är död, Riley” sa han med den mest självsäkra tonen som gick att få fram. ”Han kan inte skada dig mer.”
Hon skakade på huvudet.
”Det vet du inte.”
”Visst gör jag väl det” svarade han. ”De hittade hans kropp efter explosionen.”
”De kunde inte identifiera den” sa hon.
”Du vet att det var han.”
Hennes huvud föll framåt och hon höll handen framför ansiktet medan hon grät. Han höll hennes andra hand i sin över bordet.
”Det här är ett nytt fall” sa han. ”Det har inget att göra med vad som hände med dig.”
Hon skakade på huvudet.
”Det spelar ingen roll.”
Långsamt, medan hon grät, sträckte hon ut pärmen med bilderna och tittade bort.
”Jag är ledsen” sa hon och tittade ner och höll ut en darrande hand. ”Jag tror att det är bäst om du går” tillade hon.
Bill, chockad och ledsen, sträckte ut handen och tog emot pärmen. Detta var inte vad han hade förväntat sig över huvud taget.
Bill satt där en stund och kämpade mot sina egna tårar. Till slut klappade han försiktigt hennes hand, ställde sig upp och gick tillbaka genom huset. April satt fortfarande i vardagsrummet med ögonen stängda och med huvudet gungandes till musiken i hörlurarna.
Riley satt kvar och grät vid picknickbordet efter att Bill hade gått.
Jag trodde att jag var okej, tänkte hon.
Hon ville verkligen vara okej, för Bills skull. Och hon hade trott att hon skulle klara av det. Att sitta i köket och tala om triviala saker hade känts okej. Därefter hade de gått ut och när hon hade sett pärmen han hade med sig, ja då hade hon trott att det också var okej. Mer än okej, faktiskt. Hon hade nästan känt sig exalterad. Den där gamla brinnande passionen för jobbet hade kommit tillbaka, och hon hade för en sekund inte velat något mer än att komma ut på fältet igen. Hon hade börjat tänka, lägga ihop pusselbitarna med det andra nästan identiska mordet, och det hela hade känts nästan som en form av intellektuellt spel. En utmaning. Det var bra. Hennes terapeut hade sagt att om hon någonsin ville kunna återgå till jobbet, så var det bara att kasta sig in.
Men, när hon hade suttit där med Bill så hade det intellektuella spelet plötsligt förvandlats till vad det verkligen var – en hemsk, mänsklig tragedi där två oskyldiga kvinnor hade dött i extrem smärta och skräck. En tanke kom då över henne: Var det lika illa för dem som det var för mig?
Hennes kropp var nu fylld av panik och rädsla, såväl som förlägenhet och skam. Bill var hennes partner och hennes bästa vän. Hon var skyldig honom så mycket. Han hade stått på hennes sida under de senaste veckorna, även när ingen annan gjorde det. Hon skulle inte ha överlevt sin tid på sjukhuset utan honom. Det sista hon ville var att han skulle se henne som hon var nu; reducerad till något så litet och hjälplöst.
Hon hörde April ropa från skärmdörren.
”Mamma, vi måste äta nu eller så kommer jag bli sen.”
Hon kände en brinnande lust att ropa tillbaka ”Gör din egen frukost!”
Men det gjorde hon inte. Hon var sedan länge trött på att bråka med April. Hon hade gett upp.
Riley reste sig upp från bordet och gick tillbaka till köket. Hon drog en pappershandduk av rullen och använde den för att torka tårarna och snyta sig, sedan beredde hon sig för att laga mat. Hon försökte återkalla sin terapeuts ord: Även rutinmässiga uppgifter kommer att ta mycket medvetna ansträngningar, åtminstone ett tag. Hon var tvungen att finna sig i att ta saker och ting ett steg i taget.
Steg ett var att ta saker ur kylskåpet – kartongen med ägg, baconpaketet, smörskålen, syltburken – eftersom April tyckte om sylt även om inte Riley gjorde det. Och så fortsatte det tills hon lade sex remsor bacon i en stekpanna på spisen, och slagit på gasen.
Hon ryckte tillbaka vid åsynen på den gulblåa flamman. Hon slöt ögonen och allt kom svärmandes tillbaka till henne.
Riley låg i ett trångt utrymme under ett hus, i en liten provisorisk bur. Propanbrännaren var det enda ljus hon någonsin såg. Resten av tiden spenderades i fullständigt mörker. Golvet var jord. Golvbrädorna ovanför henne var så låga att hon knappt kunde huka sig.
Mörkret var totalt, även när han öppnade en liten dörr och kröp in till henne. Hon kunde inte se honom, men hon kunde höra honom andas och grymta. Han skulle låsa upp buren, öppna den och klättra in.
Och sen skulle han tända upp flamman. Hon kunde se hans grymma och fula ansikte i dess ljus. Han hånade henne med en tallrik äcklig mat. Om hon nådde den förde han facklan mot henne. Hon kunde inte äta utan att bli bränd…
Hon öppnade ögonen. Bilderna var mindre intensiva med ögonen öppna, men hon kunde inte skaka av sig strömmen av minnen. Hon fortsatte att göra frukost med mekaniska rörelser, och hela hennes kropp fylldes av adrenalin. Hon höll precis på att duka när hennes dotters röst ekade genom huset igen.
”Mamma, hur lång tid kommer det att ta?”
Hon hoppade till och tallriken gled ur hennes hand. Den föll till golvet och splittrades.
”Vad hände?” ropade April och kom upp bredvid henne.
”Inget” sade Riley.
Hon städade upp röran, och när hon och April sedan satt och åt tillsammans så var den tysta fientligheten påtaglig, som vanligt. Riley ville sätta stopp för det, nå ut till April, och säga, April, det är jag, din mamma och jag älskar dig. Men hon hade försökt så många gånger och det gjorde det bara värre. Hennes dotter hatade henne och hon kunde inte förstå varför – eller hur hon skulle få slut på det.
”Vad ska du göra idag?” frågade hon April.
”Vad tror du?” fräste April tillbaka. ”Gå till lektionen.”
”Jag menar efter det” sa Riley och höll sin röst lugn. ”Jag är din mamma. Jag vill veta. Det är normalt.”
”Ingenting som har med vårt liv att göra är normalt.”
De åt tyst i några minuter.
”Du berättar ju aldrig någonting för mig” sa Riley.
”Det gör inte du heller.”
Det stoppade allt hopp om en konversation en gång för alla.
Det är rättvist, tänkte Riley bittert. Det var mer sant än April ens visste. Riley hade aldrig berättat för henne om hennes jobb och hennes fall. Hon hade aldrig berättat för henne om hennes fångenskap, eller hennes tid på sjukhuset, eller varför hon var ”på semester” nu. Allt April visste var att hon hade varit tvungen att bo med sin pappa under en lång tid och hon hatade honom ännu mer än hon hatade Riley. Men hur mycket hon än ville berätta för henne
