klev fram, höjde sina spjut, och kastade plötsligt.
Kyra såg spänt hur spjuten flög genom luften och beredde sig på det värsta. Till sin förtvivlan såg hon Brandons spjut snudda ett öra, tillräckligt för att dra blod – och för att reta – medan Braxtons spjut bara seglade förbi, en halvmeter ovanför huvudet.
För första gången såg Brandon och Braxton nu rädda ut. De stod kvar med gapande munnar och fåniga miner. Kinderna som varit rosiga av vinet hade nu blivit bleka av skräck.
Vildsvinet var uppretat nu, och sänkte huvudet, grymtade fruktansvärt, och anföll plötsligt.
Kyra såg med fasa hur det kastade sig efter hennes bröder. Hon hade aldrig sett något så stort röra sig så snabbt, med språng som en hjort genom gräset.
Brandon och Braxton sprang för sina liv när den närmade sig, bort i motsatt riktning från varandra.
Medan Aidan stod ensam kvar, som rotad i marken och fastfrusen av skräck. Han stod med öppen mun och tappade långsamt greppet om spjutet som föll till marken. Kyra visste att det inte spelade någon större roll. Aidan skulle inte ha kunnat försvara sig ens om han försökt. En fullvuxen man skulle inte ha klarat det. Och vildsvinet, som om det känt det på sig, siktade in sig på Aidan.
Kyra satte sig i rörelse med bultande hjärta. Hon visste att hon bara skulle få en chans. Utan att tänka sig för rusade hon fram, med bågen framför sig och duckade mellan träden, väl medveten om att hennes enda skott måste vara perfekt. Det hade varit svårt även om vildsvinet inte rört sig, panikslagen som hon var – och nu krävdes det en perfekt träff om de överhuvudtaget skulle överleva.
”DUCKA AIDAN!”, skrek hon.
Först rörde han sig inte. Aidan stod i Kyras väg och hindrade skottet, och när hon rusade fram och höjde bågen insåg hon att hennes enda försök skulle gå förlorat om han inte flyttade på sig. Hon snavade fram genom skogen med fötterna halkande i snö och fuktig jord, och för ett ögonblick kände hon att allt var förlorat.
”AIDAN!”, skrek hon desperat igen.
Mirakulöst nog hörde han den här gången och kastade sig i sista sekund mot marken så att Kyra fick fältet fritt för sitt skott.
Hon kände tiden stanna till när vildsvinet rusade mot Aidan. Hon steg in i en främmande zon, där något som hon aldrig känt förut och som hon inte helt förstod liksom vällde upp inom henne. Världen smalnade av och blev skarpare. Hon hörde ljudet av sina egna hjärtslag, av sin andhämtning, av de frasande löven och en kråkas kraxande bland träden. Hon kände sig mer i harmoni med världen än någonsin, som om hon klivit in i en värld där hon och universum var ett.
Kyra kände hur handflatorna kittlades av en varm, stickande kraft som hon inte förstod, som om någonting främmande tagit över hennes kropp. Det var som om hon, för ett kort ögonblick, hade blivit någon större än den hon i själva verket var, någon betydligt mäktigare.
Hon trädde in i ett tillstånd där hon inte längre tänkte, och hon tillät instinkterna och den nya kraft som flödade i kroppen att ta över. Hon placerade fötterna stadigt i marken, höjde bågen, lade en pil på strängen och sköt.
Hon visste i det ögonblick hon släppte strängen att det var ett alldeles särskilt skott. Hon behövde inte ens titta efter pilen för att förstå att den var på väg precis dit hon ville: rätt in i odjurets högra öga. Och hon sköt med sådan kraft att pilen trängde nästan en halvmeter in innan den stannade.
Besten grymtade till när benen plötsligt vek sig under kroppen och den föll huvudstupa i snön. Den gled över vad som återstod av gläntan och vred sig, fortfarande vid liv, tills den nådde ända fram till Aidan. Där, till sist, slutade den glida, bara någon decimeter ifrån honom och så nära att de nästan rörde varandra.
Den vred sig på marken, och Kyra som redan hade en ny pil på strängen klev fram, ställde sig över vildsvinet och satte ännu en pil i dess skalle. Till sist rörde den sig inte mer.
Kyra stod still i gläntan med hjärtat bultande i tystnaden, medan den kittlande känslan långsamt avtog i händerna och kraften ebbade ut. Hon undrade vad som hänt. Hade hon verkligen klarat det där skottet?
Genast kom hon att tänka på Aidan, och hon snodde runt och tog tag i honom, och han såg upp på henne som han kunde ha gjort mot en mor. Ögonen var fyllda av rädsla, men han var oskadd. Hon kände en våg av lättnad när hon såg att han klarat sig.
Kyra vände sig och såg på sina storebröder. Båda låg kvar i gläntan och stirrade på henne, med chock – nästan vördnad – i blicken. Men hon såg också något mer i den där blicken, något som oroade henne: en misstänksamhet. Som om hon var annorlunda än dem. En främling. Det var en blick Kyra sett förr. Inte många gånger, men tillräckligt ofta för att få henne själv att undra. Hon tittade ned och såg på den döda besten, jättelik, monstruös och stel vid hennes fötter, och hon undrade hur hon, en femtonårig flicka, kunnat klara det. Det var något som övergick vanliga färdigheter med pil och båge, det visste hon. Det var något mer än en lyckträff.
Det hade alltid varit något särskilt med henne. Hon stod som bedövad och ville röra på sig, men kunde inte. Det var inte odjuret som upprört henne mest, utan blickarna från hennes bröder. Och för miljonte gången kom frågan som hon i hela sitt liv varit rädd för:
Vem var hon?
KAPITEL TRE
Kyra följde efter sina bröder som traskade fram på vägen tillbaks mot fortet och såg hur de kämpade under tyngden av vildsvinet. Aidan gick intill henne och Leo, som återvänt från sin egen jakt, följde henne i hälarna. Brandon och Braxton fick slita med det döda djuret, som de bar mellan sig, surrat till två spjut som de lagt över axlarna. Den olustiga stämningen hade försvunnit så snart de kommit ut ur skogen och under den öppna himlen igen, och särskilt sedan de fått faderns fort i sikte igen. Brandon och Braxton återvann något av sin vanliga självsäkerhet med varje steg, och nu var de nästan sina gamla arroganta jag igen, fulla i skratt och häcklande varandra med skryt om sitt byte.
”Det var mitt spjut som snuddade”, sa Brandon till Braxton.
”Men”, sa Braxton som svar på tal, ”det var mitt spjut som fick det att vända sig mot Kyras pilar”.
Kyra hörde alltsammans och rodnade om kinderna av alla lögner. Hennes korkskallar till bröder höll redan på att övertyga sig om sin egen version av berättelsen, och nu verkade de till och med tro på den. Hon hade förväntat sig det, att de skulle skryta om sitt byte när de väl var tillbaks i faderns sal.
Det höll på att göra henne tokig. Men hon kände att det var under hennes nivå att rätta dem. Hon trodde fullt och fast på rättvisans lagar och visste att, förr eller senare, så kom sanningen alltid fram.
”Ni är lögnare”, sa Aidan, som gick bredvid henne och fortfarande var uppskakad efter händelsen. ”Ni vet att det var Kyra som dödade vildsvinet.”
Brandon gav honom en hånfull blick över axeln, som om Aidan varit en insekt.
”Och vad vet väl du om det?”, frågade han Aidan. ”Du var ju upptagen med att pissa på dig.”
Båda
