Chocken i hans ansikte var bara tillfällig. Lyckligtvis såg hon inga spår av rädsla eller obehag. Innan han hann kommentera, kom servitrisen fram till bordet för att ta deras beställning. De beställde båda en Sapporo, snabbt och enkelt, för att inte tappa konversationens momentum.
“Kan jag få fråga vad som gick fel?” frågade Moulton.
“Det är en lång historia. Den förkortade versionen är att mannen var arrogant och oförmögen att klippa navelsträngen. Och när jag plötsligt hade en FBI-karriär framför mig var han inte så väldigt stödjande. Han var heller inte något stöd när det gällde mina egna familjeproblem...”
Då insåg hon att han förmodligen kände till en del av hennes förflutna. När hon hade tagit sig an fallet, och avslöjat vem som egentligen hade mördat hennes mamma, sista året på akademin, hade det så klart spridits en del rykten bland hennes kollegor.
“Jo, jag hörde lite om det där...”
Han lät kommentaren hänga i luften. Chloe tog det som att han erbjöd sig att lyssna utifall hon ville berätta mer om det. Men att det också var ok för honom om hon inte hade lust att prata om det. Och i den stunden, med tanke på allt som surrade i hennes huvud, tänkte hon att det var lika bra. Ingen idé att skjuta upp det, tänkte hon.
“Jag ska skona dig från detaljerna just nu, men jag kanske borde berätta att jag träffade min pappa idag.”
“Så han är ute nu?”
“Ja, och jag tror att det är mestadels tack vare mina upptäckter, som jag har gjort under de senaste månaderna, angående mordet på min mamma.”
Moulton fick tänka till ett slag innan han visste vad han skulle säga. Han tog några klunkar av sin öl för att vinna lite tid. Sedan kom han med det bästa svaret han kunde tänka på.
“Mår du ok?”
“Jag tror det. Det var bara väldigt oväntat.”
“Chloe, vi behövde inte gå ut ikväll. Jag hade förstått om du hade velat ställa in.”
“Jag gjorde nästan det. Men jag ville inte ge honom kontroll över ännu en del av mitt liv.”
Han nickade och under tystnaden som följde gick de igenom sina menyer. Det var fortfarande tyst vid boret när samma servitris kom fram för att ta deras beställning. När hon hade lämnat bordet böjde sig Moulton lite över bordet och frågade: “Vill du prata om det eller ska vi ignorera det?”
“Jag tror att jag helst bara ignorerar det just nu. Så länge du vet att jag kanske känner mig lite distraherad ikväll.”
Han log och reste sig sakta upp från stolen. “Det är förståeligt. Men låt mig prova en grej bara, om det är ok.”
“Vadå?”
Han tog ett stort steg mot henne, böjde sig ner och kysste henne. Först ryckte hon till lite, eftersom det kom som en överraskning. Men när hon insåg vad det var som skedde, välkomnade hon det och besvarade hans kyss. Det var en mjuk kyss med tillräckligt mycket intensitet för att hon skulle förstå att han förmodligen hade velat göra det lika länge som hon.
Han avbröt kyssen innan det blev genant; de var, trots allt, på en restaurang, omgiven av andra människor. Och Chloe hade aldrig gillat när det blev för privat på offentliga platser.
“Inte för att klaga”, sa hon, “men vad var det där?”
“Två saker. Jag var modig... vilket jag sällan är med en kvinna. Och också för att distrahera dig... förhoppningsvis mer än din pappa.”
Hon kände sig lite snurrig i huvudet och varm i hela kroppen och suckade. “Ja, jag tror att du lyckades med det.”
“Bra”, sa han. “Och dessutom slipper jag undra Ska vi kyssa varandra i slutet av den här dejten? Den frågan vet jag aldrig svaret på.”
“Åh, efter den där kyssen, så måste vi nog det”, sa hon.
Och, liksom Moulton hade hoppats, var tankarna på hennes pappa plötsligt väldigt avlägsna.
***
Middagen gick mycket bättre än hon hade kunnat hoppats på. När de hade tagit sig förbi samtalsämnet om det oväntade besöket, följt av Moultons oväntade kyss, så gick det väldigt smidigt. De pratade om jobbet på FBI, musik, filmer, vänner och delade med sig av berättelser från akademin, sina intressen och hobbies. Det kändes naturligt på ett sätt som hon inte hade förväntat sig.
Tyvärr fick det henne att känna att hon skulle ha gjort sig av med Steven tidigare. Om det var det här hon hade gått miste om när hon valde honom framför alla andra på dejtingscenen, då hade hon helt enkelt valt fel.
När de hade avslutat sin måltid stannade de kvar ett tag och drack några drinkar till. Moulton visade återigen hur omtänksam och tillgiven han var, genom att bara dricka två drinkar och låta Chloe beställa en tredje. Han frågade till och med om hon hellre skulle ta en taxi hem än att låta honom köra.
Strax efter klockan tio körde han hem henne och stannade till utanför byggnaden. Hon var verkligen inte full, men tillräckligt berusad för att tänka några tankar hon annars inte skulle ha tänkt.
“Det var väldigt trevligt”, sa Moulton. “Jag skulle gärna göra det igen väldigt snart, så länge du inte tror att det kommer komma i vägen för arbetet.”
“Jag med. Tack för att du äntligen bjöd ut mig.”
“Tack för att du sa ja.”
Hon hade aldrig varit så bra på att förföra, så hon svarade på kommentaren genom att böja sig fram och kyssa honom. Liksom kyssen på restaurangen, började den försiktigt och växte sedan i intensitet. Han la en hand på hennes kind och lät den glida ner för hennes nacke, sedan drog han henne närmare intill sig. Mittkonsolen satt mellan dem, så hon fick luta sig åt sidan för kunna lägga sin hand på hans överkropp.
Hon var inte säker på hur länge de kysste varandra. Det skedde långsamt och det var otroligt romantisk. När de avslutade kyssen kände hon sig lite andfådd.
“Så, jag har redan berättat att jag aldrig riktigt dejtat förut”, sa hon. “Så om jag gör fel nu får du ursäkta mig.”
“Vad menar du?”
Hon tvekade ett ögonblick men de tre drinkarna gav henne mod. “Jag vill bjuda in dig till lägenheten. Jag skulle kunna låtsats att det är för en kopp kaffe eller en drink till, men det vore en lögn.”
Moulton såg genuint förvånad ut. Det var en min som fick henne att undra om han hade missförstått henne. “Är du säker?” frågade han.
“Det lät illa”, sa hon, genererad. “Vad jag menade var... jag skulle vilja fortsätta det här på en bekvämare plats. Men jag kommer inte... kommer inte att ligga med dig.”
Trots det svaga ljusskenet kunde hon se att han rodnade. “Det hade jag aldrig
