sträckte ner handen i innerfickan och tog fram ett visitkort. Han la det på soffbordet och tog ett steg bakåt. “Snälla ni... om ni kommer att tänka på något annat, kontakta oss genast.”
Både Claire och Jerry nickade barskt. Konversationen hade varit kort, men det hade varit krävande för båda två. Chloe och Moulton gick ut genom den besvärade tystnaden.
När de kom ut och var på väg mot bilen pausade Chloe ett slag på trottoaren. Hon tittade ner längs gatan, ner mot Hilyards hus, och såg att man nästan kunde se det. Men hon fick ändå känslan av att Moulton hade rätt. Kanske var det lite för nära. Och om sovrummet fortfarande såg ut som det gjorde i fotografierna som Johnson hade visat dem, vore det lite makabert av honom att bo så nära mordplatsen.
“Redo att besöka huset?” frågade Chloe.
“Inte direkt”, sa Moulton, med bilderna fastetsade på hornhinnan. “Men jag antar att vi måste börja någonstans.”
De gick tillbaka till bilen och körde tillbaka samma väg de hade kommit. Chloe försökte intala sig själv att det inte skulle vara så illa som det hade varit på bilderna – allt det illröda blodet och de blekvita lakanen.
***
Det tog hela tjugo sekunder att köra fram till Hilyards hus. Det faktum att det var så likt Lovingstons hus – och nästan alla andra hus i kvarteret – var jävligt läskigt enligt Chloe. De gick in genom ytterdörren med koden som Jerry Hilyard hade gett dem och klev in i ett knäpptyst hus där tiden stod stilla.
Eftersom de visste exakt varför de var där, gick de direkt upp till andra våningen. Det största sovrummet var lätt att hitta – det var rummet längst ner. Genom den öppna dörren kunde Chloe redan se röda strimmor av blod på mattan och lakanen.
Men hon kände sig lättad när hon såg att brottsplatsen inte var lika extrem som den hade sett ut på bilderna. Först och främst hade kroppen avlägsnats. Sedan hade blodfläckarna torkat i några dagar, vilket gjorde att de var lite mattare i färgen.
De gick fram till sängen, försiktiga med att inte trampa i några blodfläckar på mattan. Hon kunde se att några redan hade trampat i fläckarna av misstag, vilket förmodligen var poliser eller kanske obducenten. Chloe vände blicken mot andra sidan av rummet, där hon såg en byrå och en plattskärmad tv som var upphängd på väggen. Hon tittade säkert på tv när det inträffade, kanske för att slippa tänka på allt som hade hänt på gymnasieåterföreningen...
Chloe gick sedan ner för trapporna och såg sig omkring. Hon kunde inte se några tecken på att förbrytaren hade brutit sig in och inga tydliga tecken på att något hade blivit stulet. Hon såg sig omkring i vardagsrummet, köket och gästrummet. Hon gick till och med ut på terrassen på baksidan och såg sig omkring. Det stod ett litet trädgårdsbord i hörnet. Mitt på bordet, under parasollet, stod det en askkopp.
Chloe hummande betänksamt för sig själv när hon tittade ner i askkoppen. Där låg det inga cigarettfimpar, men en annan typ av aska och papper. Hon böjde sig ner och sniffade på innehållet. Det var uppenbarligen marijuana. Hon sorterade sina tankar och undrade för sig själv om det kunde vara relevant på något vis.
Chloe hoppade till lite när telefonen ringde. Moulton, som kom ut till henne på terrassen, flinade när han såg hur skrämd hon hade blivit. Hon himlade med ögonen och svarade på samtalet, som kom från ett okänt nummer.
“Det här är Agent Fine”, svarade hon.
“Det här är Claire Lovingston. Jag tänkte att du säkert ville bli informerad om att en av mina vänner, Tabby North, precis ringde hit. Hon var en av Laurens närmsta vänner och en av de kvinnorna som Jerry nämnde. Hon frågade om någon från polisen hade kommit för att prata med mig. Jag berättade att FBI hade varit här och hon skulle vilja prata med er.”
“Har hon någon relevant information att ge oss?”
“Ärligt talat... det vet jag inte. Förmodligen inte. Men det här är ett ganska litet grannskap. Jag tror att de vill göra allt de kan för att hjälpa till. De kommer säkert vara hjälpsamma.”
“Bra. Skicka hennes nummer är du snäll.”
Chloe la på och berättade för Moulton vad kvinnan hade sagt. “Det var Claire. Hon sa att en av Laurens andra vänner hade ringt för att se om det fanns några nyheter. Hon skulle vilja prata med oss.”
“Bra. Ärligt talat... jag är så gott som klar här. Det där sovrummet är bara kusligt.”
Det var en bra beskrivning. Chloe kunde fortfarande se bilderna i sitt huvud, och det kändes bara fel att se rummet som det var nu, tomt och övergivet, utan någon kropp.
Men de gick ändå tillbaka till sovrummet och såg sig omkring en sista gång, lite mer noggrant. De gick också in i badrummet, den stora klädkammaren och de tittade även in under sängen. När de inte kunde hitta något av värde åkte de iväg, ut från grannskapet Farmington Acres. Chloe tänkte återigen på hur otroligt gemytligt området var – ett perfekt bostadsområde för de som ville starta familj och skapa en trygg framtid.
Så länge du var ok med att det då och då skulle ske ett mord.
KAPITEL SJU
Tabby North var rödhårig och hade en kropp som fick Chloe att tänka att hon var på gymmet minst fyra dagar i veckan; det var en kropp som, enligt Chloe, skulle må bra av lite stadigare måltider. Hon var väldigt vacker på ett uppenbart sätt, men det såg ut som att en stark vind skulle kunna svepa bort henne.
Chloe och Moulton träffade Tabby i hennes hus och det visade sig att hon dessutom hade tagit sig friheten att bjuda in en annan nära vän, en kvinna som såg ut som att hon förmodligen var Tabbys gymkompis. Den här kvinnan hette Kaitlin St. John, och hon satt och grät när Chloe och Moulton dök upp. De samlades på Tabbys inglasade terrass, där Tabby bjöd på en karaff med lavendellemonad. Chloe kunde inte låta bli att slås av hur pretentiöst det kändes att sitta där med dessa kvinnor som närmade sig fyrtio, med minimala midjemått och trendiga hälsotokiga drinkar.
Direktör Johnson som tycker att du är så bra på att hantera människorna som bor i de här välbärgade grannskapen skulle bara veta hur du sitter och tänker nu, tänkte hon för sig själv.
För att vara artig smuttade hon lite på lemonaden. Trots sina negativa fördomar var det faktiskt väldigt gott.
“Jag antar att ni redan har pratat med polisen?” frågade Chloe.
“Ja”, sa Tabby. “Och även om jag förstår att de gör sitt bästa, var det ganska uppenbart att de inte hade någon aning om vad de höll på med.”
“De är också skrämda”, sa Kaitlin.
“Skrämda av vadå?” frågade Moulton.
“Av att mordet kan ha en politisk koppling. Jag antar att ni vet att Laurens pappa är god vän med försvarsministern. Jag är säker på att den lokala polisen helst vill undvika en mediacirkus, så länge det är möjligt.”
“Så, har det en politisk koppling?” frågade Tabby.
