tydligt, hurusom John höll en annan kvinna, – yngre, vackrare, friskare än hon – just på samma sätt i sina armar, som henne nu.
John var lika allvarligt stämd som hon.
Båda sutto tysta.
Alma sökte lösgöra sig från hans arm och flytta sig längre bort. Men John släpte henne ej. Han lyfte i stället upp henne på sitt knä, slöt henne intill sitt bröst och tryckte sitt ansigte mot hennes varma hals.
"Han nekar inte till det, han skulle alltså göra så", tänkte Alma. Och hon kastade en förebrående blick på John.
"Dyra, lilla Alma min, lifvet är ondt; bäst att hvarken tänka framåt eller tillbaka, utan blott njuta af sin lycka, så länge den varar."
"Om vi skulle dö på en gång, John, så att inte någondera skulle bli lemnad ensam kvar."
"Sluta upp nu redan, min älskling, med att tänka på döden."
"Jag kan inte. Den sväfvar ständigt för mig. Ibland, då jag föreställer mig, att…"
"Att hvad?"
"Att du kanske skall dö," fortfor hon sakta och förfärad, "lemna mig och barnen…"
Alma kunde ej mer hejda sin gråt.
"Men, Alma, du är ju en riktig toka. Så barnslig du är! Nu skola vi fara hem, och aldrig mera komma vi midt i natten hit ut att svärma, då det har sådana följder. Få se, att du nu är sjuk i morgon."
"Åh nej."
Alma torkade sina ögon och försökte lugna sig.
"Sätt dig här i aktern, så skall jag ro, och vi komma hem, så att det sjunger. Åhå, klockan är också redan half tre."
"Gud bevare, Helmi må blott inte ha vaknat."
Alma hade ej mer tid att tänka på döden, utan bemödade sig nu endast att hålla styråren så, att båtens för var vänd rätt mot hemstranden. John rodde af alla krafter. Årorna gnisslade och vattnet plaskade. Men rundt omkring dem började morgonens klarhet sprida sig. Himlen rodnade i öster och foglarna började sjunga.
"Det var i alla fall trefligt, John, eller hur?" sade Alma, då de hade dragit båten upp på stranden.
"Medges, medges."
"Och vi skola också en annan gång fara ut?"
"Bara du inte blir sjuk."
"Var inte rädd. Jag känner mig nu raskare än någonsin."
De kommo in. John gick in i sitt rum för att röka ännu en papyross, innan han lade sig, men Alma skyndade raka vägen till sängkammaren. Helmi sof sött och Mina låg på golfvet bredvid vaggan. Hon hade från köket hemtat sig en dyna och lagt den under sitt hufvud.
"Stackars Mina! Gå nu i din egen säng!"
Alma måste ruska om henne, innan hon slutligen vaknade och lyfte upp sitt sömndruckna ansigte. Men hon förstod inte ens då hvarom det var fråga, utan bara stirrade på Alma med af häpnad vidöppna ögon.
"Stig upp nu!" skrattade Alma.
Mina vände och vred på sig, skrapade sig med båda händerna i hufvudet och strök håret ur ögonen.
"Stig upp! Vaknar inte Mina?"
Ändtligen tycktes Mina börja förstå, att hon inte mer behöfdes här. Hon kom omsider på benen och vacklade mot dörren. Men Alma hejdade henne.
"Dynan!"
Mina vände sig om och stirrade på henne, utan att förstå något. Alma pekade på dynan.
Men hon begrep ej ens då hvad meningen var. Hon kom fram till Alma och fattade hennes utsträckta hand.
Alma gaf till ett rop af skrämsel och drog handen undan, men i nästa ögonblick skrattade hon åter.
"Du är en toka. Der är dynan!" Hon lade den på Minas arm. "Gå nu!"
Mina gick med dynan på armen genom barnkammaren till köket, och Alma begaf sig äfven till barnkammaren för att se efter de äldre barnen. De sofvo alla sött. Ella höll handen under kinden och i denna ställning var hon så älskligt vacker, att modrens hjerta svälde af glädje och stolthet. Lyyli hade sparkat täcket af sig; som det var mycket varmt, lät Alma täcket ligga vid fötterna och svepte endast lakanet om henne.
"Guds frid!" hviskade hon. Och det kändes såsom hade den verkligen herskat i rummet.
Då hon lade sig i sin säng, erinrade sig Alma åter Nymarks ord: "Fruktan är bevis på svaghet." Hvad hade han menat med det?
Så underligt han hela denna afton hade sett på henne…
Sport? Männen älska sport?..
Dumheter!
III
Sommarferierna voro nära sitt slut, och rektor Karell och hans familj hade blott några dagar kvar att vistas på landet. Byket var undanstökadt, och allt var iordningstäldt för flyttningen, som skulle försiggå om tre dagar.
Som vädret var vackert, lät Alma bära eftermiddagskaffet ut i löfsalen vid stranden. Hon satt och märkte nya näsdukar med röda bokstäfver. Lyyli klängde på bänken bredvid henne; de andra barnen sutto i gräset och lekte med små stenar. Också Helmi hade blifvit utburen; hon låg i en liten vagn i skuggan af ett träd, med ett hvitt flor till skydd mot flugor och mygg. Hvarje gång hon rörde på sig det minsta, var Mina genast färdig att sätta vagnen i gång, samtidigt som hon uppmanade de andra barnen att vara tysta. Och då somnade Helmi åter. Under tiden ordnade Mina kaffebordet.
"Jag kan väl inte hemta pannan ner, innan rektorn kommer?" frågade hon.
"Nej, låt den stå på hällen så länge, så att kaffet inte kallnar."
Alma höll nålen i flitig rörelse och tog ej sina ögon från arbetet. Hon blef misslynt, när hon tänkte på den stundande flyttningen och stadslifvet. Bra hastigt hade också sommarn förflutit; man visste knapt att den börjat, innan den redan var slut. Men ännu mer plågades hon deraf, att John inte kände samma saknad som hon. Ja, det föreföll Alma till och med som om han for derifrån nästan med glädje. Han kände sig i längden inte tillfredsstäld med det enformiga och stillsamma familjelifvet, han längtade efter ombyte, sysselsättning.
Deraf skulle han nu få tillfyllest under vintern, ja, så mycket han någonsin kunde önska. John hade nemligen blifvit vald till landtdagsman. Alma riktigt sörjde deröfver och tordes knapt tänka på våren, då hon skulle komma att vara allena hemma, skild från sin man för så lång, lång tid.
Hon hade i sjelfva verket gråtit, då hon fick veta det, och gråtit än mer, då hon såg med hvilken ifver John vidtog alla förberedelser till sitt värf. Inte ett ord om saknad, skilsmässa, hemlängtan. Inte ett enda!
Alma var djupt sårad deraf. Hon hade i flere dagar varit fåordig och kall. Men det hade John alls ej fäst sig vid. Och nu var hon till följd deraf vid dåligt lynne – gaf honom då och då små stickord. Men ej ens detta hade någon verkan. John drog
