pratade i sin mobiltelefon medan han stod på trottoaren och väntade. Men han tittade rakt mot bilen och April var säker på att han kunde se föraren ganska så tydligt. Hon var glad att hon hade ett potentiellt vittne utifall att mannen hade onda planer.
Mannen tittade på Brian och såg honom prata i telefonen och titta rakt mot honom.
Utan att säga ett ord så låste han upp dörrarna. April signalerade till Brian att han skulle hoppa in i baksätet, så han öppnade dörren och hoppade in. Han stängde dörren precis när ljuset slog om och bilarna började röra sig igen.
”Tack för skjutsen”, sa Brian glatt.
Mannen sa ingenting, han fortsatte att se bister ut.
”Han kör oss hem till mig, Brian”, sa April.
”Underbart”, svarade Brian.
April kände sig säker nu. Om mannen verkligen hade onda avsikter så skulle han sannerligen inte ta både henne och Brian. Han skulle säkert köra dem hem till mamma.
April tänkte på om hon skulle berätta för mamma om mannen och hennes misstankar om honom. Men nej, det skulle innebära att hon skolkat och liftat. Mamma skulle ge henne husarrest.
Dessutom så tänkte hon att föraren inte kunde vara Peterson.
Peterson var en psykotisk mördare, inte en vanlig kille som körde bil.
Och Peterson var trots allt död.
Kapitel 5
Brent Merediths sammanbitna och bistra ansiktsuttryck avslöjade att han inte alls tyckte om Rileys förslag.
”Det är ett perfekt fall för mig”, sa hon. ”Jag har mer erfarenhet än någon annan gällande den här sortens excentriska seriemördare”.
Hon hade precis beskrivit samtalet från Reedsport, Meredith hade varit sammanbiten hela tiden.
Efter en lång tystnad så suckade äntligen Meredith.
”Jag tillåter det”, sa han motvilligt.
Riley suckade med lättnad.
”Tack, sir”, sa hon.
”Tacka mig inte”, grymtade han. ”Jag går emot mitt sunda förnuft. Jag låter dig bara göra det för du har de färdigheter som behövs för att ta det här fallet. Din erfarenhet med den här sortens mördare är unik. Jag ska fixa en partner till dig”.
Riley kände hur hennes hjärta sjönk. Hon visste att hon inte skulle få jobba med Bill just nu, men hon undrade om Meredith visste varför det var så spänt mellan de två kollegorna. Hon trodde att det var mer sannolikt att Bill bara hade sagt till Meredith att han ville jobba närmare hemmet ett tag.
”Men sir—” började hon.
”Inga men”, sa Meredith. ”Och inget mer att vara ensamvarg. Det är inte smart, och det är emot vår policy. Du har nästan lyckats ta livet av dig, mer än en gång. Regler är regler. Och jag bryter mot tillräckligt många av dem redan eftersom jag inte ger dig tjänstledigt efter allt som du nyligen råkat ut för”.
”Ja, sir”, sa Riley tyst.
Meredith kliade sig på hakan och tänkte över alla alternativ. ”Agent Vargas följer med dig”, sa han.
”Lucy Vargas?” frågade Riley.
Meredith nickade bara. Riley var inte så förtjust i tanken.
”Hon var med i teamet som dök upp hos mig igår kväll”, sa Riley. ”Hon verkar väldigt imponerande, och jag gillade henne—men hon är en nybörjare. Jag är van vid att jobba med någon som har mer erfarenhet”.
Meredith log brett. ”Hennes betyg vid polisskolan var skyhöga. Och visst är hon ung. Det är väldigt sällsynt att studenter direkt blir antagna hos beteendeanalysenheten. Men hon är verkligen så bra. Hon är redo för erfarenhet i fältet”.
Riley visste att hon inte hade något val.
”Hur snart kan du ge dig av?” fortsatte Meredith.
Riley gick igenom förberedelserna i huvudet. Att prata med hennes dotter stod högst på listan. Vad mer? Hennes reseprylar var inte på kontoret. Hon var tvungen att köra till Fredericksburg, stanna till där hemma, se till att April skulle bo hos sin pappa och sedan köra tillbaka till Quantico.
”Ge mig tre timmar”, sa hon.
”Jag bokar ett flyg”, sa Meredith. ”Jag underrättar polischefen i Reedsport att vi har ett team på väg. Var vid landningsbanan om exakt tre timmar. Om du är sen så får du sota för det”.
Riley reste sig nervöst från sin stol.
”Jag förstår, sir”, sa hon. Hon tackade honom nästan, men hon mindes att han hade bett henne inte göra det. Hon lämnade hans kontor utan att säga ett ord.
Riley tog sig hem på en halvtimme, parkerade utanför och gick snabbt mot ytterdörren. Hon var tvungen att ta sina reseprylar, en liten resväska som hon alltid hade packad med hygienartiklar, en morgonrock, och ett ombyte kläder. Hon var tvungen att ta det snabbt för att sedan ge sig av in i staden för att förklara allt för April och Ryan. Det såg hon inte alls fram emot, men hon var tvungen att försäkra sig om att April var säker.
När hon vred på nyckeln till ytterdörren, så upptäckte hon att den var olåst. Hon visste att hon låst den när hon gick hemifrån. De gjorde hon alltid, hon glömde aldrig. Alla Rileys sinnen ställde sig på högspänn. Hon drog sitt vapen och klev in.
Medan hon gick genom huset och kikade runt varje hörn, så började hon märka ett långt och ihärdigt ljud. Det verkade komma från trädgården där bak. Det var musik—väldigt högljudd musik.
Vad i helvete?
Hon gick genom köket, fortfarande på jakt efter inkräktare. Bakdörren stod på glänt och det spelades hög popmusik utanför. Hon kände en bekant doft.
”Åh Gud, inte det här igen”, tänkte hon för sig själv.
Hon hölstrade sin pistol och gick ut. Och visst, där satt April, vid picknickbordet med en smal, jämnårig kille. Musiken kom från ett par små högtalare som stod på bordet.
När hon fick syn på sin mamma så fylldes Aprils ögon med panik. Hon sträckte sig under bordet för att fimpa jointen hon höll i sin hand, ett uppenbart försök att få den att försvinna.
”Försök inte gömma den”, sa Riley och gick mot bordet. ”Jag vet vad du håller på med”.
Hon kunde knappt höra sig själv över musiken. Hon sträckte sig mot spelaren och stängde av den.
”Det är inte som det verkar, mamma”, sa April.
”Det är precis som det verkar, sa Riley. ”Ge mig resten”.
April himlade med ögonen och sträckte fram en plastpåse med lite marijuana.
”Jag
