oartikulerade läten. När rösten på nytt blev hörbar, var det för att skandera samma verser i något förändrad form:
»Der Tod, das ist die kühle Douche,
das Leben ist das heisse Bad.
Ich bade mich, ich … »
Det kom energiska dunkningar på badrumsdörren:
– Tre rekommenderade brev att kvittera för – brevbäraren väntar, s’il vous plaî t, monsieur!
– Kvittera själv! ropade mannen i badrummet på norska. – Monsieur vet, att jag inte kan skriva, svarade stämman på andra sidan dörren, likaledes på norska.
Dörren öppnades, en våt hand hämtade in en penna och ett gult häfte och krafsade ned några oläsliga signaturer. Utan att torka sig rev handens ägare upp de tre brevförsändelserna och genomläste dem med kisande blick. Det första var poststämplat i Oslo och lydde:
»Herr Diktaren Kristian Ebb,
Menton, Frankrike.
I samråd med förlaget Petré & Peterson i Stockholm samt förlaget Trier & Delbanco i Köpenhamn ha vi uppgjort en plan, som vi tro kommer att intressera Er.
Ni vet helt säkert, vilken framgång vissa förlag i England och Amerika ha haft med sina så kallade Crime Club serier – detektivromaner, som utvalts för läsarnas räkning av särskilt sakkunniga personer, bland vilka man återfinner många av dessa länders mest aktade namn. Från att ha varit en halvt föraktad genre ha detektivromaner blivit stora modet. Alla läsa dem, alla diskutera dem.
Vår avsikt är att starta en interskandinavisk Crime Club, i vars ledning representanter för alla tre länderna skulle sitta.
Ni, käre herr Ebb, är för ögonblicket Norges mest uppburne skald, vilkens sånger leva på allas läppar! Men vi veta, att Ni är en man med många intressen, och vi ha låtit oss berättas, att Ni bland dem räknar så olikartade ting som astronomi, gastronomi och detektivromaner. Vi hoppas, alltså att Ni vill göra oss den äran att inträda i vår kommitté.
Ni torde samtidigt höra från våra svenska och danska förbindelser, men vi kunna redan nu meddela Er namnen på de av dem utsedda kommittéledamöterna. Sverige kommer att representeras av docenten Arvid Lütjens och Danmark av bankdirektören Otto Trepka.
Med särdeles högaktning
Era förbundna Falk,
Foss och Örneland.»
De två andra breven kommo mycket riktigt från Stockholm och Köpenhamn och innehöllo en bekräftelse på det norska förlagets meddelande.
Ett vrål banade sig väg över skalden Kristian Ebbs läppar:
– Jaså, det tro de! Lütjens! Som om jag inte kom ihåg Tranefossgraven! Trepka! Som om jag hade glömt Napoleon i Ugejournalen! jaså, det tro de!
Han började torka sig med en energi som var nära att rycka håren ur hans barm.
– Lütjens! Trepka! Det finns gränser! Ja, det finns gränser! Det tycks de aktade förlagen där uppe vilja glömma!
Handduken gick något långsammare.
– Men om det inte varit för Trepkas och Lütjens’ skull hade det varit någonting annat. Folk tycker det är simpelt att läsa detektivberättelser. Det är samma slags människor som förr i världen rynkade på näsan åt les chansons de geste och ännu längre tillbaka åt fablerna från Miletus! Detektivromanen är den enda verkligt nya genre, vår tid har skapat. Den är ett lika fullgott uttryck för oss som sonetten för renässansen och hjältedikten för antiken! Reglerna för en detektivberättelse äro lika stränga som för en sonett och mycket strängare än för en hjältedikt, ty man tolererar inga gudar som stiga ned och ingripa i rätta ögonblicket! Jag skulle önska, att jag själv kunde skriva en detektivroman. Men jag kan bara skriva vers …
Handduken var färdig med sitt arbete, Ebb klädde sig och öppnade dörren till nästa rum. Höga fönsterdörrar stodo öppna mot ett mörkblått hav, bokhyllor gingo väggarna runt och ett skrivbord mittpå golvet dignade av böcker som höllos samman av två byster. Den ena föreställde Buddha, den andra Pu-tei, Välbefinnandets gud. På ena väggen hängde en samling huggvapen, sablar, floretter, daggertar och en vågformad malajisk kris. Kristian Ebb grep en florett och började göra utfall. Intet i hans högresta gestalt eller i hans vackra, markerade drag skvallrade om de två trasiga lungor, som voro orsaken till att han bebodde denna kust. En främling som kommit in i rummet, skulle kunnat taga honom student, något så pojkaktigt låg det över ansiktet under den blonda hårluggen. Och dock var det han, som skrivit ett halvt dussin diktsamlingar, som gjort honom till den mest avhållne skalden i ett land, där man inte blott läser utan rent av köper poesi. Som han själv brukade påpeka framåt nattkröken – »detta hus är köpt för substantiv, möblerat för adjektiv och förräntas med verb och adverb». Runtom det hus, som hade en så sällsam tillblivelsehistoria, låg en liten trädgård med mimosor och palmer, pelargonior satte djupa färgfläckar i grönskan, och på andra sidan en låg stenmur drog ett djupblått hav sina aldrig avstannande andedrag – havens hav, Medelhavet.
Nästan utan att han vetat av det hade Ebbs fingrar vridit på en kontakt. Med ens fylldes rummet av en metallklingande fransk stämma som sade:
– Allo, allo, allo! Ici Radio Méditerranée! Efterlysning till alla lyssnare i Mentone! Allo, allo! Polisen i Mentone efterlyser ett bortkommet paket, som innehåller gift i ytterst farlig form – ren nikotin! En droppe nikotin i denna form är nog för att förgifta ett större husdjur! Den som finner paketet bedes genast inlämna det till polisen. Paketet har förlorats av ett cykelbud från Pharmacie Polonaise. Omslaget var gråbrunt och hade apotekets namn på en vit etikett. Allo, allo, allo! Ici Radio Méditerranée! Vi upprepa en efterlysning från polisen i Mentone. Ett paket innehållande ett ytterst farligt gift …
Kristian Ebb tystade stämman med en rörelse av fingret. Hans blå ögon hade med ens blivit drömmande. Ett giftpaket bortslarvat av ett obetänksamt cykelbud! Det är döden, som självmant bjuder armen åt finnaren! Det är »die kuhle Nacht» som plötsligt sänker sig ned över den heta och strålande dagen! En sorglös person eller kanske en samvetslös person finner paketet, som förlagts av en dum pojke, och tragedien är på väg – solskenet mister sin glans, havet upphör att rulla sina hexameterklingande vågor mot stranden, de ångande blommorna dofta inte mera …
– Nå, herr Ebb, ska vi tänka på frukosten?
Dörren till rummet hade öppnats för en sällsam företeelse, en kvinna på bortåt sextio år, nästan lika bred som hon var lång. För att ersätta vad hon saknade i den vertikala dimensionen bar hon ett krusigt negerhår, som lyfte sig minst trettio centimeter i den jorden omgivande luftkretsen. Hon hade korallringar i öronen och silkesschal över axlarna. Men om hennes yttre var sällsamt, betydde det intet mot den effekt, hon framkallade, då hon öppnade munnen. Ty i stället för mentonnesiska kom det därur den mest smattrande osloitiska, som någonsin genljudit utanför kvarteret Grönland i den norska huvudstaden. För många år sedan hade Geneviève – så hette det yviga hårets ägarinna – lämnat Mentone för att bli tredje köksa på franska legationen i Oslo, och eftersom norrmännen ha det gemensamt med engelsmännen, att de ogärna lära sig något annat språk än sitt eget, och eftersom Geneviève var en kärleksfull natur, hade hon sakta men säkert tvingats att tala norska. Numera gjorde hon det med ett ordval som kunde komma en härdad sjöbjörn att blekna. Hennes sätt att kalla en fransk spårvagn för trikken, var oefterlikneligt, hennes Fanden hakke mig satte punkt även för den hetsigaste debatt på Mentones torg.
– Ja,
