den här nya nivån av fräckhet. Det var ren förtvivlan. Kanske till och med ånger, ett undermedvetet försök att bli fångad.
Riley visste av egen erfarenhet att mördare aldrig var farligare än när de började vända sig mot sig själva.
Riley tänkte på något som polischef Alford hade sagt tidigare.
”Mördaren verkar ju inte ha bråttom”.
Riley var säker på att han hade fel.
Kapitel 10
Riley tyckte synd om rättsläkaren, en överviktigt man i medelåldern, när han spred ut fotografierna på polischef Alfords skrivbord. De visade varje hemsk detalj av Rosemary Pickens obduktion. Rättsläkaren, Ben Tooley, såg ut att må illa. Han var helt klart mer van vid att undersöka lik av folk som dött av strokes och hjärtattacker. Det såg ut som om han inte hade sovit inatt, och hon insåg att han säker jobbat över igår kväll. Riley gissade att han inte hade kunnat sova ordentligt när han nu än kom i säng.
Det var morgon, och Riley kände sig väldigt utvilad och pigg. Hennes säng hade varit mjuk och bekväm, och varken mardrömmar eller inkräktare hade stört hennes sömn. Hon hade verkligen behövt en natt som den. Lucy och polischef Alford såg också pigga ut—men detsamma gick inte att säga om rättsläkaren.
”Det är lika illa som med Marla Blaineys mord för fem år sedan”, sa Tooley. ”Kanske värre. Gud, efter det mordet så hoppades jag att vi var klara med sådana hemska saker. Men sån tur hade vi inte”.
Tooley visade några närbilder av baksidan av kvinnans skalle. Ett stort och djupt sår syntes, och håret runtomkring var fyllt med blod.
”Hon fick ett hårt slag mot vänster hjässben”, sa han. ”Det var tillräckligt hårt för att knäcka skallen. Hon fick antagligen en hjärnskakning och blev kanske medvetslös en kortare stund”.
”Vilken sorts föremål användes?” frågade Riley.
”Att döma utav det slitna håret och rivmärkena, så skulle jag säga att det var ett slag med en tung kedja. Marla Blainey hade ett liknande sår på ungefär samma ställe”.
Alford skakade på huvudet. ”Allt handlar om kedjor för den här killen”, sa han. ”Reportrarna kallar redan honom för ’kedjemördaren’”
Lucy pekade på några närbilder av kvinnans mage.
”Tror du att hon allmänt misshandlades, under en längre tid?” frågade hon. ”De där blåmärkena ser inte bra ut”.
”Det är de verkligen inte, men de kommer inte från misshandel”, sa Tooley. ”Hon har sådana blåmärken över hela kroppen för att hon bands så hårt med kedjor. På grund av hur hårt tvångströjan och kedjorna satt, så fick hon nog utstå hemska smärtor under en längre tid. Samma sak med Marla Blainey”.
De blev tysta en stund medan de övervägde den nya informationen.
Tillslut sa Lucy, ”Vi vet att han är liten och inte speciellt stark—och vi antar att det är en ’han’. Så det verkar som om han övermannat kvinnorna med ett hårt slag mot nacken. Medan de var snurriga och medvetslösa så släpade han dem till ett fordon i närheten”.
Riley nickade instämmande. Det verkade vara en kvalificerad gissning.
”Och hur behandlades hon under sin fångenskap? frågade Alford.
Tooley letade fram bilderna på den dissekerade kroppen.
”Ganska så illa”, sa han. ”Jag hittade nästan inget maginnehåll. Inte så mycket i hennes tarmar heller. Han måste hållit henne vid liv med enbart vatten. Men han försökte nog inte svälta ihjäl henne. Det skulle ha tagit mycket längre tid. Kanske ville han bara göra henne svag. Det var samma sak med Marla Blainey. Att skära halsen av dem var nådastöten”.
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «ЛитРес».
Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию на ЛитРес.
Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.
