style="font-size:15px;"> Tagen, och stojen ej, buller ej vare här!
Viken härifrån fjerran,
Fjerran från bädden hans!
KHOREN.
Se, jag hörsammar.
ELEKTRA.
Ack, ack, som pipans andedrägt 145
Ur fina röret, så vare, min vän, din röst!
KHOREN.
Välan, så stilla som herdepipans
Min stämma är.
ELEKTRA.
Rätt så!
Träd fram, träd fram, kom stilla hit,
Kom stilla hit, och gif besked, hvarför 150
J ändtligen komne ären.
Ty länge redan på sin bädd han ligger.
KHOREN.
Huru är det? Låt oss veta, du goda! | Motstr. 1.
ELEKTRA.
Hvad öde må jag nämna, och hvad olyckslott?
Han andas ännu, 155
Med korta suckar.
KHOREN.
Ack, den olycklige!
ELEKTRA.
Du mördar honom, om du rör hans ögonlock.
Som ljufvaste lisa i sömnen finna.
KHOREN.
Den arme, genom gudasända nidingsverk! den usle, 160 genom hjertqval!
ELEKTRA.
Ve, ve, förderf uttalte den förderflige,
Ultalte, då min moders mord,
Det afskyvärda,
Från Themis' trefot bjöd orakelguden. 165
KHOREN.
Ser du, i manteln han vrider sin kropp? | Str. 2.
ELEKTRA.
Du honom med ditt skri, osäl- la, har nu ur sömnen väckt.
KHOREN.
Jag tror han sofver ännu.
ELEKTRA.
Vill du ej från oss, från borgen 170
Strax tillbaka, slutande ditt oljud,
Vända foten hän?
KHOREN.
Han sofver.
ELEKTRA.
Rätt du sade.
KHOREN.
Heliga, heliga natt, Str. 3.
Sömngifvarinna åt mångplågiga menskor, 175
Stig ur Erebos' djup; hasta, o hasta, bevingad
Till Agamemnons palats;
Ty af bekymmer, och olycksfall
Vi förödas, vi ödas ut.
ELEKTRA.
J stojen än. 180
KHOREN.
O nej!
ELEKTRA.
Tyst, tyst
Om du från bedden träder, slutande
Din muns tumult, du goda, honom skänker
den stilla glädjen utaf sömnens ro.
KHOREN.
Säg oss, hvad slutet på allt detta blir? | Motstr. 2.
ELEKTRA.
Döden blir det, och hvad eljes? Ingen 185
Matlust han numera har.
KHOREN.
Hans slut är ögonskenligt.
ELEKTRA.
Oss har Phoibos offrat upp.
Fordrande ett styggt, förbjudet blod
Af mor, som drap vår far. 190
KHOREN.
Rätt så; men rysligt dock!
ELEKTRA.
Dödad är, dödad är du | Motstr. 3.
Huldaste moder, som ödde
Fader min, och oss båda, barnen dina.
Ja, vi förhärjats, förhärjats, som skuggor, 195
Ty bland döda du är, och mitt lifs
Ädlare del bortflyktar
Under suckar och hjerteqval,
Under nattliga tårar. Men oförmäld,
Ve, och barnlös, ack, min lefnads dar 200
Städs olycklig jag släpar fram.
KHOREN.
Stig närmare, Elektra, jungfu min, och se.
Att ej din broder der må dö, förrän du vet.
Ty ej hans alltför långa ro behagar mig.
ORESTES (vaknande.)
Ack, sömnens vederqvickelse, min krämpas bot, 205
Hur ljufvelig du nalkats mig i rätter stund?
Ack, höga Glömska af olyckorna, hur vis.
Hur önskansvärd gudinna för beängslade!
Men
