Alma," sade John, sakta tryckande hennes hand, "hvad tänker du på?"
"John, jag är ännu alls inte sömnig. Låt oss fara ut på sjön. Det är riktigt synd att lägga sig en så här vacker natt."
"Men det är nu redan så sent."
"Hvad gör det. Vi kunna sofva längre i morgon i stället."
"Men lilla Helmi?"
"Nog ser Mina om henne så länge. Och hon plägar vanligen inte vakna så här dags."
"Vi skola fara då. Jag måste väl göra min lilla gumma till viljes."
"Fy, du får inte säga gumma. Det är så fult."
"Hur skall jag då säga? Min lilla rosenknopp? Är det bra?"
"Sitt du i aktern, så ror jag."
"Hvarför det? Du orkar ändå inte."
"Eller vi ro inte alls. Om du bara sakta paddlar båten dit till sundet."
Alma talade hviskande. Nattens frid och naturens tystnad gjorde ett mäktigt intryck på henne. Båten gled långsamt öfver sjöns lugna yta fram emot sundet.
"Hur underbart vackert! John, se dit, de vackra ljusa, glänsande molnen, hvilka simma så lågt, att man kunde tro dem vilja kyssa jorden. Och hur stilla och tyst allting är! John, det förefaller mig, som om hela naturen i detta ögonblick skulle njuta af sin tillvaro. Nej men, ser du färgskiftningarna på den der sidan!"
"I sanning egendomligt. Och så utomordentligt varmt det nu är. Det är en välsignad sak."
Han tänkte på växtligheten.
"John," fortfor Alma åter efter en stund, "är du lycklig?"
"Utomordentligt nöjd att lefva, åtminstone för närvarande. Och du, min Alma?"
"Gränslöst lycklig. Så lycklig, John, att jag skulle vilja stanna tidens lopp och låta detta ögonblick fortvara i all evighet."
John skrattade.
"Månne det ändå inte skulle bli enformigt."
"Fy, John, hur kan du säga så?"
"Jag slår vad, att du redan om ett par timmar blir hungrig och riktigt gerna går in igen."
Alma svarade ingenting. Hon såg bort och kände sig sårad. Hon tänkte, att John inte förstod henne.
"Nå, Alma?"
John försökte se henne in i ögonen.
"Alma, blef du ledsen?"
Alma vände sig mot honom och smålog, men hennes blick var fuktig.
"Och sådant lappri kan du låta gå dig till sinnes! Du är i sanning barnslig. Nå, se nu igen. Nej, kom hit, att jag får torka bort de der tårarna."
Han sträckte ut sin arm och drog Alma till sig.
"Jag tar dig i min famn som en liten dufva. Älskade, egen hustru!"
Han lyfte upp Almas hufvud och kysste henne.
"Egen hustru."
En varm blick mötte Alma ur djupet af hans ögon.
Alma slingrade sin arm kring hans hals.
"Jag älskar dig, John. Öfver allting. Mera än något annat i himmel eller på jord."
"Det vet jag, min älskling."
Han tryckte Alma tätt intill sitt bröst och kysste henne ännu en gång.
"Men du måste vara förståndig. Hvarken svartsjuk på finskheten eller på fosterlandet."
"Men de inkräkta ju hela ditt hjerta."
"Visst icke. Du herskar der alldeles oinskränkt."
"Ja, men bara de här få veckorna här ute på landet. I staden har du knappast tid att tänka på mig ens."
"Alma, Alma, hvad skulle du säga, om jag började tycka om andra kvinnor?"
"Det skulle ännu fattas!"
Alma spratt till af förskräckelse.
"Nå, nå, bli inte skrämd. Det kommer naturligtvis aldrig att hända. Jag ville endast leda dina tankar åt det hållet, så att du skulle sluta upp med att vara svartsjuk på fosterlandet."
"John, jag skall nog försöka att vara förståndig hädanefter. – Jag måste ju," tillade hon med en suck.
"Se, det gör du rätt i," sade John smeksamt.
Alma satte sig på brädet i båtens akter och stödde sig mot sin mans knä.
John slätade hennes hår.
"Säg mig nu en sak, Alma, som jag ofta har tänkt fråga dig om."
"Hvad kan det vara?"
"Mins du en kväll, – det var under sista vintern, – då jag kom hem och du satt vid pianot och spelade?"
"Kort innan lilla Helmi blef född?"
"Precis. Då hade du gråtit, jag såg det på dina ögon. Men jag fick inte veta hvarför, huru jag än frågade."
Alma skrattade, en smula förlägen.
"Bekänn nu, var du den gången bara svartsjuk på samhället?"
"Nej, det var någonting annat."
"Hvad då?"
"Barnsligheter. Ingenting alls."
"Vet du, det plågade mig länge. Jag hade svårt att få det ur mina tankar."
"Och du sade ingenting. Älskade John!"
"Då du var så der sluten, blef jag det också. Men nu talar du om det, inte sant?"
"Det var verkligen ingenting. Något så rysligt barnsligt. Jag kan inte, John, jag skäms att tala om det."
Men John smekte och kysste "sitt lilla gryn" och såg in i hennes ögon.
Och så måste hon ändå tala om det.
"Det var nu så, John, att jag var rädd att jag skulle dö."
"Såsom alltid före en barnsäng. Nå, och var det allt?"
"Det kom sedan litet till. Men du skrattar."
"Inte skrattar jag. Jag är alldeles allvarsam."
"Sedan så tänkte jag, John, att du skulle taga en annan hustru, som du skulle älska mera än mig. Och du skulle inte mer komma ihåg, och inte heller sakna mig. Och det var derför jag gret. Ack, John, jag har redan många gånger gråtit deröfver."
Alma var ej längre förlägen;
