.
Чтение книги онлайн.
Читать онлайн книгу - страница 11
“Om det skulle vara så, förstår jag inte varför. Lauren var inte ens intresserad av politik. Jag tror bara att hennes pappa vill känna sig viktig. Någon mördade hans lilla flicka så det måste vara för att han känner viktiga personer. Han är lite utav en skitstövel på det sättet.”
“Vad kan du berätta om de sista dagarna i Laurens liv?” frågade Chloe.
“Jag har redan berättat allt för polisen.”
“Vi förstår det”, sa Moulton. “Och vi har kopior på deras rapporter. Men för att vi ska få en så tydlig bild som möjligt, kan det hända att vi måste ställa några frågor som du kanske redan har svarat på.”
“Ok, jag förstår”, sa Jerry.
Chloe tänkte att det verkade som att han inte var helt närvarande. Han såg väldigt frånkopplad ut. Om hon inte redan visste vilken traumatisk situation han befann sig i just nu, hade hon förmodligen trott att han var drogad.
“Den första frågan kanske låter löjlig med tanke på vad som har hänt”, sa Chloe, “men är det någon som har skäl att vara upprörd på din hustru?”
Han skakade på huvudet. När han pratade var det med darr på rösten, och det lät som att han hade fastnat i en oändlig gäsp. “Nej. Lauren höll sig för sig själv. En introvert. Det hade till och med blivit värre på senare tid... hon var liksom innesluten i sig själv, om ni förstår vad jag menar?”
“Någon idé varför?”
“Hon har haft det svårt i livet. Struliga föräldrar och allt det där. Hon var lite utav en mobbare på gymnasiet. Jag antar att det är vad man skulle kalla henne nuförtiden. Eller kanske rent av elak. Hon hade tänkt en del på det där den senaste tiden. Jag tror att det blev värre på grund av den jävla gymnasieåterföreningen hon blev inbjuden till.”
“Var hon orolig över festen?” frågade Chloe.
“Jag vet inte riktigt. Det gjorde henne ledsen, tror jag... när hon tänkte på de hon hade varit elak mot.”
“Tog ni studenten tillsammans?” frågade Moulton.
“Det gjorde vi.”
“Gick ni båda på gymnasieåterföreningen?”
“Gud, nej. Jag hatar sådana tillställningar. Folk bara låtsas vara någon de inte är och låtsas dessutom gilla varandra, även om de hatade varandra på gymnasiet. Nej. Jag stannade hemma.”
“Du sa att hon var en introvert”, sa Chloe. “Hade hon några vänner?”
“Hon hade några stycken. Claire var en av dem. Och vännerna hon hade var som familj. De stod varandra otroligt nära.”
“Har du pratat med dem sedan incidenten?” frågade Moulton.
“Bara en. Hon ringde strax efter att hon fick veta, för att fråga om jag behövde någonting.”
“Är det vänner som kanske gick med henne till gymnasieåterföreningen?”
“Ja. Claire gick också. Men hon är också lite introvert. Jag tror att hon gick mest av nyfikenhet.”
“Har du och Lauren några barn? frågade Chloe. “I ett område som detta är det lätt att anta att det finns minst ett barn i varje hus.”
“Vi har två. Vår äldsta, Victoria, är arton; hon började på universitet i år. Hon... tja, hon valde att vara med sina morföräldrar under den här svåra tiden. Och vår yngsta – Carter – ville följa med henne. Jag har aldrig haft någon bra relation med mina svärföräldrar, men det är underbart att mina barn kan vara med dem just nu. Jag känner mig som en värdelös far, men om mina barn var här skulle jag nog tappa greppet helt, tror jag.”
“Har du något emot att dina barn är med sina morföräldrar just nu?” frågade Moulton.
“Jag vill ha dem här med mig... bara för att få se dem. Men jag är en enda röra. Och tills huset är i bättre form... så är det bäst för dem att vara där.”
“Du sa att din äldsta valde att vara med dem nu”, sa Moulton. “Varför då?”
“Hon ville bara skynda sig ut ur huset. Hon och Lauren hade en besvärad relation under de senaste åren. Jobbiga mamma-dotterproblem. Vår dotter... hon tog med sig killar hem, smög sig ut ur huset om nätterna. Hon gjorde det redan när hon var tretton. När hon var femton var vi rädda att hon hade blivit gravid. Och som ni kan räkna ut... Lauren var trettiosju. Vi fick vår första dotter när vi var nittio.”
Chloe tänkte att den röriga familjesituationen inte kunde göra det lättare för Jerry Hilyard just nu. Hon tyckte inte att det var nödvändig att gräva mer i det just nu, även om det kunde vara en bra idé att prata med dottern längre fram.
“Herr Hilyard, skulle du ha något emot om vi såg oss omkring hemma hos dig?” frågade hon.
“Det går bra. Poliskommissarien och hans män har varit ut och in några gånger. Koden för att komma in är två-två-två-åtta.”
“Tack, herr Hilyard”, sa Moulton. “Var snäll och hör av dig om du kommer att tänka på något annat. Just nu tror jag att vi skulle vilja prata med fru Lovingston för att se om hon har något att berätta.”
“Hon har berättat allt hon vet för polisen. Hon börjar bli irriterad, tror jag.”
“Hennes make då? Kände han din hustru väl? Umgicks ni någonsin, ni fyra?”
“Nej. Claires make jobbar en hel del på annan ort. Jag pratade med honom över FaceTime för att kolla så att det var ok för honom att jag bodde här ett tag. Och det var ändå mest Claire och Lauren som umgicks. De sågs varje vecka – drack vin ute på verandan och de bytte hus varje vecka.”
Claire kom långsamt in i rummet, vilket innebar att hon hade fått bäbisen att somna.
“Och vi brukade göra det som alla kvinnor gör. Vi pratade om våra makar och nostalgiska minnen. Jag berättade för henne om allt som var härligt och jobbigt med att ha en ny bäbis hemma. Och, nu på senare tid, pratade vi en del om svårigheterna hon hade med sin dotter.”
“Vad kan du berätta för oss om Lauren, som kan ha fått någon att vilja mörda henne?” frågade Chloe.
“Lauren gjorde några val på gymnasiet som hennes föräldrar inte var så förtjusta i”, svarade Claire. “När Lauren tog studenten och fick sin första dotter... tja, då blev det inget universitet för hennes del.”
“De tyckte att det var pinsamt”, tillade Jerry. “De blev förbannade och flyttade till New Hampshire. De sprider lögner om Lauren till vår dotter närhelst de kan.”
“De försöker kompensera för de misstag de gjorde när de uppfostrade Lauren”, sa Claire. “Riktiga skitstövlar.”
Chloe fick känslan av att de lätt kunde fortsätta snacka skit om morföräldrarna i all oändlighet,