var det. Och det har jag ångrat i nästan tjugofem år nu.”
“Så, vad vill du?” frågade hon.
Hon började gå framåt och gick förbi honom, fram till sin dörr. Det krävde mer viljestyrka än hon hade trott. Att gå förbi honom, att vara så nära honom.
“Jag hoppas att vi kunde äta middag tillsammans.”
“Bara sådär?”
“Vi måste börja någonstans, Chloe.”
“Nej, det behöver vi faktiskt inte.” Hon öppnade sin dörr och vände sig tillbaka mot honom, och såg honom i ögonen för första gången. En storm av känslor vällde upp inom henne och hon gjorde allt hon kunde för att inte förlora kontrollen över sina känslor framför honom. “Du måste dra härifrån. Och kom aldrig tillbaka är du snäll.”
Han såg genuint sårad ut, men såg henne fortfarande i ögonen. “Menar du verkligen det?”
Hon ville säga ja, men det som kom ut ur hennes mun var: “Jag vet inte”.
“Hör av dig om du ångrar dig. Jag bor på -”
“Jag vill inte veta”, avbröt hon. “Om jag vill kontakta dig så hittar jag dig.”
Han log svagt, men hon kunde fortfarande se att han var sårad. “Ja, just det. Du jobbar ju på FBI nu.”
Och det som hände mellan dig och mamma är vad som fick mig att välja det yrket”, tänkte hon.
“Hejdå, pappa”, sa hon och gick in.
När dörren stängdes igen bakom henne brydde hon sig inte om att vända sig om för att se honom en sista gång. Istället skyndade hon sig fram till hissen så snabbt hon kunde, utan att det skulle verka som om hon hade bråttom. När hissdörrarna gled igen bakom henne och hissen rörde sig uppåt, tryckte Chloe sina händer hårt mot ansiktet och brast ut i gråt.
***
Hon stirrade in i garderoben och funderade ordentligt på att ringa Moulton och ställa in middagen. I så fall skulle hon inte berätta varför – att hennes pappa hade kommit ut från fängelset efter tjugotre år och plötsligt dykt upp på hennes yttertrappa. Men han i och för sig ha förstått vilket trauma det var för henne.
Men hon bestämde sig för att inte låta sin pappa förstöra hennes liv ännu en gång. Han hade redan kastat en alldeles för stor skugga över hennes liv. Och även om det inte var en stor grej att ställa in en dejt, så tänkte hon inte låta honom ha någon påverkan över henne över huvud taget.
Hon ringde Moultons nummer och när det gick direkt till röstbrevlådan, lämnade hon ett meddelande med förslag på restaurang. Sedan tog hon en snabb dusch och klädde på sig. Samtidigt som hon drog på sig ett par byxor ringde mobilen. Hon såg Moultons namn på displayen och misstänkte genast det värsta.
Han har ångrat sig. Han ringer för att ställa in.
Hon trodde verkligen att han skulle göra det när hon svarade. “Hallå?”
“Så ja, japanskt låter bra”, sa Moulton. “Nu kanske det märks direkt hur ovan jag är, men jag gör inte det här så ofta. Så jag vet inte om jag borde komma och hämta dig eller om vi bara ska ses där...?”
“Du får gärna hämta mig, om det funkar för dig”, sa hon, och tänkte på hur skitig hennes bil var. “Det finns ett ganska bra ställe inte så långt härifrån.”
“Låter bra”, sa han. “Då ses vi då.”
…Jag gör inte det här så ofta. Trots att han hade sagt det själv, tyckte Chloe att det verkade osannolikt.
Hon klädde på sig, fixade lite med håret och väntade på att det skulle knacka på dörren.
Kanske kommer det vara din pappa igen, sa hon till sig själv. Men om hon skulle vara ärlig så var det inte hennes röst hon hörde. Det var Danielles röst, nedlåtande och självsäker.
Jag undrar om hon vet att han kommit ut, tänkte Chloe. Herregud, hon kommer bli fullständigt galen.
Hon hade inte tid att tänka mer på det, för det knackade på dörren. Hon stelnade till av skräck och tänkte att det var hennes pappa. Ett ögonblick kunde hon inte röra på sig. Men sedan mindes hon att Moulton hade varit precis lika obekväm som hon hade varit, utanför skjutbanan, och insåg hur otroligt gärna hon ville se honom – speciellt med tanke på hur de senaste timmarna hade sett ut.
Hon öppnade dörren med sitt bästa leende. Moulton log också. Kanske var det för att de sällan sågs utanför jobbet, men Chloe slogs av hur sexigt hans leende var. Det hjälpte också att han såg otroligt snygg ut på ett avslappnat sätt, i skjorta och ett par fina jeans.
“Redo?” frågade han.
“Absolut”, sa hon.
Hon stängde dörren bakom sig och de gick ut i hallen. Återigen uppstod samma tystnad mellan dem, vilket fick henne att önska att de hade kommit lite längre. Även någonting så enkelt och oskyldigt som att ta henne i handen... hon behövde någonting.
Hon insåg att denna intensiva längtan av närhet berodde på att hon hade blivit så starkt påverkad av det oväntade besöket.
Och det kommer bara bli värre nu när han är ute ur fängelset, tänkte hon, medan hon och Moulton tog hissen ner till lobbyn.
Men hon skulle inte låta honom förstöra den här dejten.
Hon tryckte undan alla tankar på sin pappa, när hon och Moulton steg ut i den varma kvällsluften. Och till hennes förvåning funkade det faktiskt.
I alla fall för stunden.
KAPITEL TRE
Den japanska restaurangen hon hade valt var ett Hibachi ställe, med stora öppna grillar som fascinerade grupper kunde samlas runt och bevittna kockarnas konstnärliga framfart. Chloe och Moulton valde ett bord i den tysta, mer privata delen av restaurangen. När båda hade satt sig ner insåg hon till sin lättnad att det kändes naturligt att sitta där med honom. I tillägg till den fysiska attraktionen, hade hon också gillat Moulton som person redan från början. Han hade livat upp den annars utmanande dagen, då hon hade blivit förflyttad från den Kriminaltekniska Expertgruppen till Programmet för Gripanden av Våldsamma Gärningsmän. Och där satt han nu och fortsatte underlätta de jobbigare aspekterna av hennes liv.
Hon ville inte förstöra kvällen genom att prata om det, men hon visste också att det bara skulle vara distraherande om hon inte fick ur sig det.
“Så”, sa Moulton och öppnade sin meny. “Det var inte konstigt att jag bjöd ut dig?”
“Det beror nog på vem du frågar”, sa hon. “Direktör Johnson kanske inte tycker det är världens bästa idé. Men, för att vara ärlig”, sa hon, “hade jag hoppats att du skulle göra det.”
“Jaha,
