blev tyst i rummet när han samlade tankarna för att svara.
”Som det mesta annat med vampyrer så är det komplicerat”, sa han. ”Det beror på vilken typ av vampyr man är, och vilket förbund man hör till. Själv dricker jag bara av djur. Mest rådjur. Det finns för många av dem i alla fall, och människor jagar dem också, ibland inte ens för att äta.”
Hans ansikte mörknade.
”Men andra förbund är inte så nogräknade. De dricker av människor. Oftast av icke önskvärda personer.”
”Icke önskvärda?”
”Hemlösa, luffare, prostituerade… människor som ingen saknar. Så har det alltid varit. De vill inte dra uppmärksamheten till sig.
”Det är därför vi anser att mitt förbund, min typ av vampyrer, är renblodiga, och att de andra är orena. Vad du väljer att dricka av, dess energi blir en del av dig.”
Caitlin satt där och tänkte.
”Men jag då?”, frågade hon.
Han såg på henne.
”Varför vill jag dricka ibland, men inte annars?”
Han rynkade ögonbrynen.
”Jag vet inte. Det är annorlunda med dig. Du är ett halvblod. Det är något mycket ovanligt… Jag vet att du precis håller på att mogna. Andra förändras över en natt. Men för dig är det en process. Det kommer kanske ta tid för dig att bli färdig och gå igenom alla förändringar.”
Caitlin tänkte tillbaka och mindes sin hunger, hur den kommit från ingenstans och alldeles överväldigat henne. Hur den gjort det omöjligt för henne att tänka på annat än att dricka. Det var hemskt. Hon var rädd för att det skulle hända igen.
”Men hur kan jag veta när det händer igen?”
Han såg på henne. ”Det gör du inte.”
”Men jag vill aldrig döda en människa”, sa hon. ”Aldrig någonsin.”
”Det behöver du inte heller. Du kan dricka av djur.”
”Men tänk om det händer när jag är fast någonstans?”
”Du måste lära dig att kontrollera det. Det krävs träning. Och viljestyrka. Det är inte lätt. Men det är möjligt. Du kan kontrollera det. Det är vad varje vampyr går igenom.”
Caitlin tänkte på hur det skulle vara att fånga och dricka av ett levande djur. Hon visste att hon var snabbare än någonsin förr, men inte om hon verkligen var så snabb. Och hon skulle inte ha en aning om vad hon skulle ta sig till om hon verkligen lyckats fånga ett rådjur.
Hon såg på honom.
”Kan du lära mig?”, frågade hon hoppfullt.
Han mötte hennes blick, och hon kände hjärtat bulta i bröstet.
”Drickandet är någonting heligt för vårt folk. Det gör man alltid ensam”, sa han, försiktigt och ursäktande.
”Förutom…”, började han.
”Förutom?”, frågade hon.
”Vid vigselceremonier. För att binda makar till varandra.”
Han tittade bort, och hon kunde se hur han skruvade på sig. Blodet rusade till hennes kinder, och plötsligt var det väldigt varmt i rummet.
Hon beslöt sig för att inte fråga mer. Just nu hade hon inga hungerkänslor, och hon skulle ta det steget när det väl var dags för det. Hon hoppades att han skulle vara vid hennes sida då.
Och hur som helst, innerst inne hade hon inget större intresse för vare sig drickandet, vampyrer, svärdet eller något annat av det där. Vad hon verkligen ville veta mer om var om honom. Eller, ännu mer, vad han kände för henne. Det var så mycket hon ville fråga honom. Varför riskerade du allt för mig? Var det bara för att finna svärdet? Eller var det något annat? När du väl har hittat ditt svärd, kommer du stanna hos mig? Även om kärleksrelationer med människor är förbjudna, skulle du trotsa det, för min skull?
Men hon var rädd.
Så istället sa hon helt enkelt: ”Jag hoppas att vi hittar ditt svärd”.
Patetiskt, tänkte hon. Kan du verkligen inte bättre? Skall du någonsin få modet att säga vad du egentligen tänker?
Men energin från honom var alltför intensiv. Det var omöjligt för henne att tänka klart när han var i närheten.
”Det gör jag också”, svarade han. ”Det är inget vanligt vapen. Vårt folk har sökt efter det i århundraden. Det sägs att det är det mest utsökta exemplar av turkiskt svärdssmide någonsin, smitt av en metall som kan dräpa alla vampyrer. Med det vapnet är vi oövervinnerliga. Utan det…”
Han tystnade, uppenbarligen rädd för att högt yttra konsekvenserna.
Caitlin önskade att Sam var där, att han kunde hjälpa dem hitta deras pappa. Hon sökte igenom ladan ännu en gång men såg inga tecken på att han nyligen varit där. Återigen önskade hon att hon inte tappat sin mobil på vägen. Den hade gjort livet enklare.
”Sam brukade alltid komma hit och slagga över”, sa hon. ”Jag var säker på att han skulle vara här. Men jag vet i alla fall att han kom tillbaks hit till stan – jag är helt säker på det. I morgon går vi till skolan så får jag prata med mina vänner. Jag skall ta reda på det.”
Caleb nickade. ”Du tror att han vet var din far är någonstans?”, frågade han.
”Jag… jag vet faktiskt inte”, svarade hon. ”Men jag vet att han vet mycket mer om honom än vad jag gör. Han har alltid försökt hitta honom. Om det finns någon som vet något överhuvudtaget så är det han.”
Caitlin tänkte på hur det varit och mindes alla gångerna med Sam, hans ständiga letande, när han visade henne nya ledtrådar, och hur han ständigt blev besviken. Alla nätter då han kommit över till hennes rum och satt på sängkanten. Hans behov av att få se deras far hade varit helt överväldigande, som ett levande väsen inom honom. Hon kände samma sak, men inte lika desperat som han. I vissa avseenden hade det värsta varit att se honom besviken hela tiden.
Caitlin tänkte på deras tilltrasade barndom och på allt de gått miste om, och plötsligt kände hon sig alldeles överväldigad av alla känslor. En tår rann till i ögonvrån och hon torkade snabbt bort den, kände sig förlägen och hoppades att Caleb inte sett.
Men det hade han. Han tittade upp och såg stadigt på henne.
Han reste sig långsamt och satte sig ned vid hennes sida. Han var så nära, hon kunde känna energin från honom. Hjärtat började bulta i bröstet.
Han drog ett försiktigt finger genom hennes hår och drog det bort från hennes ansikte. Sedan förde han det längs med ögonvrån och utefter hennes kind.
Hon
