(42.6) Filosoferna gör sina grövsta misstag när de förirrar sig in i abstraktionens villfarelse, dvs. fokuserar uppmärksamheten på en aspekt av verkligheten och därefter förklarar att en sådan isolerad aspekt är hela sanningen. Den visa filosofen söker alltid det kreativa mönster som ligger bakom och existerar före alla fenomen i universum. Skapartanken föregår alltid den skapande handlingen.
2:7.6 (42.7) Intellektuellt självmedvetande kan upptäcka sanningens skönhet, dess andliga kvalitet, inte endast genom begreppets filosofiska följdriktighet utan säkrare och tillförlitligare genom den ständigt närvarande Sanningens Andes ofelbara gensvar. Känslan av lycka följer på igenkännandet av sanningen därför att den kan omsättas i handling; den kan levas ut. Besvikelse och sorg åtföljer villfarelsen därför att då något inte är en realitet kan det inte förverkligas i erfarenhet. Gudomlig sanning känns bäst igen på sin andliga arom.
2:7.7 (42.8) Den eviga strävan är efter förenande, efter gudomlig sammanhållning. De vitt utspridda fysiska universerna hålls samman i Paradisön; det intellektuella universumet hålls samman i sinnets Gud, Samverkaren; det andliga universumet är sammanhållet i den Evige Sonens personlighet. Men den isolerade dödliga i tiden och rymden hålls samman i Gud Fadern genom det direkta förhållandet mellan Tankeriktaren i människans inre och den Universelle Fadern. Människans Riktare är ett fragment av Gud och den söker alltid gudomlig förening; den hålls samman med och i det Första Ursprungets och Centrets Paradisgudom.
2:7.8 (43.1) Att urskilja den högsta skönheten innebär att verkligheten upptäcks och integreras: Att urskilja den gudomliga godheten i den eviga sanningen är den yttersta skönheten. Även tjusningen i den mänskliga konsten utgörs av harmonin i dess enhetlighet.
2:7.9 (43.2) Det stora misstaget i den hebreiska religionen låg däri att den inte kunde förena Guds godhet med vetenskapens faktiska sanningar och konstens tilltalande skönhet. Då civilisationen fortskred och då religionen fortsatte på samma okloka kurs med att överbetona Guds godhet och relativt sett utesluta sanningen och förbise skönheten, uppkom en tilltagande tendens hos vissa typer av människor att ta avstånd från den abstrakta och lösryckta uppfattningen om en isolerad godhet. Den överbetonade och isolerade moralen i dagens religion som inte lyckas behålla hängivenheten och trofastheten hos mången människa i det tjugonde århundradet, skulle rehabilitera sig själv om den förutom sina moraliska bud lika väl skulle notera vetenskapens, filosofins och den andliga erfarenhetens sanningar samt den fysiska skapelsens skönhet, charmen i den intellektuella konsten och storheten i den genuina utmejslade karaktären.
2:7.10 (43.3) Den religiösa utmaningen i denna tidsålder gäller för de fjärrsynta och förutseende män och kvinnor med andlig insikt som vågar bygga en ny och tilltalande livsfilosofi som baserar sig på de utvidgade och utomordentligt integrerade moderna uppfattningarna om kosmisk sanning, universumskönhet och gudomlig godhet. En sådan ny och rättfärdig moralsyn kommer att attrahera allt som är gott i människans sinne och den kommer att bli en utmaning för det som är bäst i människans själ. Sanning, skönhet och godhet är gudomliga realiteter, och då människan kliver högre upp på det andliga livets stege blir den Eviges suprema kvaliteter allt mera koordinerade och förenade i Gud, som är kärlek.
2:7.11 (43.4) All sanning — materiell, filosofisk eller andlig — är både vacker och god. All verklig skönhet — materiell konst eller andlig symmetri — är både sann och god. All genuin godhet — vare sig personlig moral, social rättvisa eller gudomlig omvårdnad — är lika sann och vacker. Hälsa, sunt sinnestillstånd och lycka är föreningar av sanning, skönhet och godhet så som de blandas i människans erfarenhet. Sådana nivåer av effektivt liv är ett resultat av föreningen av energisystem, idésystem och andesystem.
2:7.12 (43.5) Sanningen är följdriktig, skönheten tilldragande, godheten stabiliserande. Och när dessa värden av det som är verkligt koordineras i personlighetserfarenheten är resultatet en högklassig kärlek betingad av vishet och begränsad av lojalitet. Den verkliga avsikten med all utbildning i universum är att åstadkomma en bättre koordinering av världarnas isolerade barn med de större realiteterna i deras ökande erfarenhet. Verkligheten är finit på människans nivå, infinit och evig på de högre och gudomliga nivåerna.
2:7.13 (43.6) [Framfört av en Gudomlig Rådgivare med behörighet av Dagarnas Forna i Uversa]
Urantiaboken
<< Kapitel 2 | Innehåll | Turinys | Kapitel 4 >>
Kapitel 3
Guds egenskaper
3:0.1 (44.1) GUD är allestädes närvarande; den Universelle Fadern styr evighetens cirkel. Men i lokaluniverserna styr han i sina Skapande Paradissöners personer, såsom han även utger liv genom dessa Söner. ”Gud har givit oss evigt liv, och detta liv är i hans Söner.” Dessa Guds Skaparsöner är de personliga manifestationerna av honom själv i tidens sektorer och för de virvlande planeternas barn i rymdens evolverande universer.
3:0.2 (44.2) Dessa ytterst personaliserade Guds Söner kan klart urskiljas av de lägre klasserna av skapade förståndsvarelser, och på så sätt kompenserar de den infinite och därför mindre urskiljbare Faderns osynlighet. Den Universelle Faderns Paradisskaparsöner är en uppenbarelse av en annars osynlig varelse, osynlig på grund av absolutheten och infiniteten inneboende i evighetens cirkel och i Paradisgudomarnas personligheter.
3:0.3 (44.3) Skaparverksamheten är knappast en egenskap hos Gud; snarare utgör den sammanfattningen av hans väsen i funktion. Och denna skaparverksamhetens universella funktion yttrar sig evigt så som den betingas och kontrolleras av alla koordinerade egenskaper hos det Första Ursprungets och Centrets infinita och gudomliga verklighet. Vi tvivlar starkt på att något visst kännetecken hos det gudomliga väsendet kan anses föregå de övriga egenskaperna, men om så vore fallet skulle skaparverksamhetsdraget hos Gudomen föregå alla andra egenskaper, aktiviteter och kännetecken. Gudomens skaparverksamhet kulminerar i den universella sanningen om Guds Faderskap.
1. Guds allestädesnärvaro
3:1.1 (44.4) Förmågan hos den Universelle Fadern att överallt och samtidigt vara närvarande utgör hans allestädesnärvaro. Gud allena kan vara samtidigt på två ställen, på ett otal ställen. Gud är samtidigt närvarande ”uppe i himlen och nere på jorden”; såsom psalmisten utropade: ”Vart skall jag gå för din ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?”
3:1.2 (44.5) ”’Jag är en Gud på nära håll såväl som i fjärran’, säger Herren. ’Är jag icke den som uppfyller himmel och jord?’” Den Universelle Fadern är hela tiden närvarande i alla delar och i alla hjärtan i sin vidsträckta skapelse. Han är ”uppfylld av honom som uppfyller allt i alla”, och den ”som verkar allt i alla”, och ytterligare är uppfattningen om hans personlighet sådan att ”himlen (universum) och himlarnas himmel (universernas universum) rymmer honom ju icke”. Det är bokstavligen sant att Gud är allt och i alla. Men inte ens det är hela Gud. Den Infinite kan slutligt uppenbaras endast i infiniteten; orsaken kan aldrig helt förstås genom en analys av dess verkan; den levande Guden är ojämförligt mycket större än totalsumman av skapelsen som har blivit till som ett resultat av
