slita på ett kläde till fyra riksdaler alnen.
Då tröstade mor och sade:
– Jag lovar dig, Lilja, att du inte ska behöva slita på klädet, förrän jag är borta. Men du kan veta, att jag vill se er anständigt klädda, ifall det skulle bliva sorg i huset. Sådant tänker du inte på.
Far blev röd och stor i ansiktet. Aldrig kunde det vara Guds vilja, att kära Gunhild skulle dö före honom? Så bleve han ensam och eländig och kunde gärna gå som tiggare från gården.
– Men nu lovar jag Gunhild, sade han, att jag ska bära dräkten varje helgdag, försåvitt inte vädret är sådant, att den kan taga skada.
Därvid blev det. Var helgdag buro far och barnen sina nya dräkter. Och det såg präktigt ut, när de samlades till bön på stora salen. Men mor dog icke det året. Bebådelsedagen kunde hon själv sitta i karmstolen och hålla bön, fast hon måtte gå på kryckor både dit och dän. Far gav sig i kast med att tala och bad husfolket, att de skulle tacka Gud för fru Gunhilds återvunna hälsa. Härtill svarade fru Gunhild:
– Vi tackar Gud var dag för hans outtömliga godhet. Men inte behövs det något särskilt för detta.
Det var fru Gunhilds allvar och ingenting löjligt. Men en av pigorna, ny på gården, var så full av skälmskhet och löje att hon måste skratta i tid och otid. Och så fnissade hon till. Därför blev hon bestraffad med handplagg och förlust av aftonvard.
Hon hette Elin och var dotter till fiskaren. Fattigt var det i hemmet, och på gården gick hon för maten och kanske något slitet klädstycke. Men därför att hon var sexton år och så tämligen vacker, trodde hon, att hon kunde skratta åt allting. Gång på gång hörde fru Gunhild, hur den nya jäntan slamrade och larmade i köket. Hon hörde också herr Abraham gnälla och banna, men ingenting hjälpte. Flickan höll i med att skratta och illfänas, och snart nog fick hon en bundsförvant i Judith.
Till sistone blev det så galet, att fru Gunhild måste ta till sig kryckorna och linka fram den långa gången ända till spiraltrappan. Hon ropade på Elin och flickan kom. Fru Gunhild bannade, och flickan hörde på med nedslagna ögon. Men fru Gunhild såg ganska väl, att hon hade all möda att hålla tillbaka skrattet. Då rann sinnet på henne, och hon lyfte kryckan. Men flickan blev alls icke rädd utan sade:
– Ska hennes nåd stuta mig, så går jag väl efter riset. Eljest kanske hennes nåd faller ikull.
– Gå du ned till ditt, sade fru Gunhild, och låt bli att slamra.
Fru Gunhild återvände till sin kammare. Ofrivilligt förde hon kryckorna mera sakta och varligt, rädd för det ihåliga, dova bullret, som mångdubblades av ekot.
Längre fram ville herr Abraham köra flickan ur tjänsten. Sedan fru Gunhild tillfrisknat behövdes ej så mycket tjänstefolk. Och dessutom var en sådan där hoppetossa inte mycket att lita på. Men fru Gunhild behöll henne. Slamret i kök och pigkammare kunde man väl tåla. Och hon var snäll mot barnen. Om sommarkvällarna gick hon ut på ängen och plockade blommor åt Judith och Brita. Visst var det ju en onyttig sak, men fru Gunhild ville icke hindra henne. Ibland stod hon i fönstersmygen eller på trappan, och såg hur flickan dansade nedför allén. Hon följde henne med blicken ända till dess att hon försvunnit under lindarna.
Att herr Abraham gnällde, det hjälpte icke. Fru Gunhild bestämde över pigorna. Och det var dock ingenting ont i att flickan efter slutat arbete gick under lindarna för att plocka blommor.
Men framemot jul blev Elin sjuk. Och nu triumferade herr Abraham. Han visste väl, vad det var för en sjukdom. Hon skulle genast ur tjänsten. Eller skulle han hysa en slinka i sitt hus? Skulle de oskyldiga flickebarnen gå i lek med en slinka? Bort skulle hon.
Häremot kunde fru Gunhild ingenting invända. Elin fick draga i väg till fiskartorpet eller vart hon gitte. Och att det skarnet ingenting tog från gården, det vaktade herr Abraham.
Om det var det, att sjukdomen åter tog fatt på fru Gunhild, eller om hon verkligen fästat sig vid flickan och leddes efter henne, det är svårt att säga. Två gånger sände hon bud efter fiskaren. Han visste alls intet om sin dotter. Hade hon drivits från gården för lösaktighets skull, så fick väl skarnet ta sig fram bäst hon kunde. Svårt hade han det ändå, och inte var han karl att jäva fru Gunhilds dom.
Det var ju sant, domen hade varit rättvis. Flickan, som dansat utför allén, försvunnit under lindarna, hade varit en slinka rätt och slätt. Där fanns egentligen icke någon jämförelse.
Ångesten kom väl därav, att fru Gunhild icke längre kunde arbeta som förr. Hon blev så pass helbrägda, att kryckorna kunde ersättas med käppar. Men utomhus vågade hon icke gå och herr Abraham regerade enväldigt på fält, i ladugård och stall. Värst var det, att höra kreaturen böla av svält. När hon själv ingenting kunde uträtta, måste det vända sig i vrede mot herr Abraham. Och var hon väl där, att hon icke längre kunde tåla herr Abraham, så skulle nog vännen passa på.
Han var kanske icke så långt borta, kanske vandrade han under lindarna. —
En dag i augusti fick Judith höra, att Elin återvänt och nu satt i köket. Genast tog hon den blinda i hand och förde henne genom gången och nedför spiraltrappan. Brita trevade sig fram till Elin och började smeka henne. Men Judith blev stående vid dörren. Hon kände icke igen sin lekkamrat.
– Ser du på mig, Judith? Nog är jag eländig. Men se på den här.
Hon kastade åt sidan trasorna, och Judith såg en blågul liten kropp. Hon såg även Elins bröst och fann dem olika mot förr.
– Här ligger han och suger. Ingenting får han. Hur ska jag kunna ge honom något, när jag inte har ätit på två dar. Va ska jag klä honom med? Barmhärtiga människor, ge mig något!
Köksan satte fram bröd och mjölk.
– Vad ska vi ge dig? Patron har själv kört bort dig. Hur ska det gå, om han får veta —
Marianne och Lill-Abraham kommo till. De ställde sig längst bort i spiselvrån och stirrade på Elin. När pigorna bådo Marianne, att hon måtte hämta ett stycke lärft, vred hon sig oroligt och kom sig icke för att svara. Brita trevade omkring sig, och när hon funnit Judiths arm, sade hon:
– Kom, syster. Jag ska hämta min svarta klädnad och min speciedaler.
Alla barnen gjorde nu som den blinda, de hämtade var sin speciedaler och var sin klädnad. Mynten staplade de upp i en liten hög på bordet, kläderna lade de i Elins knä. Men Elin blev rådlös och visste icke, vad hon skulle taga sig till med kläderna. Då förstod Brita, att barnet måste vara helt litet. Hon rodnade över sin dumhet.
– Jag blinda kräk, mumlade hon och trevade sig bort till dörren. I detsamma inträdde herr Abraham.
Alla barnen så när som på Brita makade sig ut genom köksdörren och ställde sig under fönstret.
Far gnällde så sakta. Först tog han ifrån Elin kläderna. Därnäst tog han den lilla högen speciedaler. Det var faddergåvor från onkel Bourmaister, och barnen kunde inte vara så otacksamma, att de kastade bort sina faddergåvor. Under det han talade om detta, makade han sakta bort mjölkbunken och limpan. Och plötsligt skrek han till så att det hördes långt ut på gården:
– Inte ska du ha mat i mitt hus, ditt lösaktiga stycke!
Därpå
