inte hur jag någonsin ska kunna lita på människor igen.”
När Marie grät ville Riley lugna henne, och intala henne att hon hade fel. Men en del av Riley var inte så säker på att hon hade det.
Till slut tittade Marie på henne.
”Varför kom du hit? Idag, menar jag.” frågade hon bestämt.
Riley blev paff av Maries rakhet – och av det faktum att hon inte riktigt visste själv.
”Jag vet inte” sa hon. ”Jag ville bara hälsa på dig. Se hur du har det.”
”Det är något annat” sa Marie och hennes ögon smalnade, hon var nästan kusligt iakttagande.
Kanske hade hon rätt, tänkte Riley. Hon tänkte på Bills besök, och hon insåg att hon kanske hade kommit dit på grund av det nya fallet. Vad var det hon ville ha från Marie? Råd? Lov? Uppmuntran? En del av henne ville att Marie skulle säga att hon var galen, för då kunde hon kanske kunna ta det lugnt och glömma bort Bills besök. Men det fanns eventuellt också en annan del som ville att Marie skulle uppmana henne till att göra det.
Till slut suckade Riley.
”Det är ett nytt fall” sa hon. ”Eller, inte ett nytt fall. Men ett gammalt fall som aldrig löstes.”
Maries ansiktsuttryck blev stramt och hårt.
Riley svalde.
”Och du kom hit för att fråga om du ska ta det?” frågade Marie.
Riley ryckte på axlarna. Men hon tittade också upp och sökte Maries blick för trygghet och uppmuntran. Och i det ögonblicket insåg hon att det var precis det hon hade kommit dit i hopp om att hitta.
Men till hennes besvikelse så sänkte Marie blicken och skakade långsamt på huvudet. Riley fortsatte att vänta på ett svar, men istället följde en oändlig tystnad. Riley kände hur en alldeles speciell rädsla slog rot inom Marie.
Medan tystnaden kvarstod så tittade Riley runt i lägenheten, och blicken föll på Maries telefon. Hon blev förvånad över att se att den var urkopplad ur väggen.
”Vad är det med din telefon?” frågade Riley.
Marie såg träffad ut och Riley insåg att hon hade tagit upp ett känsligt ämne.
”Han ringer mig hela tiden” sa Marie i en nästan ohörbar viskning.
”Vem?”
”Peterson.”
Rileys hjärta flög upp i halsgropen.
”Peterson är död” svarade Riley med skakig röst. ”Jag satte eld på stället. De hittade hans kropp.”
Marie skakade på huvudet.
”Det kunde ha varit vem som helst de hittade. Det var inte han.”
Riley kände en våg av panik. Hennes värsta skräck kom tillbaka.
”Alla säger att det var det” sa Riley.
”Och du tror verkligen på det?”
Riley visste inte vad hon skulle säga. Det var inte rätt tillfälle för att beklaga sig över sina egna rädslor. Marie var förmodligen bara förvirrad. Men hur kunde Riley övertyga henne om något som hon inte trodde på själv?
”Han fortsätter att ringa” sa Marie igen. ”Han ringer och andas och lägger på. Jag vet att det är han. Han lever. Han förföljer mig fortfarande.”
Riley kände en kall, krypande rädsla.
”Det är nog bara en sån där telefonförsäljare” sa hon och låtsades vara lugn. ”Men jag kan få kontoret att kolla upp det ändå. Jag kan få dem att skicka ut en bevakningsbil om du är rädd. De kan spåra samtalen.”
”Nej!” sa Marie skarpt. ”Nej!”
Riley stirrade förbluffat tillbaka.
”Varför inte?” frågade hon.
”Jag vill inte göra honom arg” sa Marie i ett patetiskt mummel.
Riley, överväldigad, kände en panikattack smyga sig på, och insåg plötsligt att det hade varit en dålig idé att komma dit. Om något så kände hon sig ännu värre än vad hon hade gjort tidigare. Hon visste att hon inte kunde sitta kvar i den dunkla matsalen ett enda sekund längre.
”Jag måste gå” sade Riley och fortsatte prata. ”Jag är ledsen. Min dotter väntar.”
Marie grep plötsligt tag i Rileys handled med överraskande styrka och grävde naglarna in i hennes hud.
Hon stirrade tillbaka med sina iskalla blå ögon, med sådan intensitet att det skrämde Riley. Det jakande utseendet skar in i hennes själ.
”Ta fallet” uppmanade Marie.
Riley kunde se i hennes blick att Marie hade blandat ihop det nya fallet med Peterson. Hon trodde att de var ett och samma.
”Hitta den jäveln” tillade hon. ”Och döda honom åt mig.”
Kapitel 5
Mannen höll ett kort men diskret avstånd från kvinnan och sneglade bara lite i hennes riktning. Han la några varor i sin varukorg så att han skulle se ut som en vilken annan kund som helst. Han gratulerade sig själv över hur osynlig han kunde göra sig själv. Ingen kunde gissa sig till vem han verkligen var, eller vad han kunde göra.
Men han hade aldrig varit den typ av man som drog uppmärksamhet till sig. Som barn hade han nästan varit osynlig på riktigt. Nu kunde han äntligen använda sin egen harmlöshet till sin egen fördel.
För bara några minuter sedan hade han stått bredvid henne, knappt mer än två meter bort. Upptagen med att välja schampo hade hon inte märkt honom alls.
Han visste däremot en hel del om henne. Han visste att hennes namn var Cindy, att hennes man ägde ett konstgalleri, att hon arbetade på en öppen vårdcentral. Idag var en av hennes lediga dagar. Just nu pratade hon med någon på sin telefon – hennes syster lät det som. Hon skrattade åt något som personen sa. Han brann röd av ilska och undrade om hon skrattade åt honom, precis som alla tjejer brukade göra. Hans raseri ökade.
Cindy hade shorts, ett linne och dyra löparskor. Han hade sett henne jogga från sin bil, och han väntade tills det att hon hade slutat springa, varefter han följde efter henne in i affären. Han kunde hennes rutin för en ledig dag som den här. Hon skulle ta varorna hem och lägga undan dem, ta en dusch och sedan köra för att träffa sin man för lunch.
Hennes snygga figur berodde mycket på motion. Hon var inte mer än trettio år gammal, men huden runt hennes lår hängde lite. Hon hade förmodligen förlorat mycket vikt vid ett eller annat tillfälle, kanske ganska nyligen. Hon var utan tvekan stolt över det.
Plötsligt gick kvinnan mot närmaste kassa. Mannen blev överraskad. Hon hade slutat handla tidigare än vanligt. Han rusade för att hamna i kö bakom henne och knuffade nästan en annan kund åt sidan för att lyckas. Han skällde
