det finns inga gränser för hans universumreaktioner utom dem han själv har uppställt, och hans handlingar av fri vilja är betingade endast av de gudomliga kvaliteter och perfekta attribut som av naturen karaktäriserar hans eviga väsen. Därför förhåller sig Gud till universum såsom en varelse som karaktäriseras av slutlig godhet utökad med en fri vilja som kännetecknas av skapande infinitet.
4:4.4 (58.9) Fadern-Absolutet är skaparen av det centrala och perfekta universumet och Fader till alla andra Skapare. Personlighet, godhet och talrika andra kännetecken delar Gud med människan och andra varelser, men viljans infinitet är uteslutande hans. Vad Guds skapande handlingar beträffar är han endast begränsad av inklinationer som är utmärkande för hans eviga natur och av det som hans infinita visdom kräver. Gud personligen väljer endast det infinit perfekta, därav centraluniversumets utsökta perfektion; och fastän Skaparsönerna helt delar hans gudomlighet, ja även faser av hans absoluthet, begränsas de inte helt och hållet av den visdomens slutlighet som styr viljans infinitet hos Fadern. Hos Mikael-klassens Söner blir därför den skapande fria viljan rentav mera aktiv, helt gudomlig och nästan ultimat om inte absolut. Fadern är infinit och evig, men att förneka möjligheten av hans viljemässiga självbegränsning är liktydigt med att förneka själva begreppet om hans viljemässiga absoluthet.
4:4.5 (59.1) Guds absoluthet genomströmmar alla sju nivåer av universumverklighet. Och på hela detta absoluta väsen inverkar Skaparens förhållande till sin familj av universumvarelser. Precision kan vara utmärkande för treenighetsrättvisan i universernas universum, men i alla sina vida familjerelationer med tidens skapade varelser styrs universernas Gud av gudomlig känsla. Först och sist — för evigt — är den infinite Guden en Fader. Oberoende av alla de möjliga benämningar under vilka han lämpligen kunde vara känd, har jag blivit instruerad att framställa hela skapelsens Gud som den Universelle Fadern.
4:4.6 (59.2) Hos Gud Fadern styrs inte den fria viljans yttringar av makt, inte heller leds de enbart av intellekt; den gudomliga personligheten definieras som bestående av ande och den manifesterar sig i universerna som kärlek. Därför är det Första Ursprunget och Centret i alla sina personliga relationer med de skapades personlighet i universerna alltid och konsekvent en kärleksfull Fader. Gud är en Fader i ordets högsta bemärkelse. Han är evigt motiverad av den gudomliga kärlekens fullkomliga idealism, och detta ömma väsen får sitt starkaste uttryck och sin största tillfredsställelse i att älska och att bli älskat.
4:4.7 (59.3) I vetenskapen är Gud den Första Orsaken, i religionen den universelle och kärleksfulle Fadern; i filosofin den enda varelse som existerar av sig själv, som inte är beroende av någon annan varelse för sin tillvaro, men som välvilligt skänker tillvarons verklighet åt alla ting och åt alla andra varelser. Men det fordras uppenbarelse för att visa att den Första Orsaken i vetenskapen och den självexisterande Enheten i filosofin är religionens Gud, full av barmhärtighet och godhet, förbunden att åstadkomma evig överlevnad för sina barn på jorden.
4:4.8 (59.4) Vi har behov av begreppet den Infinite, men vi dyrkar erfarenhetsidén om Gud, vår förmåga att var- och närsomhelst fatta personlighets- och gudomlighetsfaktorerna som ingår i vår högsta uppfattning om Gudomen.
4:4.9 (59.5) I och med de mänskliga begränsningarnas skrämmande anblick föds medvetenheten om ett segerrikt människoliv på jorden från den skapades tro som vågar utmana varje återkommande episod i tillvaron med den osvikliga förklaringen: Även om jag inte kan göra detta, så lever i mig en som kan och skall göra det, en som är en del av Fader-Absolutet i universernas universum. Och detta är ”den seger som övervinner världen, nämligen er tro.”
5. Oriktiga uppfattningar om Gud
4:5.1 (59.6) Den religiösa traditionen utgörs av de ofullständigt bevarade uppteckningarna om det som gångna tiders gudsmedvetna människor hade erfarit, men sådana skrifter är otillförlitliga som vägledare för ett religiöst liv eller som källan till sann information om den Universelle Fadern. Sådana trosföreställningar från forna tider har alltid undergått förändringar emedan den primitiva människan var en mytskapare.
4:5.2 (60.1) En av de största orsakerna till förvirring på Urantia när det gäller Guds väsen kommer sig av att era heliga böcker är oförmögna att klart göra åtskillnad mellan Paradistreenighetens personligheter samt mellan Paradisgudomen och lokaluniversernas skapare och administratörer. Under de gångna domperioderna av partiell förståelse har era präster och profeter inte lyckats klart skilja mellan Planetprinsar, Systemhärskare, Konstellationsfäder, Skaparsöner, Superuniversumhärskare, den Suprema Varelsen och den Universelle Fadern. Många av budskapen från underordnade personligheter, såsom Livsbärare och olika klasser av änglar, har i era skrifter presenterats som kommande från Gud själv. Det religiösa tänkandet på Urantia sammanblandar fortfarande Gudomens associerade personligheter med den Universelle Fadern själv, så att alla inkluderas under samma benämning.
4:5.3 (60.2) Människorna på Urantia lider alltjämt under inflytandet av primitiva uppfattningar om Gud. Gudarna som rasar i stormen, som skakar jorden i sin vrede och slår människorna till jorden i sin ilska, som avkunnar sina domar av missnöje i tider av hungersnöd och översvämningar — detta är den primitiva religionens gudar; det är inte de Gudar som lever och härskar i universerna. Sådana uppfattningar är en kvarleva från de tider då människorna antog att universum stod under sådana inbillade gudars nyckfulla ledning och herravälde. Men den dödliga människan börjar inse att hon lever i en värld av relativ lag och ordning vad beträffar de Suprema Skaparnas och de Suprema Övervakarnas administrativa principer och beteende.
4:5.4 (60.3) Den barbariska tanken att lugna en ilsken Gud, att blidka en sårad Herre, att vinna Gudomens gunst genom offer och botgöring och rentav genom blodsutgjutelse representerar en alltigenom barnslig och primitiv religion, en filosofi som är ovärdig en tid av vetenskap och sanning. Dylika trosföreställningar är ytterst motbjudande för de himmelska varelser och gudomliga härskare som tjänar och styr i universerna. Det är en förolämpning mot Gud att tro, anse eller lära ut att oskyldigt blod måste utgjutas för att vinna hans gunst eller avleda den inbillade gudomliga vreden.
4:5.5 (60.4) Hebréerna trodde att ”det inte gives förlåtelse av synd utan att blod utgjutes”. De hade inte funnit befrielse från den gamla och hedniska tanken att Gudarna kunde blidkas endast av att se blod, fastän Mose åstadkom ett klart framsteg då han förbjöd människooffer och ersatte dem i sina beduinanhängares primitiva sinne med ceremoniella offer av djur.
4:5.6 (60.5) Utgivningen av en Paradisson till er värld hörde på ett naturligt sätt till avslutandet av en planetarisk tidsålder; det var oundvikligt och blev inte nödvändigt för syftet att vinna Guds ynnest. Detta utgivande kom också händelsevis att vara en Skaparsons sista personliga uppträdande i det långa äventyret att vinna erfarenhetsmässig överhöghet i sitt universum. Vilken travesti på Guds infinita karaktär är inte denna lära, att hans faderliga hjärta i all sin stränga kylighet och hårdhet var så oberört av hans skapade varelsers olyckor och sorger, att hans ömsinta barmhärtighet inte flödade fram förrän han såg sin oklanderlige Son blöda och dö på korset på Golgata!
4:5.7 (60.6) Men invånarna på Urantia kommer att finna befrielse från dessa uråldriga misstag och hedniska vidskepelser angående den Universelle Faderns väsen. Uppenbarelsen om sanningen om Gud håller på att framträda, och människosläktet är bestämt att lära känna den Universelle Fadern med all den skönhet i karaktären och alla de älskvärda egenskaper som så storartat visades av Skaparsonen, som vistades på Urantia som Människoson och som Guds Son.
4:5.8 (61.1) [Framfört av en Gudomlig Rådgivare från Uversa.]
Urantiaboken
