det var inte det hon oroade sig för. Hon oroade sig för honom. Oroade sig för att han skulle lämna henne.
Om hon vände ansiktet mot honom nu, undrade hon, skulle han kyssa henne då? Hon längtade efter att få känna hans läppar.
Men hon var rädd att röra sig.
Det kändes som timmar innan hon äntligen fått modet att vrida på huvudet.
Men då hade han redan vänt sig bort. Han lutade sig lojt mot höet, med slutna ögon och ett litet leende på läpparna som lystes upp av elden.
Hon drog sig närmare honom och lutade sig tillbaka, med huvudet bara några centimeter från hans skuldra. De rörde nästan vid varandra.
Och nästan räckte för henne.
TVÅ
Caitlin drog upp dörren till ladan och kisade ut mot en värld täckt av snö. Vitt solsken återkastades från allt. Hon förde handen till ögonen och kände en smärta hon aldrig känt förut: ögonen gjorde fruktansvärt ont.
Caleb steg ut vid hennes sida samtidigt som han lindade nacke och armar i ett tunt, genomskinligt material som nästan såg ut som plastfolie men tycktes försvinna in i huden när han lagt på det. Hon kunde inte ens se att det var där.
”Vad är det där?”
”Hudfolie”, sa han, med sänkt blick och lindade folien igen och igen runt armar och axlar. ”Det är tack vare den vi kan vara ute i solsken. Utan den skulle huden fatta eld.” Han såg granskande på henne. ”Du behöver den inte – inte än.”
”Hur vet du det?”, frågade hon.
”Tro mig”, sa han med ett brett grin. ”Det skulle du veta själv i sådana fall”.
Han stoppade handen i fickan och drog fram en liten flaska ögondroppar, lutade sig bakåt och droppade i varje öga. Sedan vände han sig och såg på henne.
Det måste ha varit uppenbart att hon hade ont i ögonen, för han lade försiktigt en hand på hennes panna.
”Luta huvudet bakåt”, sa han.
Hon lutades sig.
”Öppna ögonen”, sa han.
När hon gjorde det sträckte han sig fram med flaskan och klämde ut en droppe i var öga.
Det stack något vansinnigt i ögonen, och hon slöt dem och lutade sig fram med huvudet.
”Aj”, sa hon och gned sig i ögonen. ”Om du är arg på mig av någon anledning så kan du väl säga det istället.”
Han flinade. ”Förlåt. Det bränner till att börja med, men man vänjer sig. Känsligheten försvinner efter några sekunder.”
Hon blinkade till och gned sig i ögonen. Till sist såg hon upp och ögonen kändes bra igen. Han hade rätt: all smärta var borta.
”De flesta av oss håller oss ändå inne under de ljusa timmarna om vi inte tvingas till annat. Vi är svagare dagtid. Men ibland måste vi.”
Han såg på henne.
”Hans skola”, sa han. ”Ligger den långt härifrån?”
”Bara en kort promenad”, sa hon och tog hans arm och ledde honom bort över det snöiga fältet. ”Oakville High. Det var min skola också, fram till för ett par veckor sedan. Någon av mina vänner bara måste veta var han är.”
*
Oakville High såg ut precis som Caitlin mindes. Det var overkligt att vara tillbaks här uppe. När hon såg skolan kändes det som om hon bara tagit en kort semester, och att livet nu var tillbaka till det vanliga. Hon lät sig till och med tro att de senaste veckornas händelser bara varit en galen dröm. Hon fantiserade att allt var precis som vanligt igen, precis som förr. Det kändes bra.
Men när hon tittade åt sidan och såg Caleb stå där bredvid visste hon att inget var som vanligt. Om någonting kunde kännas mer overkligt än att komma tillbaka hit så var det att komma tillbaka tillsammans med Caleb. Hon skulle gå in i sin gamla skola med den här ursnygge mannen vid sidan – en bra bit över en och åttio i längden, och med breda, kraftiga axlar, helt klädd i svart och med lädertrenchcoatens höga krage runt nacken under det halvlånga håret. Han såg ut som om han just stigit ut från omslaget till en populär veckotidning för tonårstjejer.
Caitlin kunde föreställa sig reaktionerna när de andra tjejerna såg henne med honom. Hon log åt tanken. Hon hade aldrig varit särskilt populär, och killar hade aldrig gett henne någon särskild uppmärksamhet. Hon var inte impopulär – några bra vänner hade hon trots allt – men hon var knappast i centrum av poppisgänget heller. Hon tänkte att hon väl befann sig någonstans i mitten. Men trots det så mindes hon hur det var att känna sig bortstött av vissa av de mer populära tjejerna, de som alla tycktes gå tillsammans i korridorerna med näsan i vädret och utan att ens se på någon som de inte tyckte var lika perfekta som de själva. Men nu skulle de kanske lägga märke till något.
Caitlin och Caleb gick uppför trapporna och genom skolans breda dubbeldörrar. Caitlin sneglade på den stora klockan: 8:30. Perfekt. Den första lektionen skulle snart ringa ut och korridorerna skulle när som helst fyllas av folk. Det skulle göra dem mindre iögonfallande. Hon skulle inte behöva bekymra sig om några säkerhetsvakter eller passerkort.
Som på en given signal ringde klockan, och på bara några sekunder började korridorerna fyllas av folk.
Oakville var bra på det sättet att den skiljde sig på alla sätt från hennes high school i New York City. Här fanns det gott om utrymme att röra sig, till och med när korridorerna var fulla. Stora glasfönster satt längs väggarna och släppte in himmel och ljus, och överallt såg man träd. Det var nästan tillräckligt för att få henne att sakna stället. Nästan.
Hon hade fått nog av skolan. Tekniskt sett var hon bara några veckor från examen. Men hon kände att hon lärt sig mer de senaste veckorna än vad hon någonsin skulle göra om hon satt kvar i skolbänken några månader till och fick sitt diplom. Hon älskade att lära men var lika så glad om hon aldrig behövde komma tillbaka.
När hon gick längs korridoren spanade Caitlin efter bekanta ansikten. De passerade mest första och andraårsstudenter och hon såg ingen från sin egen äldre klass. Men när de gick förbi förvånades hon över reaktionen i alla tjejers ansikten: varenda tjej bokstavligen stirrade på Caleb. Inte en enda försökte dölja det, eller kunde ens titta åt sidan. Det var helt otroligt. Det var som om hon gått genom korridoren med Justin Bieber.
Caitlin vände sig om och såg att alla tjejer stannat till, fortfarande stirrande. Många viskade till varandra.
Hon tittade på Caleb och undrade om han märkte något. Om han gjort det så visade han i alla fall inga tecken på det, och helt säkert var att han inte tycktes bry sig.
”Caitlin?”, hördes en chockad röst.
Caitlin vände sig om och såg Luisa stå där, en tjejerna
