område, vilket naturligtvis låter tänka sig …
Allan Vanloo fick en blodvåg åt ansiktet vid denna direkta anspelning. Monokeln, som satt fastskruvad i ögonvrån, skälvde till. Men hans röst var lika iskallt överlägsen som förut, när han svarade:
– Endast hänsynen till Farmor gör att jag inte behandlar dig som den skolpojke du är och förblir!
– Bravo! Det fattas bara, att Arthur rycker till din undsättning som pedagog, så är farsen komplett.
Arthur Vanloo dröjde inte att taga upp den kastade handsken. Ögonen på båda sidor om hans höknäsa pyrde som eldkol.
– Jaså, mumlade han dovt, jaså det skulle vara så komiskt om jag gav dig litet undervisning, min gode Martin? Vad begriper du på det hela taget? Vers, påstår du själv. Då känner du kanske ett ställe i Som ni behagar, där det står: »narrkåpan är min enda ärelystnad!»
– Käre Arthur, svarade Martin med sin smeksammaste röst, borde du inte spara den repliken till det politiska mötet, som du lät unge John klistra upp plakat om i går morse?
Monokeln, som hållit på att stadga sig i Allans ögonvrå, vippade till på nytt.
– Vad är det du säger? ropade han. Drar han med sig John på sina agitations …
– Visste du inte det? Med plakat under armen och klisterburken i högsta hugg! Om du inte tror mig, så fråga vittnet själv!
– Nu går det för långt! ropade mannen med monokeln. Det är inte ofta jag har lust till handgripligheter, men när jag tänker på Arthurs agitation …
– Så får du det, morrade den dova rösten. Och varför, du gode och trogne kälkborgare? Därför att du vädrar fara för din plånbok! Visserligen innehåller den inte så mycket just nu, men …
Stämmorna hade stigit, minspelen blivit mer och mer uppriktiga. De tre skandinaverna visste varken vad de skulle tänka eller göra. Men just i det ögonblick, då samtalet tycktes kunna ta nästan vilken riktning som helst, kom utlösningen. Solfjädern i den gamla damens hand föll hop med ett litet rassel, och i samma nu var rummet så tyst och stilla som ett gravkapell.
– Martin! sade en kristallklar stämma. Hur sköter du dina värdplikter? Du har inviterat tre av dina vänner, och ännu har du inte så mycket som föreställt dem för mig!
Vad hon var bräcklig och spröd! En vindfläkt ur ett fönster tycktes kunna bli hennes död. Men de tre sonsönerna hade knappast hört ljudet av solfjädern, innan deras hetsiga röster tego. För första gången förstod Ebb vad Martin menat, när han sade: ibland får hon mig faktiskt att tänka på gamla fru Letizia!
Martin ryckte till vid hennes ord, som om han fått en örfil.
– Å, förfärligt ledsen, Granny, men det är verkligen inte mitt fel, om …
– Ditt lika mycket som de andras, Martin!
– Men Allan och Arthur – all right, all right! Får jag föreställa mina tre skandinaviska vänner för dig? Detta är mr Ebb, Norges Shelley …
– Men jag trodde, du föredrog Swinburne, Martin?
Hennes leende, när hon sade det var så intagande, att Kristian Ebb själv måste småle. Han bugade sig och kysste en liten tunn, elfenbensfärgad hand.
– Därnäst ber jag att få föreställa mr Lütjens för dig. Han är specialist i de megalomana, nej, megalitiska folkens begravningsskick …
Det var docentens tur att hälsa på samma vis som Ebb hade gjort. Han beundrade det sätt, varpå hon gjort slut på de tre sonsönernas debatt. Men en tanke ville inte lämna honom i fred: hon kunde ha gjort det långt tidigare, om hon velat. Varför hade hon inte gjort det?
– Och så ber jag att få presentera mr Trepka för dig. Han är bankman och vet allt om Napoleon!
– Men det är ju en akademi, som du har inbjudit, sade hon. Mina herrar, jag är förtjust över ert besök!
– Ni misstar er, madame, insköt en stillsam röst, det är inte en akademi – det är den första skandinaviska kriminalklubben!
Hon lade huvudet på sidan och såg på docenten, vilken hon dittills endast ägnat ett flyktigt intresse.
– Jag är rädd, att jag inte förstår er, sade hon med sin spröda röst, vilken kom orden att falla som små, små droppar. Vad är en kriminalklubb? Har ni någonting med polisen att göra?
Ebb upplyste henne så kortfattat som möjligt om vad en kriminalklubb hade för uppgifter. Hon tycktes ha svårt att tro sina öron.
– Vad man märker, att man börjar bli gammal! suckade hon. Människor skriva böcker om brott, andra människor läsa dem, och ni skola sörja för att de bara få det allra bästa i genren! Och den ene av er är skald, den andre bankman och den tredje – hur var det? – specialist i de megalitiska folkens begravningsskick! Får jag fråga en sak? Har någon av herrarna någonsin mött ett kriminellt problem i verkligheten?
Hennes spefulla blick vandrade från skalden Ebbs ljusa gossprofil till bankdirektörens amorinmun och vidare till docentens förlästa, bruna ögon … Skalden Ebb var den förste som fann en replik:
– Det enda kriminella problem som hittills mött mig har varit straffbart usla verser, är jag rädd!
– Och ni, mr Lütjens?
– Megalitfolken togo sina kriminalproblem med sig i graven, smålog han.
– Och mr Trepka?
– Som bankman kommer man onekligen i kontakt med en del sådana problem. Några framför disken, andra bakom den! Men de herrar som fuska med pennan på mitt område, äro nästan ändå värre klåpare än de pennfäktare, som vår vän Ebb talade om!
– Ni förstår er alltså på handstilar? förhörde hon sig.
– Passabelt!
– Och ni vet allting om Napoleon? Det passar ju storartat. I montern till höger om er ligger det ett papper. Nyckeln sitter i. Vill ni inte säga mig, vad ni tror om papperet?
Trepka vände sig åt antytt håll. Montern, som naturligtvis var i empire, var i två »etager». Den ena innehöll mynt och medaljer, den andra ett stycke gulnat, inramat papper, ett brev, skrivet med den nästan oläsliga, halvt epileptiska stil, han så väl kände. Han reciterade raderna, efter hand som han lyckades tolka dem:
»Monsieur Balcombe,
Då den engelska regeringen vägrar mig tillräckligt underhåll för att leva, sänder jag er Cipriani med en tredjedel av mitt bordsilver att smältas ned och omräknas i engelska pengar. Mitt vapen har avlägsnats från servisen, ty jag vill icke, att mina örnar skola vandra till salutorget.
Napoleon.
Longwood 15 oktober 1816.»
Han lät brevet sjunka och såg på sin värdinna.
– Ett ganska enastående
