vingar och fördubblat misstankarna. Förr hade det gällt en ohygglig sak, av vilken dock ingen mer än de, som den närmast angick, kunde få men. Nu blev det hela en angelägenhet, vilken rörde även andras väl och ve. Det blev fråga om hustrun, som skulle dragas in i detta. Det blev fråga om släkten, som skulle stå den skydda familjen nära. Ryktena om det onda, som skedde på Möllinge, kommo plötsligt att röra hela trakten, och en var, som hade en dotter, syster eller kvinnlig anhörig i giftasvuxen ålder, tyckte sig böra forska i detta för att få klarhet.
Därför fick talet om allt detta otillbörliga ny fart, medan Nils gick omkring på friarfötter. Det värsta i detta var just, att ingen fanns, som kunde säga sig veta något bestämt. Bland de besinningsfulla framhölls detta som något, vilket gjorde, att man måste gå försiktigt till väga och ej döma någon ohörd, ej göra en blott gissning till en avgjord sak. Men bland de övriga, som utgjorde flertalet, gick sagan som sanning, till dess att folk tröttnade att tala därom, och man blev ense, att sådant kunde dock ingen veta. Men fastän man till sist blev ense om detta, stannade dock alltid något kvar: det man verkligen visste om Inga Persdotter. Mycket nog var detta förut. Men under denna tid växte anklagelserna i styrka och mängd. De blevo så många och så svåra, att till sist ingen ville bliva i släkt med henne, och oviljan mot den hatade kvinnan blev så stark, att Nils, utan att veta det, vann därpå. Ju mer ont man talade om hans moder, ju mer gott talade man nämligen om Nils. Och till sist började Nils att själv förstå detta. Ty när han under våren fick nej från tre olika hus, där modern friat för honom till dottern, lät man honom öppet förstå, att det var icke honom avslaget gällde, utan modern.
Detta gjorde människor, emedan de trodde, att de på så sätt skulle liksom förmå Nils att hålla sig ifrån Inga Persdotter, vilken alla ansågo som hans onda ande. Beskedliga människor, som trodde sig handla klokt, läto honom veta detta. De läto honom veta, att alla fruktade hans mor, och att ingen kvinna ville komma i ett hem, där hon städse skulle gå som den härskande.
Nils tänkte länge över detta, och det grämde honom svårt. Åter tyckte han, att modern fick lida för hans skull. Och en vårdag, när solen stod blank på himmelen och lärkorna virrade högt upp och fyllde luften med kvitter, kom han emot Inga Persdotter, som stod i den öppna dörren utåt trädgården, och sade:
»Det är inte värt, att vi tänka på detta giftermålet längre. Det är bäst, att vi låta allting vara, som det är.»
När han sade detta, tänkte Nils ej längre på, att modern var den, vilken först drivit honom till giftermålet. Det föreföll honom i stället, som om dessa ord skulle göra modern glädje, och att hon borde förstå honom. Detta sista gjorde hon också, mer än vad Nils velat. Ty hon utbrast genast:
»Du tror, att jag låter bekomma mig, av vad alla dessa prata. Jag förbannar dem, gör jag, och jag spottar på dem. Som djävlar ha alla varit mot mig, sedan jag här satte min fot. Men de röra mig icke. Deras tal kan ingen skada, och vad intet öga sett, det vet heller ingen.»
Nej, förstod honom gjorde Inga Persdotter, och Nils behövde aldrig fråga henne, om hon visste, varför ingen kvinna ville bli hans hustru. Men Inga Persdotter var sådan, att om hon prövat sätta en sak igenom, och någon motarbetade hennes önskan, då reste sig hennes vilja i trots, och då blev, även det hon innerst icke önskade, till ett mål, som hon måste nå, om också allt inom henne skulle brista. Varför hon ville det, visste hon då icke längre. Hon visste blott, att hon ville, och hon, den eljest klarsynta, blev blind, och vad hon strävade att vinna blev till ofärd. Därför fortsatte hon, då Nils stod stum och ej kunde svara henne:
»En hustru ska du ha, om jag också ska söka henne i månen. Hon ska vara vacker och rik, arbeta ska hon kunna, och det ska hon också få. Ty jag behöver inte gå hela mitt liv och släpa ut mig. De känner inte mig, alla de, som prata, och inte du heller, kommer det mig för.»
Hon teg en stund, och hennes ögon blinkade mot solen.
»Ser du oxen där?» sade hon och pekade ut på åkern. »Drängen kör honom, och oxen är två gånger starkare än han. Varför låter han köra sig? Därför att han låtit sig tämja och inte förstår bättre. Jag förstår bättre, och jag låter inte köra mig, dit jag inte vill. Men köra andra kan jag. Och det ska jag också göra – för din skull, efter du inte förstår den konsten själv.»
Så talade Inga Persdotter, och spänstig och späd gick hon förbi sonen och ut på åkern, emedan hon sett, att drängen ej satte plogen nog djupt.
Men inom sig tänkte hon något, som hon ej sade. Inom sig led hon av en marterande fruktan, vilken pratet och avslaget väckt. Allt syntes henne omöjligt, om ej Nils fick en hustru. I mörkret kom rädslan över henne, så att hon icke kunde tänka som förr, rädslan, att en gång upptäckten skulle komma. På sista tiden hade Inga Persdotter börjat ligga vaken om nätterna. Det var avslaget på sonens giftermålsanbud, och allt vad därmed stod i samband, som höll henne vaken. När hon låg så, tyckte hon sig kunna höra hela socknens män och kvinnor tissla och tassla om henne, och hon visste alltför väl, varom de talade. Då kunde hon se, hur de alla en dag liksom skulle få rätt emot henne. Hon tyckte, att alla tjöto som vargar, vilka fångat ett byte. Och bytet var hon själv. Hon tänkte på domstolen, och hon tänkte på fängelset. Onda ord fruktade hon ej, rättvisa domar ej heller. Men kroppens plågor fruktade hon, ensamheten, visste hon, var full av fasor, och tanken på ensamhet i mörker gjorde henne vanvettig. Dessa tankar stodo som spöken kring hennes bädd och det var andra människors handlingar och ord, vilka manat dem fram.
Men när hon talat vid Nils, sken solen. Och då var Inga Persdotter modig. Blott inför det, som ingen kunde se, blev hon liten och rädd.
VI
Tre mil söder om Möllinge ligger Kvarnbo. Det är en rik bygd, och där bo många välhavande bönder. Där bodde ock en man, som hette Hans Niklasson. Han var liten till växten och mager, hade rött hår och ett fräknigt ansikte, där skägget endast växte under hakan. Hans ögon voro kvicka, gråa och glada, och hans mun lyste muntert, satt som ett tvärstreck över den korta hakan.
Han for ofta runt i bygderna, och vad han levde av, visste ingen. Han påstod, att han ägde ett hus, samt att till det huset hörde en täppa, och han brukade tala därom, när brännvinsflaskan kom på bordet, och han bjöd flickorna giftermål. Hans Niklasson var gammal ungkarl, sade han, lös och ledig till äktenskap, och när han druckit, ville han gifta sig, med vem som ville hava honom. Men varken av huset eller täppan kunde han leva, det sade alla, som besökt Hans, något hantverk idkade han icke heller, och det han förtjänade på att byta klockor, räckte väl icke heller stort. Och emedan alla visste, att han aldrig skulle gifta sig, fick Hans spenamnet Hans ungkarl. Därför togo också flickorna aldrig hans giftermålsanbud på fullt allvar, utan de nojsade med honom och svuro honom trohet på lek, och om en flicka var mycket munter och ville gäckas med andra, kunde det hända, att hon lät Hans Niklasson kyssa sig. Ty så litet skadade ingen, och med Hans kunde en flicka utan fara tillåta sig sådant.
Men kom Hans Niklasson till en gård och på fullt nykter kaluv gjorde en flicka giftermålsförslag för någon annans räkning, då kan det nog hända, att man lyssnade till honom med mera allvar. Många voro de män och kvinnor, som Hans fört samman inför altaret, och många voro de män, vilka själva saknade talegåvan, men fått hjälp av honom. Själv plägade Hans säga, att han i det fallet gjort mer än någon präst sedan Adams tid. Ty talegåva det hade Hans Niklasson, och att gå folk tillhanda som mellanman, vare sig det gäller kärlek eller andra affärer, där gods kan vinnas, det är nog ett yrke, som föder sin man.
Knappt hade Inga Persdotter fått det tredje avslaget för sin son, förrän Hans Niklasson en dag som av en händelse kom inkörande på Möllinge gård. Knappt
