Ers Majestät,” sa den ena innan de skyndade sig därifrån.
”Nu så,” sa han och vände sig mot Rodry och de andra riddarna. ”Ursus, du är starkast; visa nu hur mycket styrka du faktiskt besitter. Hämta rep, någon av er, så kan vi alla dra besten härifrån.”
Den största av riddarna nickade och alla satte igång att leta genom sadelväskorna, tills en av dem hittade de tjocka repen. Inte helt oväntat var det Twell, ”planeraren”, som hade fått med sig dem.
De knöt repen runt vad som fanns kvar av draken och det tog längre än kung Godwin hade önskat. Bestens massa verkade stå emot alla försök att binda den. Jorin, den vigaste, var tvungen att kravla över varelsen med repet över axeln för att få till en knut. Han tog ett lätt skutt ner till marken, trots rustningen. Till slut hade de, trots svårigheterna, lyckats binda hela kroppen. Kungen gick fram och tog tag i ett rep.
”Nå?” sa han till de andra. ”Tror ni att jag tänker dra ner den i Skiffern helt själv?”
Det fanns en tid då han kanske hade kunnat det, när han var lika stark som Ursus, ja, eller Rodry. Men nu var han väl medveten om att han behövde hjälp. Männen tog lydigt varsina ändar av repen. Kung Godwin kände direkt när hans son började ta i med hela sin styrka och puttade på drakliket från långsidan. Han grymtade ansträngt.
Långsamt började kroppen att förflytta sig och lämnade märken i jorden efter sig. Grey var den enda som inte ansträngde sig för att flytta den, men det hade rent ut sagt inte hjälpt särskilt mycket ändå. Steg för steg fick gruppen draken närmare floden.
Till slut var de vid kanten. De lyckades få ut den dit marken försvann nedåt mot vattnet som utgjorde kungarikets gräns och försvar. Draken låg där så perfekt balanserad att ett andetag hade puttat den över kanten. Godwin tyckte att den nästan såg redo ut att flyga iväg över sydlänningarnas land.
Han satte ena kängan mot drakens sida, gav ifrån sig ett ansträngt ljud och sparkade till.
”Nu är det gjort,” sa han när den slog i vattnet med ett stort plask.
Den försvann dock inte. I stället flöt den där. Det metallgrå vattnets styrka lyckades dra den längs strömmen, slog den mot stenar och vred runt på den. Det var ett strömdrag som ingen man kunde simma i och som till och med vann över drakens vikt. Draken drogs mot det väntande havet där de mörka vågorna skyndade sig att möta en större vattenkropp.
”Vi kan bara hoppas att den inte har lämnat några ungar bakom sig,” mumlade Grey.
Kung Godwin stod där, för utmattad för att ifrågasätta honom, och såg på tills liket var bortom synhåll. Han övertygade sig själv att det bara var för att han ville vara säker på att den inte flöt tillbaka mot hans kungarike, inte kom tillbaka för att ställa till med fler problem. Han övertalade sig själv att han bara stod kvar för att han var andfådd; han var ingen ung man längre.
Men det var inte sanningen. Sanningen var att han var orolig. Han hade regerat över sitt kungarike länge men aldrig sett något liknande förut. Om det hände nu, var det något stort på gång.
Och kung Godwin visste att vad det än var, skulle det påverka hela kungariket.
KAPITEL TVÅ
Devin drömde att han var på en plats långt bortom smidesverkstaden där han arbetade, bortom staden Royalsport där han och hans familj bodde. Han drömde ofta och i drömmarna kunde han ta sig vart han ville, vara vad han ville. I hans drömmar kunde han vara den riddaren han alltid hade velat vara.
Men denna dröm var egendomlig. För det första, visste han att han drömde, vilket han vanligtvis inte gjorde. Det innebar att han kunde styra allt och hans omgivning verkade skifta bara han såg på den, lät honom bygga landskap runtom sig.
Det var som om han flöt ovanför kungariket. Nedanför såg han hur allt sträckte ut sig, den norra och den södra delen, delade av Skifferfloden, och han såg Leveros, munkarnas ö, österut. Längst ut i norr, alldeles i utkanten av kungariket – fem eller sex dagars ridande bort – såg han vulkanerna som hade sovit i så många år. Långt västerut syntes den tredje kontinenten, den som folket viskade om, förundrad över vad som bodde där.
Det var en dröm, men samtidigt var det en slående korrekt bild av kungariket, insåg han.
Nu var han ovanför världen. Nu var han i ett mörkt utrymme och det fanns någonting där hos honom: en form som fyllde utrymmet, vars doft var mustig, torr och reptillik. Dess fjäll blänkte till och där i halvdunklet tyckte han sig höra rörelser och andetag som från en bälg. I drömmen kände Devin hur rädslan steg och hans hand rörde sig instinktivt till handtaget på hans svärd. Han lyfte den blåsvarta metallen.
Stora, guldiga ögon öppnades i mörkret och ännu ett blänk syntes. Genom det skymtade han en kropp med mörka fjäll, en kropp vars storlek han aldrig hade sett maken till tidigare. Dess vingar var vikta och munnen var vidöppen. Något lyste i munnen… Det tog ett ögonblick för Devin att inse att det var en eldslåga som syntes i gapet. Sedan fanns ingenting annat än lågor; de omringade honom, fyllde världen…
Lågorna drog sig undan och gav plats åt ett cirkelformat rum, som om det var i toppen av ett torn. Från golv till tak var rummet fyllt med småsaker, restposter, från ett mångtal epoker och platser; screentryck täckte väggarna och det fanns hyllor med objekt i mässing som Devin inte kunde klura ut syftet med.
Det fanns en man där. Han satt med benen i kors i den enda tomma delen av rummet, en cirkel ritad med krita och omringad av tända ljus. Han var skallig och såg väldigt allvarlig ut, med blicken fäst på Devin. Han hade en tjock rock på sig, broderad med sigill, och smycken som utgjorde mystiska mönster.
”Känner du mig?” frågade Devin när han kom närmare.
En lång tystnad följde, så lång att Devin började undra om han ens hade ställt frågan.
”Stjärnorna sa att om jag väntade här i dina drömmar så skulle du komma,” sa till slut en röst. ”Han som ska bli…”
Devin insåg nu vem mannen var.
”Du är mäster Grey, kungens magiker.”
Han svalde torrt vid tanken. Det sades att denna man hade makten att se saker som ingen sund man skulle vilja, att han varnade kungen om när hans första fru skulle dö och alla skrattade åt honom, tills hon en dag svimmade och slog huvudet i en sten på en av broarna. Det sades att han kunde se in i en människas själ och dra fram det han fann där inne.
Han som ska bli.
Vad kunde det betyda?
”Du är mäster Grey.”
”Och du är pojken som föddes på den omöjligaste av alla dagar. Jag har tittat djupt, jag har undersökt – du ska inte kunna finnas. Men det gör du.”
Devins hjärta rusade vid tanken på att kungens magiker visste vem han var. Varför skulle en man som han vara intresserad av Devin?
Och han visste i det ögonblicket att detta var mer än en dröm.
Det var ett möte.
”Vad vill du mig?” frågade Devin.
”Vill?”
