att han existerade förrän Bill och Riley hittade honom. Peterson kanske inte ens är hans riktiga namn, och de hade stött på flera olika förnamn som uppgetts vara förknippade med honom. Medan hon letade igenom filen så hittade hon ett fotografi av hans offer—kvinnor som hade hittats i grunda gravar. De hade alla haft brännmärken, och dödsorsaken hade varit strypning med händer. Riley ryste när hon mindes de stora och starka händerna som hade tagit henne och satt henne i bur, som ett djur.
Ingen visste hur många kvinnor han hade dödat. Det kanske fanns många fler kroppar som inte hittats än. Och ingen hade vetat att han tyckte om att tortera kvinnor i mörkret med en blåslampa, förrän Marie och Riley hade blivit tillfångatagna och lyckats fly. Och ingen annan ville tro att Peterson fortfarande levde.
Det hela gjorde henne så ledsen. Riley var känd för sin förmåga att sätta sig i mördares tankar— en förmåga som ibland skrämde henne. Men, hon hade aldrig lyckats sätta sig in i Petersons tankar. Och just nu kändes det som om hon förstod honom ännu mindre.
Han hade aldrig gett Riley intrycket av att vara en organiserad psykopat. Att han lämnade sina offer i grunda gravar visade på motsatsen. Han var ingen perfektionist. Men, han var ändå tillräckligt noggrann för att inte lämna spår efter sig. Mannen var verkligen motsägelsefull.
Hon mindes något som Marie hade sagt till henne strax innan hon tog livet av sig…
”Kanske är han som ett spöke, Riley. Kanske det var det som hände när du sprängde honom. Du dödade hans kropp men du dödade inte hans ondska”.
Han var inte ett spöke, det var Riley säker på. Hon var säker—mer säker än hon någonsin varit—att han fanns där ute, och att hon var hans nästa offer. Men, han kunde lika gärna vara ett spöke såvitt hon brydde sig. Förutom hon själv, så trodde ingen på att han existerade.
”Var är du ditt kräk?” viskade hon för sig själv.
Hon visste inte, och hon kunde inte ta reda på det. Hon hade kört fast helt. Hon hade inget annat val än att släppa det hela för tillfället. Hon stängde filen och satte tillbaka den på sin plats i arkivskåpet.
Telefonen på kontoret ringde. Hon såg att samtalet var på en linje som alla specialagenter delade. Det var linjen som beteendeanalysenhetens telefoncentral använde för att vidarebefordra samtal till agenter. Tumregeln var att den agent som först lyfte luren fick ta fallet.
Riley såg sig om och såg att alla andra kontor verkade tomma för tillfället. De andra agenterna var på lunch eller jobbade på andra fall. Riley svarade.
”Specialagent Riley Paige. Vad kan jag stå till tjänst med?”
Rösten i luren lät orolig.
”Agent Paige, det här är Raymond Alford, polischef i Deedsport, New York. Vi har ett problem här. Skulle vi kunna ta ett videosamtal? Jag tror kanske det kan förklara det bättre. Och jag har några bilder som det är bäst att du slår ett öga på själv”.
Riley var nyfiken. ”Givetvis”, sa hon. Hon gav Alford hennes kontaktinformation. En stund senare så talade hon med honom, ansikte mot ansikte. Han var en lång och smal man som börjat tappa håret och såg ut att vara en bra bit in i medelåldern. Hans ansiktsuttryck var oroligt och trött.
”Vi hade ett mord här igår kväll”, berättade Alford. ”Ett riktigt hemskt sådant. Jag ska visa dig”.
Ett fotografi dök upp på Rileys datorskärm. Bilden visade något som verkade vara en kvinnokropp som hängde i en kedja över ett järnvägsspår. Kroppen var inlindad i ett flertal kedjor, och verkade vara konstigt klädd.
”Vad har offret på sig?” frågade Riley.
”En tvångströja”, sa Alford.
Riley blev överraskad. När hon tittade närmare på bilden så kunde hon se att det var sant. Sen försvann bilden och Riley var återigen ansikte mot ansikte med Alford.
”Polischef Alford, jag är tacksam för att du slagit larm. Men varför tror du att detta är ett fall för beteendeanalysenheten?”
”För exakt samma sak hände inte långt härifrån för fem år sedan”, sa Alford.
En annan bild dök upp på skärmen. En annan kvinnas kropp som också var täckt med kedjor och iklädd en tvångströja.
”Den gången var det en deltidsarbetare på fängelset, Marla Blainey. Tillvägagångssättet var identiskt—förutom att hon bara dumpats vid floden, hon blev inte upphängd”.
Alfords ansikte dök upp igen.
”Den här gången var det Rosemary Pickens, en sjuksköterska från trakten”, sa han. ”Ingen kan komma på något motiv, inte för någon av kvinnorna. De var båda omtyckta”.
Alford sjönk ihop och skakade trött på huvudet.
”Agent Paige, det här är mer än jag och min personal klarar av. Det här nya mordet måste innebära en seriemördare eller en härmapa. Men problemet är att båda de alternativen inte kan stämma. Vi har inte sådana problem i Reedsport. Vi är bara en liten turistort vid Hudson River med ungefär sju tusen invånare. Ibland måste vi stoppa ett slagsmål, eller fiska upp en turist ur floden. Det brukar inte bli mycket värre här”.
Riley tänkte efter. Det verkade faktiskt vara ett fall för beteendeanalysenheten. Hon borde verkligen vidarebefordra Alford till Meredith omedelbart.
Men Riley tittade bort mot Merediths kontor och såg att han inte kommit tillbaka än. Hon var tvungen att upplysa honom om detta senare. Men sålänge så kanske hon kunde hjälpa lite.
”Vad var dödsorsakerna?” frågade hon.
”Skuren hals, båda två”.
Riley försökte att inte visa sin förvåning. Det var mycket vanligare att offer blev ihjälslagna eller strypta.
Detta verkade vara en mycket ovanlig mördare. Men, det var den sortens psykopat som Riley kände väl. Hon specialiserade sig på sådana fall. Det verkade synd att hon inte skulle få tillämpa sin expertis på det här fallet. På grund av allt som hänt henne nyligen, så skulle hon inte få fallet.
”Har ni plockat ner kroppen? frågade Riley.
”Inte än”, sa Alford. ”Hon hänger där fortfarande”.
”Gör inte det. Lämna kroppen där tills våra agenter kommer”.
Alford såg inte glad ut.
”Agen Paige, det är mycket du ber om. Det är precis bredvid tågspåret och man kan se det från floden. Byn behöver inte den här sortens publicitet. Många vill att jag ska plocka ner kroppen”.
”Låt den vara”, sa Riley. ”Jag vet att det är svårt, men det är viktigt. Det tar inte lång tid. Vi kommer ha agenter där i eftermiddag”.
Alford nickade med tyst samtycke.
”Hare ni fler fotografier av det senaste offret?” frågade Riley. ”Några närbilder?”
”Visst, jag ska visa dem”.
Riley fick se en serie av
