andades ut och la båda händerna på bordet.
”Bra jobbat, Flores” sa han..
Flores var tacksam för berömmet, och kanske lite förvånad. Brent Meredith gav inte många komplimanger.
”Då så, agent Jeffreys” sa Meredith och vände sig mot honom, ”berätta om hur det här förhåller sig till ditt gamla fall.”
Bill tog ett djupt andetag och lutade sig tillbaka i sin stol.
”För drygt sex månader sedan” började han, ”den sextonde december faktiskt—hittades Eileen Rogers kropp på en gård nära Daggett. Jag kallades in för att undersöka tillsammans med min partner, Riley Paige. Vädret var väldigt kallt och kroppen var fastfrusen. Det var svårt att säga hur länge den hade legat där och den exakta dödstiden fastställdes aldrig. Flores, visa dem.”
Flores vände sig tillbaka mot bildspelet. Skärmen delades och vid sidan av bilderna på skärmen sågs en ny serie bilder. De två offren visades sida vid sida. Bill flämtade. Det var fantastiskt. Bortsett från den enas frusna hud var de i nästan samma tillstånd och såren nästan identiska. Båda kvinnorna hade ögonen uppsydda på samma groteska sätt.
Bill suckade då bilderna fick allt att komma tillbaka. Oavsett hur många år han jobbade med detta så påverkades han alltid av varje nytt offer.
”Rogers kropp hittades stående upprätt mot ett träd” fortsatte Bill med en mer dyster röst.” Inte lika noggrant poserad som den i Mosby Park. Inga kontaktlinser eller vaselin, men resten är i princip detsamma. Rogers hår var klippt kort – inte rakat – men det fanns en liknande peruk. Hon blev också strypt med ett rosa band och en plastros hittades framför henne.”
Bill pausade för ett ögonblick. Han hatade vad han hade att säga härnäst.
”Paige och jag kunde inte lösa fallet.”
Spelbren vände sig mot honom.
”Vad var problemet?” frågade han.
”Vad var inte problemet?” högg Bill tillbaka, lite väl aggressivt. ”Vi hade ingen tur med ledtrådar. Vi hade inga vittnen, offrets familj kunde inte ge oss någon användbar information, Rogers hade inga fiender, ingen ex-make, ingen arg pojkvän. Det fanns inte en enda trovärdig anledning till varför någon skulle vilja döda henne. Fallet blev nedlagt direkt.”
Bill blev tyst. Mörka tankar fyllde hans huvud.
”Nej” sa Meredith med en okarakteristiskt mild ton. ”Det var inte ditt fel. Du kunde inte ha stoppat det här nya mordet.”
Bill uppskattade vänligheten men han kände sig trots allt skyldig. Varför kunde han inte ha lösa det andra fallet? Varför kunde inte Riley? Det var få gånger i hans karriär som han varit så vilsen och frustrerad.
Precis då ringde Merediths telefon och chefen tog samtalet.
Nästan det första han sa var ”Skit”.
Han upprepade det flera gånger, sen sade han ”Är du säker på att det är hon?” Han pausade. ”Fanns det något krav om lösensumma?”
Han ställde sig upp, gick ut ur konferensrummet och lämnade de tre männen i förvirrad tystnad. Efter några minuter kom han tillbaka, och såg plötsligt äldre ut.
”Grabbar, vi är nu i krisläge” meddelade han. ”Vi har precis fått en bekräftad identitet på gårdagens offer. Hennes namn var Reba Frye.”
Bill ryckte till som om han hade slagits i magen. Han kunde se Spelbrens chockade ansiktsuttryck. Flores såg förvirrad ut.
”Borde jag veta vem det är?” frågade Flores.
”Flicknamn Newbrough” förklarade Meredith. ”Senator Mitch Newbroughs dotter – förmodligen Virginias nästa guvernör.”
Flores andades ut.
”Jag hade inte hört att hon saknades” sade Spelbren.
”Det släpptes aldrig officiellt” sade Meredith. ”Hennes far har redan kontaktats. Och självklart tror han att det är politiskt, eller personligt, eller både och. För att inte nämna det faktum att samma sak hände med ett annat offer för sex månader sedan.”
Meredith skakade på huvudet.
”Senatorn kommer inte släppa det här” tillade han. ”En lavin av press och journalister är på väg. Han kommer att se till att vi jobbar häckarna av oss.”
Bills hjärta sjönk. Han hatade känslan av att ha tagit sig vatten över huvudet. Men det var precis vad han kände just nu.
En dyster tystnad föll över rummet.
Till slut harklade sig Bill.
”Vi behöver hjälp” sa han.
Meredith vände sig mot honom och Bill mötte hans stränga blick. Plötsligt blev Merediths ansikte snävt av oro och ogillande. Han visste helt klart vad Bill tänkte.
”Hon är inte redo” svarade Meredith, tydligt att han visste att Bill menade att ta in henne.
Bill suckade.
”Chefen” svarade han ”hon kan det här bättre än någon annan och det finns ingen smartare.”
Efter en till paus sa Bill vad han verkligen tänkte.
”Jag tror inte att vi kan lösa det utan henne.”
Meredith slog sin penna mot ett papper några gånger och önskade att han var någon annanstans än här.
”Det är ett misstag” sa han. ”Men om hon bryter ihop så är det ditt misstag.” Han andades ut igen. ”Ring henne.”
Kapitel 3
Tonårsflickan som öppnade dörren såg ut som om hon skulle smälla igen den i Bills ansikte. Istället snurrade hon runt och gick iväg utan att säga ett ord och lämnade dörren öppen.
Bill klev in.
”Hej, April” sa han automatiskt.
Rileys dotter, en tvär, gänglig fjortonåring, med sin mammas mörka hår och bruna ögon svarade inte. Klädd i endast en för stor T-shirt med håret i en röra, vände sig April och satte sig ner på soffan, ignorerande allt utom sina hörlurar och mobiltelefon.
Bill stod där besvärat, osäker på vad han skulle göra. När han ringde till Riley hade de kommit överens om att han skulle titta förbi, om än motvilligt. Hade hon ändrat sig?
Bill tittade sig omkring när han gick in i det dunkla huset. Han gick genom vardagsrummet och såg att allt var snyggt och på sin plats, vilket var typiskt för Riley. Ändå märkte han att persiennerna var neddragna, och att ett tunt lager damm låg på möblerna – och det var inte alls likt henne. I en bokhylla såg han en rad glänsande nya rysar-romaner som han hade köpt till henne under hennes semester, i hopp om att de skulle få henne att tänka annat. Inte en enda bok såg använd ut.
Bills
