tortyrinstrumenten inom räckhåll. Vem var det han i tankarna satt till doms över? Vem om inte de två personer, Ebb sett en stund förut – mannen med de blodröda plakaten och den vackre gossen med klisterburken! De klistrade just upp ett plakat litet längre bort, innan de försvunno längs promenaden.
– Är det möjligt, att ni inte känner min bror Arthur? frågade Martin. Skulle ni aldrig ha suttit i fängelse, Ebb?
– Vem var den nykomne?
– Hahaha – missförstå mig rätt! Jag menar politiskt fängelse! Hade ni gjort det, väl att märka i ett land, som inte regerades demokratiskt, hade ni omgående blivit föremål för min bror Arthurs intresse. Då hade han genast anordnat protestmöten och låtit avfatta resolutioner för att få er frigiven! Om ni var skyldig eller ej, skulle inte ha intresserat honom det ringaste – bara han fick tillfälle att demonstrera mot »reaktionen» och »förbättra världen!» Det är otroligt, vad det finns många världsförbättrare nuförtiden! En sak glömma de flesta av dem, nämligen att förbättra sig själva först!
Ebb teg. Hittills hade han bara känt Martin Vanloo som en gemytlig ung man med sinne för poesi och gott vin. Och plötsligt avslöjade han sig som en man med sociala, eller om man så ville antisociala ståndpunkter och en aktningsvärd fond av hat i bröstet. Ty det fanns intet tvivel om en sak: hans känslor gentemot brodern Arthur liknade påfallande gott, gammaldags hat.
Martin hade fullföljt en privat tankegång.
– Kanske tycker ni, att det är ologiskt av mig att tala på det viset om Arthur, som i alla fall vill något, och inte om Allan, som ingenting vill, utan bara gör allt, vad han har lust till? Men tro inte, att jag föredrar den ene framför den andre! En stupid njutningsmänniska är mig lika antipatisk som en stupid fanatiker. De äro mina bröder! Vad är det för en gammal vidskepelse, att man skall ta särskild hänsyn till vissa personer, bara därför att man råkar ha gemensamma föräldrar med dem? Och ändå tvingas jag att bo under samma tak som de båda, så länge farmor lever! Ni gör er inte ett begrepp om tråkigheten hemma i villan! Och tråkigheten, Ebb, det är alla lasters moder!
– Vem var den unge mannen i er brors sällskap? frågade skalden för att i någon mån byta om samtalsämne.
– Vad? ropade Vanloo med ett nytt tonfall. Kände ni inte igen Shelley från litteraturhistorien? Med andra ord, familjens stolthet, unge John! För resten en bra pojke, fastän han är färdig till sådan hjältedyrkan som att bära klisterburkar åt Arthur under hans korståg mot Mentones husväggar!
I detta ögonblick avbröts deras samtal av en metallklingande fransk stämma inifrån baren:
– Allo, allo, allo, ici Radio Méditerranée! Polisen i Mentone ber oss ännu en gång efterlysa ett paket, som kommit bort för ett cykelbud. Paketet innehåller en flaska med nikotin i ren form. Även den minimalaste dosis av detta gift kan vara dödlig! Allo, allo, allo, ici …
Martin slog upp resten av champagnen och smålog – ett besynnerligt leende.
– Ett bortkommet giftpaket! mumlade han. Låt oss hoppas, att det inte hamnar hos de två plakatklistrande medlemmarna av Aktiebolaget Organiserat Hat! Det är inte jag som hittat på detta namn åt den politiska kommunismen – det är en före detta röd skribent vid namn Aldous Huxley. Hallå, klockan är tolv!
Kanonen på det gamla fortet vid Mentones hamninlopp hade just avlossat det skott, som varje dag vid middagstid sänder flockar av förfärade duvor upp i den blå luften. Vanloo vinkade åt fröken Titine.
– Lägg den här flaskan till syndaregistret! bad han. Roligt att råka er, Ebb, men jag måste gå nu. När det gäller måltidstimmarna är farmor sträng som eforerna i Sparta! Apropå – ni måste komma hem till oss en dag i villan. Ni hör från mig – adjö!
Han försvann i ilmarsch längs Promenaden. Fröken Titine började omedelbart underhålla Kristian Ebb:
– Ah, vilken förtjusande man monsieur Martin, inte sant, monsieur le Poète, inte en sådan otäcking som han den andre som gick förbi med plakaten, ja, hur skall det sluta, när en fils de famille gersig att uppvigla folket, skulle man inte tycka att det finns nog med agitatorer? Och ändå blir han millionär, när farmodern sluter sina ögon, det kan väl inte dröja, hon är ju snart sjuttioåtta år, ja, vad äro vi människor, stoft och aska, men att hon vet vad hennes sonsöner ha för sig nere i staden, kan man knappast tro, fastän hon lär vara mycket pigg för sin ålder, ja, vad skulle hon säga om pälskappor och plakat med uppmaning till uppror?
En tanke hade hela tiden ringt i Ebbs huvud. Martin hade inte betalt sin champagne. När han tänkte tillbaka på deras föregående möten, hade de alla förlupit på samma vis – varorna, och de hade inte varit få – hade »skrivits upp».
– Och vad skulle farmodern säga, om hon fick höra talas om Martins champagne ovanpå Allans pälskappor och Arthurs plakat?
Denna tanke fick ett ytterst onådigt mottagande.
– Fy, fy, fy, sade fröken Titine och rynkade ögonbrynen under sitt vita markisinnehår, hur kan ni tala på det viset, monsieur le Poète, unnar ni då inte oss andra stackare rätten att leva, och kan inte den käre stackars Martin behöva någonting ovanpå alla tråkigheter hemma – men har ni hört vad man säger att hans bror Allan tänker göra, nej, jag vill inte säga det!
– Säg det i alla fall, bad Ebb.
– Man säger, att han vill gifta sig med sin älskarinna! viskade fröken Titine med kursivstil.
– Tanken är onekligen hårresande här i landet, medgav Ebb. Men snart blir han ju millionär, enligt vad ni säger, och då kan han ju unna sig alla möjliga extravaganser!
– Och vem har sagt, att han får ärva sin farmor? frågade fröken Titine och kastade triumferande med huvudet. Tänk er för, monsieur le Poète, håll inte hela tiden huvudet i skyarna, där fåglarna sjunga! Den gamla damen innehar familjeförmögenheten, och vad som står i testamentet vet ingen!
– Ni har rätt, sade Kristian Ebb tankfullt, ni har säkert alldeles rätt. Au revoir, vi ses snart igen. Jag sparar priset för en morgontidning hos er. Ni har mycket flera nyheter än l’Eclaireur!
Markisinneprofilen smålog erkännande åt komplimangen. Ebb sneddade över gatan för att studera det plakat, som Arthur Vanloo och hans unge släkting klistrat upp. Efter att ha läst igenom det, rynkade han eftertänksamt pannan. Det var en uppfordran till protestmöte. Protest mot vad? Mot arresteringen av visa demagoger i de franska kolonierna, som ville befria dem »från det kapitalistiska oket», och skänka dem »självstyrelse» …
När han kom hem, väntade sillfrukosten på honom. Dessutom väntade Geneviève för att med bister min och på sin mest smattrande grönlandsdialekt förklara, att det, fanden hakke henne, var sista gången, som hon dagtingade med sitt samvete på detta vis.
ANDRA KAPITLET. Tre herrar på var sin kruttunna
Kristian Ebb stod bakom skrivbordet med armarna i kors. Två besökande hade just släppts in av Geneviève – två herrar, som ännu tycktes halvt förlamade av den fnysande grönländska hälsning, varmed hon mottagit dem i tamburen: – Med hvem har jeg fornø ielsen? Den ene var mycket högväxt, mycket bredaxlad och hade ett stort öppet ansikte med leende bruna ögon under gråsprängt hår. Den andre var kortväxt, trind, och hade den mest perfekta amorinmun
