efter ett väl utfört jobb – samma varma känsla som hon alltid kände när hon hade löst ett fall. Han hade hukat sig på stenen och avvaktade i några sekunder – lagom länge för att beundra det egna hantverket. Ett konstverk.
Och under tiden han satt där och beundrade så hade han plockat barren från sina byxor. Han tog sin tid med det. Han brydde sig inte om att vänta tills han hade tagit sig därifrån, och hon kunde nästan höra honom säga precis vad hon själv nyss hade sagt.
”Vilket elände.”
Ja, han hade till och med tagit sig tid för att plocka bort barren.
Riley flämtade och öppnade ögonen. När hon kände på barren i sin hand noterade hon hur klibbiga de var och att deras spetsar var skarpa nog att orsaka ytliga sår.
”Samla barren” beordrade hon. ”Vi kanske kan få fram lite DNA.”
Bills ögon vidgades och han tog omedelbart fram en påse och pincett. Medan han arbetade rusade hennes tankar för fullt – hon var inte klar än.
”Vi har haft fel hela tiden” sa hon. ”Det här är inte hans andra mord. Det är hans tredje.”
Bill stannade och tittade upp med ett bedövat uttryck..
”Hur vet du det?” frågade Bill.
Hela Rileys kropp spände sig när hon försökte få skakningarna under kontroll.
”Han har blivit för bra. Hans träning är över. Han är ett proffs nu. Och han gör bara framsteg. Han älskar sitt arbete. Nej, det här är hans tredje gång, minst.”
Rileys hals drog ihop sig och hon svalde hårt.
”Och det kommer inte dröja länge tills det är dags för nästa.”
Kapitel 7
Bill befann sig i ett hav av blå ögon, inga av dem var verkliga. Han hade vanligtvis inte mardrömmar om sina fall och han hade det inte nu heller – men det kändes som en. Här, i mitten av dockaffären, fanns små blå ögon överallt och alla var öppna och glänsande.
Dockornas små rubinröda läppar, de flesta med ett leende, oroade honom också. Likaså gjorde allt det noggrant kammade konstgjorda håret, så styvt och orörligt. Med alla dessa detaljer undrade Bill hur han kunde ha missat mördarens avsikt att få sina offer att se ut som dockor. Han hade behövt Riley för att kunna göra den kopplingen.
Tur att hon är tillbaka, tänkte han.
Ändå kunde Bill inte låta bli att oroa sig för henne. Han hade blivit hänförd av hennes strålande arbete vid Mosby Park. Men när han körde hem henne efteråt hade hon verkat utmattad och dyster. Hon hade knappt sagt ett ord till honom under hela resan. Kanske hade det varit för mycket för henne.
Ändå önskade Bill att Riley var här just nu. Hon hade bestämt att det skulle vara bäst för dem att dela upp sig för att täcka mer yta snabbare. Han kunde inte annat än hålla med om det. Hon hade bett honom att kolla dockbutiker i området medan hon återvände till brottsplatsen för det sex månader gamla brottet.
Bill såg sig omkring och kände att han kanske hade tagit sig vatten över huvudet, och undrade vad Riley skulle ha tyckt om den här affären. Det var den mest eleganta av de han hade besökt idag. Här vid sidan av Capital Beltway fick affären antagligen många kunder från det rika norra Virginia.
Han gick runt och tittade. En liten flickdocka fångade hans blick. Med sitt uppåtvända leende och bleka hud påminde den honom lite extra mycket om det senaste offret. Även om den var helt klädd i en rosa klänning med massor av spets på kragen, manschetterna och benen, så satt den också i en störande lik position.
Plötsligt hörde Bill en röst till höger.
”Jag tror att du tittar i fel avdelning.”
Bill vände sig om och såg en tuff liten kvinna med ett varmt leende. Det syntes lång väg att det var hon som hade ansvaret i butiken.
”Varför tror du det?” frågade Bill.
Kvinnan skrattade.
”Eftersom du inte har döttrar. Jag kan se om en man har en dotter från en mil bort. Fråga mig inte hur, det är bara en slags instinkt, antar jag.”
Bill blev tagen av hennes insikt och var djupt imponerad.
Hon erbjöd Bill sin hand.
”Ruth Behnke” sa hon.
Bill skakade hennes hand.
”Bill Jeffreys. Jag antar att du äger den här butiken.”
Hon skrattade igen.
”Jag ser att du också har en slags instinkt” sa hon. ”Trevligt att träffas. Men du har söner, eller hur? Tre av dem skulle jag gissa.”
Bill log. Hennes instinkter var ganska skarpa. Bill anade att hon och Riley skulle njuta av varandras sällskap.
”Två” svarade han. ”Men ganska nära.”
Hon skrattade.
”Hur gamla?” frågade hon.
”Åtta och tio.”
Hon tittade runt på stället.
”Jag vet inte om jag har mycket för dem här. Åh, faktiskt så har jag några ganska pittoreska leksakssoldater i nästa gång. Men det är inte den typ av saker som killar gillar längre, va? Det är bara TV-spel nu för tiden. Och våldsamma sådana. ”
”Jag är rädd för det.”
Hon såg fundersamt på honom.
”Du är inte här för att köpa en docka, eller hur?” frågade hon.
Bill log och skakade på huvudet.
”Du är bra på det här” svarade han.
”Är du polis, kanske?” frågade hon.
Bill skrattade tyst och tog ut sin bricka.
”Inte riktigt, men en bra gissning.”
”Åh, gud!” sa hon med oro. ”Vad vill FBI med min lilla butik? Är jag på någon slags lista?”
”På sätt och vis”, sade Bill. ”Men det är inget att oroa sig för. Din butik kom upp på vår sökning av butiker i detta område som säljer antika dockor och samlarexemplar.”
Faktum var att Bill inte visste exakt vad han letade efter. Riley hade föreslagit att han skulle kolla upp några av dessa butiker, i hopp om att mördaren kanske hade besökt dem – åtminstone vid något tillfälle. Vad hon väntade sig att han skulle hitta visste han inte. Förväntade hon sig att mördaren själv skulle vara där? Eller att en av anställda hade träffat mördaren?
Tvivelaktigt att de hade det. Även om de hade gjort det så var det föga troligt att de skulle kunna peka ut honom som mördaren. Förmodligen så var alla män som kom in
