style="font-size:15px;"> 21:5.2 (240.4) 1. Omfattar Paradisgudomens sjufaldiga synvinkel.
21:5.3 (240.5) 2. Inbegriper den sjufaldiga attityden hos tidens och rymdens skapade varelser.
21:5.4 (240.6) 3. Fulländat sammanför Paradisets attityd och de skapades synvinkel.
21:5.5 (240.7) Denna erfarenhetsmässiga suveränitet innehåller sålunda Gud den Sjufaldiges all gudomlighet som kulminerar i den Suprema Varelsen. En sjufaldig Sons personliga suveränitet är lik den en gång fullbordade Suprema Varelsens framtida suveränitet och omfattar sålunda det största möjliga innehållet av Paradistreenighetens makt och auktoritet som kan manifesteras inom ifrågavarande tid-rymd ramar.
21:5.6 (240.8) Då en Mikael-Son uppnår suprem suveränitet i lokaluniversumet förlorar han förmågan och möjligheten att under nuvarande universumtidsålder skapa helt nya typer av varelser. Men en Mästarsons förlust av förmågan att ge upphov till helt nya klasser av varelser inverkar ingalunda på arbetet med det livsbearbetande som redan har etablerats och som befinner sig i utvecklingsprocess; detta omfattande universumevolutionsprogram fortsätter utan avbrott eller inskränkning. Då en Mästarson uppnår suprem suveränitet medför det ansvaret för personlig hängivelse att fostra och administrera det som redan har formats och skapats och det som senare åstadkoms av dem som har blivit sålunda formade och skapade. Med tiden kan det uppkomma en nästan ändlös utveckling av olika varelser, men inga helt nya mönster eller typer av intelligenta varelser får härefter sin början direkt från en Mästarson. Detta är det första steget, början till en stabiliserad administration i varje lokaluniversum.
21:5.7 (241.1) Upphöjandet av en sjufaldig Gåvoson till obestridd suveränitet i hans universum betyder att en tidsålderslång osäkerhet och relativ förvirring börjar ta slut. Efter denna händelse kommer det som inte en gång kan förandligas att till slut upplösas och det som inte en gång kan koordineras med kosmisk verklighet att till slut förstöras. När förråden av ändlös barmhärtighet och outsägbart tålamod har uttömts i en strävan att vinna viljevarelsernas lojalitet och hängivenhet i världarna, då tar rätten och rättfärdigheten över. Det som inte nåden kan rehabilitera, det kommer rättvisan till slut att tillintetgöra.
21:5.8 (241.2) Mästar-Mikaelerna är suprema i sina egna lokala universer när de en gång har installerats som suveräna härskare. De få begränsningar som finns för deras styre kommer sig av vissa krafters och personligheters kosmiska preexistens. I övrigt är dessa Mästarsöner suprema i fråga om auktoritet, ansvar och administrativ makt i sina respektive universer; de är i egenskap av Skapare och Gudar suprema i praktiskt taget allting. Det finns ingenting utöver deras visdom när det gäller ett givet universums fungerande.
21:5.9 (241.3) Efter sin upphöjelse till stabiliserad suveränitet i ett lokaluniversum har en Paradis-Mikael full kontroll över alla andra Guds Söner som verkar inom hans domän, och han kan fritt regera i enlighet med sin uppfattning om behoven i hans världar. En Mästarson kan enligt sin vilja ändra på ordningen av de andliga domsluten och evolutionära anpassningarna på de bebodda planeterna. Och dessa Söner uppgör och verkställer planer enligt eget val i allt som gäller speciella planetariska behov, i synnerhet för de världar där de har vistats som skapade varelser och ännu mera när det gäller världen för deras slutliga utgivning, den planet där de har inkarnerat i köttslig gestalt.
21:5.10 (241.4) Mästarsönerna ser ut att stå i fullständig förbindelse med sina utgivningsvärldar, inte endast de världar där de personligen har vistats utan alla världar till vilken en Administratörson har utgivit sig. Denna kontakt upprätthålls av deras egen andliga närvaro, Sanningens Ande, som de kan ”utgjuta över allt kött”. Dessa Mästarsöner upprätthåller också en obruten kontakt med den Evige Moder-Sonen i alltings centrum. De har en välvillig förståelse som sträcker sig från den Universelle Fadern i höjden till det planetariska livets ringa släkten i tidens riken.
6. Mästarmikaelernas ödesbestämmelse
21:6.1 (241.5) Ingen kan med slutlig auktoritet ta sig friheten att diskutera vare sig naturen hos eller bestämmelsen för lokaluniversernas sjufaldiga Mästarhärskare; trots det spekulerar vi alla mycket kring dessa frågor. Vi har fått lära oss, och vi tror, att varje Paradis-Mikael är ett absolut av de tvåfaldiga gudomstankar som utgör hans ursprung; sålunda förkroppsligar han aktuala faser av den Universelle Faderns och den Evige Sonens infinitet. Mikaelerna måste vara partiella i förhållande till den totala infiniteten, men de är antagligen absoluta i förhållande till den del av infiniteten som berör deras ursprung. Men då vi observerar deras arbete i den nuvarande universumtidsåldern upptäcker vi ingen handling som är mer än finit; all superfinit kapacitet som kan tänkas finnas måste vara innesluten i sig själv och ännu ouppenbarad.
21:6.2 (242.1) Avslutandet av utgivningslivsskedet som skapad varelse och upphöjelsen till suprem suveränitet i universumet måste betyda ett avslutat frigörande av en Mikaels kapacitet för finit verksamhet åtföljd av uppkomsten av kapacitet för mer än finit tjänst. Ty i detta sammanhang noterar vi att dessa Mästarsöner då hindras från att åstadkomma nya typer av skapade varelser, en begränsning som otvivelaktigt har nödvändiggjorts av befrielsen av deras superfinita potentialer.
21:6.3 (242.2) Det är högst troligt att dessa oavslöjade skaparförmågor förblir inneslutna i sig själva under hela den nuvarande universumtidsåldern. Men någon gång i en mycket avlägsen framtid, bland de nu mobiliserande universerna i yttre rymden, tror vi att förbindelsen mellan en sjufaldig Mästarson och en sjunde stadiets Skapande Ande kan nå upp till absonita tjänstenivåer förenad med uppkomsten av nya ting, betydelser och värden på transcendentala nivåer av ultimat universumbetydelse.
21:6.4 (242.3) Alldeles så som den Supremes Gudom aktualeras genom erfarenhetsmässig tjänst, så uppnår Skaparsönerna det personliga förverkligande av paradisgudomlighetens potentialer som finns gömda i deras outgrundliga väsen. När Kristus Mikael var på Urantia sade han en gång: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Vi tror att Mikaelerna i evigheten är bokstavligen bestämda att vara ”vägen, sanningen och livet”, ständigt belysande och banande vägen för alla universumpersonligheter där den går från suprem gudomlighet genom ultimat absonitet till evig gudomsfinalitet.
21:6.5 (242.4) [Framfört av en Visdomens Fulländare från Uversa.]
Urantiaboken
<< Kapitel 21 | Innehåll | Turinys | Kapitel 23 >>
Kapitel 22
Guds treenigade söner
22:0.1 (243.1) DET finns tre grupper av varelser som kallas Guds Söner. Förutom de nedstigande och de uppstigande klasserna av Söner finns det en tredje grupp känd som Guds Treenigade Söner. Den treenigade klassen av Söner underindelas i tre primära indelningar enligt ursprungen av dess många typer av personligheter, uppenbarade och ouppenbarade. Dessa primära indelningar är:
22:0.2 (243.2) 1. Av Gudomen treenigade Söner.
22:0.3 (243.3) 2. Av Treenigheten omfamnade Söner.
22:0.4
