och gick småsjungande ner.
"Der kommer hon ju," sade John.
"Hvem af herrarna saknade mig?" frågade Alma.
"Undertecknad, er ödmjukaste tjenare," svarade magister Nymark.
"Det var mycket artigt gjordt af er."
"Nog saknade också jag, fastän jag inte hann säga något ännu," upplyste borgmästar Lagander.
Apotekar Leistén smålog endast; han ansåg sig vara alltför gammal för sådant der.
"Om ni skulle veta hur ofta vi verkligen sakna er," fortsatte Lagander. Och huru vi förebrå Karell för att sällskapslifvet blifvit så ledsamt och tort."
"Stackars John! Huru kan ni skjuta skulden på honom?"
"Det var ju han, som tog bort er från vår krets. Ända sen dess ni gifte er, har ni inte visat er någonstädes."
"Och är det också hans fel, att jag blifvit gammal?"
"Ni gammal?" utropade Nymark och betraktade henne med förtjusta blickar.
"Snart trettio år."
"Enligt Balzac börjar qvinnan först då blifva intressant."
"Balzac är död, och så vidt jag vet, ha männen inte godkänt hans lära i denna punkt. Sjuttonåringen har behållit tronen allt fortfarande."
"Derför att trettioåringen försmått den."
"Men vi ha nu tänkt ut ett medel att äfven mot er vilja få er tillbaka till societeten," fortsatte Lagander.
"Jag är nyfiken att få höra det."
"Vi välja er in i Finska Sällskapets direktion."
"Tackar så mycket. Men jag tar inte emot den äran."
"Afsägelse godkännes inte utan laga skäl."
"Sådana har jag mer än nog."
"Till exempel?"
"Till exempel, att John inte skulle godkänna det."
"Nå, du vältrar ju nu sjelf skulden på mina axlar," sade John.
"Och för det andra, att jag inte har lust."
"Ni måtte alls inte intressera er för qvinnans frigörelse?" frågade Nymark.
"Nej," smålog Alma. "Om det berodde på mig, skulle jag vilja inskränka äfven mannens frihet."
"Hvad säger du till det, John?" skämtade Nymark.
"Ingenting," svarade John leende och blåste lugn ut ett rökmoln ur munnen.
"Riktigt sant." fortfor Alma. "Sommarn här på landet är så utomordentligt angenäm just derför, att John ständigt är hemma. Här ha vi inte samhället eller fäderneslandet eller finskheten eller … någonting, som stör oss."
"Eller er mans vänner, tänkte ni säga," tillade Lagander.
"Så dum tänkte jag ändå inte vara."
"Ni är alltså svartsjuk på samhället och fäderneslandet," sade Nymark.
"Hvad menar John om det?"
"Jag hör på med öfverraskning."
"Han bryr sig naturligtvis inte derom, äfven om jag vore svartsjuk."
Det låg något stucket i hennes röst, hvarför John skyndade att föra samtalet på andra ämnen.
"Du blir kall, Alma," sade han, "skall jag gå och hemta din kappa?"
"Tack, jag skall taga den sjelf. Jag måste ändå eljes gå upp."
Efter en stund kom hon tillbaka, och under tiden hade man börjat diskutera i politik. Alma tog sitt handarbete och satte sig litet afsides.
"Den här språkstriden måste ändå någon gång sluta," sade apotekar Leistén, "finnarna ha fått alla rättigheter de möjligen kunna begära, och hvad kunna de då mer ha att önska?"
John steg upp och skakade askan af papyrossen. Hans ansigte afspeglade denna mäktiga hänförelse, denna varma öfvertygelse och fasta, orubbliga viljekraft, som Alma ständigt så högt hade beundrat och som gjorde, att han alltid synts henne så mycket höjd öfver alla andra män.
"Vi vilja ha ett finskt Finland," sade han, "vi vilja att alla samhällslager skola sammansmälta, skola känna sig vara samma kött och blod, samma andes barn. Nationalitetskänslan bör för detta lands innebyggare vara den lifskälla, hvarur små och stora, gamla och unga hemta sin näring. Såsom ett folk med en vilja och ett språk förmå vi något, men söndrade äro vi svaga och kunna lätt krossas."
"Nå bra," började Leistén åter, "men hvarför måste allt detta ske så brådstörtadt? Låt det utveckla sig på fredlig väg, så småningom. Historiska förhållanden ändras inte med ett enda slag, de behöfva tid för att utveckla sig på ett naturligt sätt."
"Tycker du, att vi gått alltför raskt till väga? Vi ha endast hunnit halfva vägen, och ändå önskar du att vi skola sluta här. Jag ville veta på hvad sätt man sedan skulle komma till målet; om man stannar nu, lemnas allt vind för våg, halfgjordt, och man går tillbaka. Detta vore alltså naturlig utveckling. I sanning! Dermed skulle vi bäst visa, att vi i sjelfva verket inte duga till något, att vi inte ega ringaste lifskraft eller någon som helst förmåga."
Han slängde förargad papyrosstumpen bort och började gå fram och tillbaka med rynkad panna.
"Inte skulle man behöfva stanna för det."
Leistén tvekade en sekund, ty John stälde sig framför honom och fäste sin blick stadigt vid hans.
"Jag menar bara, att finnarna inte mera borde vara så hänsynslösa. Det skulle alls inte vara till gagn för oss, om den svenska kulturen helt plötsligt skulle utrotas."
"Vi skulle få en egen, ursprunglig kultur i stället, hvilken har kärna och märg. Dermed vore den förlusten afhjelpt."
Leistén skakade på hufvudet.
"Jag medger, att vår svenska kultur är ytlig och lånad, och att den derför inte kan ha någon lång framtid för sig i vårt land. Men äfven denna yttre förfining bör man ändå inte förakta. Den har nog också sitt värde."
"Sådant få vi nog med tiden på egen väg, i samma mån som vi utveckla oss."
"Men hvilka skola hädanefter på finska sidan föra språksaken framåt? Presterna och tjenstemännen hafva tröttnat, borgerskapet är ännu svensktsinnadt, att inte ens tala om adeln. Bondeståndet är det enda, men hvad förmår det ensamt?"
"Det förmår mycket, ty det representerar folkets mäktiga flertal. Det är grundvalen för alla öfriga stånd. Och då nu folket sjelft i språkstriden stiger i främsta ledet, så går det utan att vackla fram till slutlig seger."
Leistén skakade åter på hufvudet.
"Jag
