplitter överallt så männen fick skydda sig. Kyra var i vördnad. Den var vild, otämjd och magnifikt, ett djur för stort för detta stället, för stort för fångenskap, och för överlägsen de andra.
“Varför skulle hon få ha den?” frågade Brandon och gick fram samtidigt som han knuffade undan de andra. “Jag är trots allt äldre jag vill ha den.”
Före hon kunde svara, rusade Brandon fram som om han skulle paxa den. Han tänkte hoppa upp på hans rygg, och när han gjorde så, så bockade Solzorn vilt och kastade av honom. Han flög genom hela stallet och rätt in i väggen.
Braxton rusade fram, som om han också ville paxa den, och när han gjorde det så svängde den på huvudet och skar upp Brandon’s arm med sina huggtänder.
Blödande och skrikande sprang Brandon ut ur stallet, greppande om sin arm. Braxton reste sig upp och följde efter, Solzorn missade precis när han tänkte bita honom.
Kyra stod som i trans, men ändå orädd. Hon visste att för henne, skulle den vara annorlunda. Hon kände en kontakt till denna best, samma kontant som hon hade med Theos.
Kyra gick modigt framåt, så hon stod rakt framför den, inom räckhåll för dess dödliga huggtänder. Hon ville visa Solzorn att hon litade på den.
“Kyra!” skrek Anvin, med oro i sin röst. “Backa!”
Men Kyra ignorerade honom. Hon stod där och stirrade besten i ögonen.
Besten stirrade tillbaka, och ett lågt morrande steg från dess hals, som om den försökte bestämma sig för vad den skulle göra. Kyra skakade av rädsla, men hon ville inte att de andra skulle se det.
Hon tvingade sig själv att visa sitt mod. Hon höjde sakta en hand, gick framåt, och rörde sakta den röda pälsen. Den
