gissade att han hade en ganska bra uppfattning om vad som hade hänt. Senator Newbroughs beteende var utan tvekan typiskt för narcissistiska politiker. Meredith var förmodligen alltför van vid det.
Flores knappade snabbt på sin dator och när han gjorde det kom hemska fotografier, officiella rapporter och nyheter upp på stora bildskärmar runt om i rummet.
”Vi grävde runt lite och det visar sig att du hade rätt, agent Paige” sa Flores. ”Samma mördare som tidigare, långt före Daggett-mordet.”
Riley hörde Bills grymtande av tillfredsställelse och för en sekund kände Riley sig rättfärdigad.
Men så sjönk hennes humör. En annan kvinna hade dött en fruktansvärd död. Det var ingen anledning till att fira. Hon hade verkligen hoppats att hon hade fel.
Varför kan jag inte får njuta av att ha rätt ibland? undrade hon.
En gigantisk karta över Virginia spred sig över den största skärmen, och fokuserade sedan på den norra delen av staten. Flores märkte ut en plats högt upp på kartan, nära gränsen till Maryland.
”Det första offret var Margaret Geraty, trettiotvå år gammal” sade Flores. ”Hennes kropp hittades dumpad i jordbruksmark, ungefär tjugo kilometer utanför Belding. Hon dödades tjugofemte juni, för nästan två år sedan. FBI blev inte inkallade för det. Lokalpolisen lät fallet bli kallt.”
Riley tittade på bilder från brottsplatsen Flores drog upp på en annan bildskärm. Mördaren hade uppenbarligen inte försökt att posera kroppen. Han hade bara dumpat henne i all hast och stuckit.
”För två år sedan” sa hon, samtidigt som hon tänkte och tog in allt. En del av henne var förvånad över att han hade varit igång så länge. En annan del av henne visste att dessa sjuka mördare kunde hålla igång i flera år.
De kunde ha ett oerhört tålamod.
Hon granskade bilderna.
”Jag ser att han inte har utvecklat sin stil särskilt mycket” observerade hon.
”Korrekt” sa Flores. ”Det fanns en peruk där, och håret klipptes kort, men han lämnade ingen ros. Hon blev dock kvävd till döds med ett rosa band.”
”Han stressade sig genom hela processen” sa Riley. ”Han var nervös. Det var hans första gång och han saknade självförtroende. Han gjorde lite bättre ifrån sig med Eileen Rogers, men det var inte förrän Reba Frye dödades som han verkligen visade sitt rätta jag.”
Hon kom ihåg något hon ville fråga.
”Hittade du några samband mellan offren? Eller mellan de två mammornas barn?”
”Ingenting” sa Flores. ”Gjorde en kontrollen av föräldragrupper, hittade ingenting. Ingen av dem tycktes känna varandra.”
Det gjorde Riley lite besviken, men det var ingen direkt överraskning heller.
”Hur var det med den första kvinnan?” frågade Riley. ”Hon var mamma, antar jag.”
”Nej” sade Flores snabbt som om han hade väntat på den frågan. ”Hon var gift, men barnlös.”
Riley blev paff. Hon var säker på att mördaren valde ut mammor. Hur kunde hon ha haft så fel?
Hon kunde känna hur det ökade självförtroende plötsligt avtog.
Medan Riley tvekade frågade Bill ”Hur nära är vi att identifiera en misstänkt? Skulle du kunna få något av dem från Mosby Park? ”
”Tyvärr ingen tur där” sa Flores. ”Vi hittade spår av läder istället för blod. Mördaren hade handskar. Han verkar vara snabb också. Inte heller vid första brottsplatsen så lämnade han några ledtrådar eller DNA.”
Riley suckade. Hon hade varit så hoppfull om att hon kanske hade hittat något som andra hade missat. Men nu kände hon sig vilsen. De var tillbaka på ruta ett.
”Tycks besatt vid vissa detaljer” kommenterade hon.
”Men jag tror att vi knappar in på honom” tillade Flores.
Han använde en elektronisk pekare för att indikera platser och gjorde linjer mellan dem.
”Nu när vi vet om det här första mordet så har vi fått en bättre uppfattning om hans territorium” sa Flores. ”Vi har nummer ett, Margaret Geraty, vid Belding i norr här, nummer två, Eileen Rogers, västerut i Mosby Park, och nummer tre, Reba Frye, nära Daggett, längre söderut.”
När Riley tittade såg hon att de tre platserna bildade en triangel på kartan.
”Vi tittar på ett område på cirka tusen kvadratkilometer” sa Flores. ”Men det är inte så illa som det låter. Det handlar mestadels om landsbygden med några små städer. I norr har du några större fastigheter som senatorns. Massor av öppen mark.”
Riley såg en professionell tillfredsställelse avspeglas i Flores ansiktsdrag. Han älskade uppenbarligen sitt jobb.
”Vad jag tänker göra är att kolla upp alla registrerade sexbrottslingar som bor i det här området” sa Flores. Han skrev in ett kommando och triangeln fylldes med ungefär två dussin små röda prickar.
”Låt oss nu ta bort pedofilerna” sa han. ”Vi kan vara säkra på att vår mördare inte är en av dem.”
Flores skrev in ett annat kommando och ungefär hälften av prickarna försvann.
”Låt oss nu begränsa det till bara de värsta fallen – killar som varit i fängelse för våldtäkt eller mord eller båda.”
”Nej,” sa Riley hastigt. ”Det är fel.”
Alla tre män stirrade på henne med förvåning.
”Vi letar inte efter en våldsam kriminell” sade hon.
Flores grymtade.
”Klart som fan att vi gör!” protesterade han.
En tystnad föll. Riley kände en insikt som bildades, men den hade inte riktigt tagit form än. Hon stirrade på dockan, som fortfarande satt groteskt på bordet och såg mer felplacerad ut än någonsin.
Om du bara kunde prata, tänkte hon.
Då började hon sakta säga sina tankar högt.
”Jag menar, inte uppenbart våldsam. Margaret Geraty blev inte våldtagen. Vi vet redan att Rogers och Frye inte heller blev det.”
”De blev alla torterade och dödade” muttrade Flores.
En spänning fyllde rummet, och Brent Meredith såg orolig ut, medan Bill stirrade fast på en av bildskärmarna.
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «ЛитРес».
Прочитайте эту
