gav henne en slarvig vinkning medan hon gick iväg.
Riley körde till ett närliggande kafé. Det hade blivit en rutin för henne. Det var svårt för henne att spendera tid på ett offentligt ställe, och hon visste att det var exakt därför hon var tvungen att göra det. Kaféet var litet och aldrig fullt, även så här på morgonen, så hon fann det relativt behagligt.
När hon satt där och smuttade på en cappuccino kom hon ihåg Bills fråga. Det hade gått sex förbannade veckor. Det var tvunget att förändras. Hon var tvungen att förändras. Hon visste inte hur hon skulle göra det.
Men en idé började formas i hennes huvud. Hon visste exakt vad hon behövde göra först.
Kapitel 4
Den vita flamman från brännaren fladdrade framför Riley. Hon var tvungen att ducka fram och tillbaka för att undvika att bli bränd. Ljusstyrkan bländade henne från att se något annat och hon kunde inte ens se sin kidnappares ansikte längre. När flamman fladdrade omkring verkade den lämna kvar långvariga ljusspår som hängde i luften.
”Sluta!” skrek hon. ”Sluta!”
Hennes röst var rå och hes från allt skrikande. Hon undrade varför hon slösade energin. Hon visste att han inte skulle sluta plåga henne förrän hon var död.
Just då höjde han en tuta och blåste av den rätt i hennes öra.
En biltuta lät utanför. Riley hoppade tillbaka till nutiden och tittade ut för att se att ljuset vid korsningen hade blivit grönt. En rad förare väntade bakom henne, och hon trampade på gasen.
Riley tvingade bort minnet med svettiga händer och hon påminde sig själv om var hon var. Hon skulle besöka Marie Sayles, den enda andra överlevaren av hennes nästan-mördares otänkbara sadism. Hon var arg på sig själv för att ha låtit sig påverkas av minnena. Hon hade lyckats tänka enbart på att köra i en och en halv timme nu, och hon hade trott att hon gjorde det bra.
Riley körde in i Georgetown, passerade lyxiga viktorianska hem och parkerade på adressen Marie hade gett henne över telefonen – ett rött tegelhus med ett vackert burspråk. Hon satt en stund i bilen och diskuterade med sig själv huruvida hon skulle gå in, eller låta bli.
Till slut klev hon ur bilen. När hon gick upp för trappan blev hon glad då hon såg Marie i dörren. Lätt men elegant klädd så stod Marie där och log något vagt. Hennes ansikte såg trött och utmattat ut. Från ringarna under hennes ögon var Riley ganska säker på att hon hade gråtit. Det kom inte som någon överraskning. Hon och Marie hade setts och pratat mycket de senaste veckorna via videochatt, och det var inte mycket de kunde undanhålla från varandra.
När de kramades blev Riley omedelbart medveten om att Marie inte var så lång och robust som hon hade trott att hon skulle vara. Även i skor med klackar så var Marie kortare än Riley; hennes kropp liten och tunn. Det överraskade Riley. Hon och Marie hade pratat mycket, men detta var första gången de träffades. Maries spädhet fick det att framstå som ännu mer modigt att hon skulle ha överlevt vad hon hade gått igenom.
Riley såg sig omkring när hon och Marie gick in i matsalen. Platsen var obefläckat ren och smakfullt inredd. Det skulle normalt sett ha varit ett fantastiskt hem för en karriärsmässigt framgångsrik singelkvinna. Men Marie höll alla gardiner stängda och lampljuset lågt. Stämningen var underligt förtryckande. Riley ville inte erkänna det, men det fick henne att tänka på sitt eget hem.
Marie hade en lätt lunch redo på matsalsbordet och hon och Riley satte sig ner för att äta. De satt där i en lite obekväm tystnad. Riley svettades men var osäker på varför. Att se Marie fick allt att komma tillbaka.
”Så… Hur kändes det?” frågade Marie försiktigt. ”Att komma ut i världen?”
Riley log. Marie visste bättre än någon annan vad dagens körning hade krävt av henne.
”Bra” sade Riley. ”Ganska bra, faktiskt. Jag hade bara ett jobbigt ögonblick. ”
Marie nickade, helt klart förstående.
”Du gjorde det i alla fall” sa Marie ”och det var modigt.”
Modigt, tänkte Riley. Det var inte hur hon skulle ha beskrivit sig själv. En gång kanske när hon var en aktiv agent. Skulle hon någonsin se sig själv så igen?
”Du då?” frågade Riley. ”Går du ut mycket?”
Marie blev tyst.
”Du lämnar inte huset över huvud taget, eller hur?” frågade Riley.
Marie skakade på huvudet.
Riley nådde fram och höll hennes handled i ett grepp av medkänsla.
”Marie, du måste försöka” uppmanade hon. ”Om du låter dig själv sitta fast här inne så är det som att han fortfarande håller dig fången.”
En kvävd snyftning tvingade sig ut ur Marie’s hals.
”Förlåt” sa Riley.
”Det är okej. Du har rätt.”
Riley såg på Marie medan de båda åt, och en lång tystnad uppstod. Hon ville så gärna tro att det gick bra för Marie, men hon var tvungen att erkänna att hon verkade oroväckande svag. Det fick henne att tänka på sig själv och sin egen situation också. Såg hon också lika svag ut?
Riley undrade tyst om det verkligen var bra för Marie att bo ensam. Kanske skulle hon bli bättre snabbare med en man eller pojkvän? undrade hon. Sen undrade hon samma sak om sig själv. Ändå visste hon att svaret för båda var troligen att nej, det skulle det inte. Ingen av dem var i något känslomässigt tillstånd för ett seriöst förhållande. Det skulle bara hålla dem tillbaka.
”Har jag någonsin tackat dig?” frågade Marie efter ett tag och bröt tystnaden.
Riley log. Hon visste att Marie menade tack för att ha räddat henne.
”Massor av gånger” sa Riley. ”Och det behöver du inte. Seriöst.”
Marie petade i maten med sin gaffel.
”Har jag någonsin sagt förlåt?”
Riley blev överraskad. ”Förlåt? Varför då?”
Marie talade tungt och sansat.
”Om du inte hade fått ut mig därifrån, då hade du aldrig blivit tagen.”
Riley klämde försiktigt Maries hand.
”Marie, jag gjorde bara mitt jobb. Du kan inte känna dig skyldig för något som inte var ditt fel. Du har tillräckligt att hantera som det är. ”
Marie nickade förstående.
”Att bara komma ur sängen varje dag är en utmaning” erkände hon. ”Jag antar att du märkte hur mörkt jag har allt. Starkt ljus påminner mig om den där flamman. Jag kan inte ens titta på tv, eller lyssna på musik. Jag är rädd att någon ska smyga sig på mig och att jag inte hör det. Något litet ljud överhuvudtaget gör att jag får
