Du litar inte på mig längre”.
Nu började Bills röst spricka av ilska.
”För helvete, Riley, jag försöker bara vara realistisk”.
Riley bubblade av ilska. ”Bara stick”.
”Men Riley—”
”Tro mig eller inte. Välj. Men nu vill jag att du sticker”.
Bill reste sig uppgivet från bordet och gick.
Genom köksdörren så kunde Riley se att nästan alla hade lämnat huset, inklusive April. Lucy gick in i köket igen.
”Agent Huang lämnar några agenter här”, sa hon. ”De kommer ha huset under uppsikt hela natten från deras bil. Jag vet inte om det är en bra idé att du är ensam här inne. Jag stannar gärna”.
Riley satt och tänkte en stund. Det hon ville—det hon behövde just nu—var att någon skulle tro henne att Peterson inte var död. Hon tvivlade på att hon ens skulle kunna övertyga Lucy om det. Allting verkade hopplöst.
”Jag klarar mig, Lucy”, sa Riley.
Lucy nickade och lämnade köket. Riley hörde hur de sista agenter lämnade huset och stängde dörren efter sig. Riley reste sig och kollade så att både ytterdörren och bakdörren var låsta. Hon ställde två stolar mot bakdörren. Hon skulle höra om någon dyrkade upp låset igen.
Sen stod hon i vardagsrummet och såg sig om. Huset såg ovanligt ljust ut, med varje lampa tänd.
Jag borde släcka några av dem, tänkte hon.
Men när hon sträckte sig efter strömbrytaren i vardagsrummet så stelnade hennes fingrar. Hon kunde bara inte göra det. Hon var förstenad av skräck.
Hon visste att Peterson var ute efter henne igen.
Kapitel 3
Riley tvekade en stund när hon gick in i beteendeanalysenhetens byggnad, och undrade om hon verkligen var redo att möta någon idag. Hon hade inte sovit på hela natten och var helt utmattad. Känslan av skräck hade hållit henne vaken hela natten och fått adrenalinet att pumpa tills det inte fanns något kvar. Nu kände hon sig bara tom.
Riley tog ett djupt andetag.
Den enda vägen ut är att göra det.
Hon samlade sitt mod och gick in i labyrinten som var full av FBI-agenter, specialister, och administrativ personal. Allteftersom hon gick igenom byggnaden så tittade bekanta ansikten upp från sina datorer. De flesta log av att se henne, och många gav henne tummen upp. Riley började långsamt känna sig glad att hon valt att gå hit. Hon behövde något för att muntra upp henne.
”Bra jobbat med Dockmördaren”, sa en ung agent.
Det tog Riley några sekunder att förstå vad han menade. Sen förstod hon att ’Dockmördaren’ måste vara ett nytt smeknamn för Dirk Monroe, psykopaten som hon precis stoppat. Namnet var logiskt.
Riley märkte också att några av ansiktena var mer försiktiga. De hade utan tvekan hört om incidenten hos henne igår kväll, när hela teamet hade rusat iväg när de hörde hennes desperata rop på hjälp. De undrar säkert om allt står rätt till i huvudet på mig, tänkte hon. Så vitt hon visste så trodde ingen annan på byrån att Peterson fortfarande levde.
Riley stannade till vid Sam Flores skrivbord, en laboratorietekniker med svarta glasögon som jobbade hårt vid sin dator.
”Vad har du till mig, Sam?” sa Riley.
Sam tittade upp från skärmen.
”Du menar angående inbrottet, va? Jag tittade precis på några preliminära rapporter. Tyvärr så finns det inte så mycket. Labbkillarna hittade inget på stenarna—inget DNA eller fibrer. Inga fingeravtryck heller”.
Riley suckade besviket.
”Hör av dig om något förändras”, sa hon och klappade Flores på ryggen.
”Jag skulle inte räkna med det”, sa Flores.
Riley fortsatte till avdelningen där de högre agenterna höll till. Medan hon gick förbi de små kontoren med glasväggar, så såg hon att Bill inte var där. Det kom faktiskt som en lättnad, men hon visste att förr eller senare så skulle hon vara tvungen att rätta till det hon ställt till med.
När hon kom in på sitt egen välstädade och organiserade kontor så lade Riley omedelbart märke till att hon hade ett meddelande på telefonsvararen. Det var från Mike Nevins, den rättsmedicinska psykiatrikern från Washington som ibland rådgav beteendeanalysenheten angående deras fall. Under åren så hade hon upptäckt att han var en bra källa för att få otrolig insikt, inte bara om hennes fall. Mike hade hjälpt Riley med hennes egen kamp med PTSD efter det att Peterson hållit henne fången och torterat henne. Hon visste att han hade ringt för att kolla hur det var med henne, något han gjorde ofta.
Hon skulle precis ringa upp honom när specialagent Brent Merediths breda kroppsbyggnad dök upp i hennes dörr. Gruppchefens svarta och kantiga utseende gav ett intryck av hans tuffa och allvarliga personlighet. Riley kände sig lättad av att se honom, hon kände sig alltid lugn i hans närhet.
”Välkommen tillbaka, agent Paige”, sa han.
Riley reste sig upp för att skaka hans hand. ”Tack, agent Meredith”.
”Jag hörde att du var med om något spännande igår kväll. Jag hoppas du mår bra”.
”Jag är okej, tack”.
Meredith tittade på henne med varm oro, och Riley visste att han försökte avväga om hon var redo att börja jobba igen.
”Skulle du vilja göra mig sällskap i cafeterian och ta en kopp kaffe?” frågade han.
”Tack, men det finns några filer jag måste titta över. En annan gång”.
Meredith nickade men sa ingenting. Riley visste att han väntade på att hon skulle prata. Han hade utan tvekan också hört att hon trodde Peterson hade varit inkräktaren. Han gav henne en chans att att göra uttryck för sin åsikt. Men hon var säker på att Meredith inte skulle vara mer angelägen att tro henne om Peterson än någon annan hade varit.
”Nåja, jag borde ge mig av”, sa han. ”Säg till när du kan ta en kopp kaffe eller lunch”.
”Det ska jag göra”.
Meredith stannade upp och vände sig mot Riley.
Långsamt och försiktigt sa han, ”Var försiktigt, agent Paige”.
Riley lade märke till en stor innebörd i de orden. För inte så länge sedan så hade en annan överordnad inom byrån sett till att hon blev avstängd för ordervägran. Hon hade fått tillbaka sin tjänst, men hennes position kanske fortfarande var skakig. Riley kände att Meredith gav henne än vänskaplig varning. Han ville inte att hon skulle ta några risker. Och att tjata om Peterson för mycket skulle kanske inte gillas av de som hade förklarat fallet som avslutat.
Direkt efter att Meredith lämnat hennes
