på dörrtröskeln med en bricka.
– Brev från ham Vanloo, da! sade hon. Så att då blir det huvudvärk i morgon igen, da! Var så god, monsieur!
Ordet monsieur i hennes mun var ett tecken på djupt kränkta känslor. Kristian Ebb öppnade brevet och blev stående med mycket eftertänksam min.
– Geneviève har rätt, sade han äntligen. Här är brev från en ung engelsman, som jag råkar känna. Han ber oss alla tre att vara välkomna hem på en drink och en supé …
– Oss alla tre? avbröto docenten och Trepka. Hur anar han, att vi existera?
– Jag råkade – hm – nämna, att jag väntade er, svarade skalden en smula generad.
– Och hur kommer han på den idén att bjuda oss hem till sig?
Till svar räckte Ebb fram brevet. Detta var vad den svenske och den danske medlemmen av kriminalklubben läste:
»Käre Ebb,
Vill ni inte i sällskap med de två andra representanterna för den europeiska idyllen göra mig glädjen att komma upp till Villa Longwood och studera min form för idyll? Den bör intressera era vänner. Napoleonspecialisten behöver bara ett ögonkast för att se, att den franske kejsarens lidanden voro ett intet mot mina. Gravspecialisten kan strax konstatera, att ingen grav som han skändat haft så muntra invånare. Vad var det jag sade – tråkigheten är alla lasters moder!
Men det finns massor av drinks, och vi få Farmors berömda bouillabaisse!
Er tillgivne
Martin Vanloo.»
Trepka lät brevet sjunka.
– Heter hans villa verkligen Longwood?
– Ja – och lär vara nästan lika gammal som det riktiga Longwood.
– Jag får nästan lust att gå dit.
Docenten såg oavvänt på Ebb.
– En epikuré, som säger, att tråkigheten är alla lasters moder! Er triangel börjar intressera mig, käre Ebb!
Trepka tappade cigarren.
– Vad? ropade han. Menar ni, att det är den familjen?
Ebb nickade. Han såg forskande på docenten innan han krafsade ned några rader och räckte dem till Geneviève.
– Giv budet det här, sade han. Och skaffa en bil!
Det ansiktsuttryck, varmed Geneviève mottog detta besked, var värdigt Kassandra. Som för att hämnas räckte hon fram en norsk tidning, som just kommit med posten. »Dagens Teckning», på första sidan var ägnad den interskandinaviska kriminalklubben. Man såg Ebb och hans två kollegor med revolvrar i bakfickorna och dolkar runt livet slå sig ned på var sin kruttunna. Och texten löd: »Vilket brott skola vi begå nästa månad?»
En liten stund senare sutto de tre herrarna i en bil på väg till Villa Longwood.
TREDJE KAPITLET. Aftonmottagning i Villa Longwood
I
Bilen lämnade huvudvägen från Mentone till Castellar, svängde upp på ett höjddrag och vek in i en privat allé. Efter ett par minuter höll den framför en lång, låg envåningsbyggnad med förgreningar åt olika håll, som gjorde intryck att ha uppstått tämligen planlöst och utan större bistånd av någon yrkesutbildad arkitekt. Docenten Lütjens ägnade den endast ett flyktigt ögonkast. Men bankdirektör Trepka satte sig upp i bilen och såg och såg, som om han inte kunde se nog.
– Vi äro framme, sade skalden Ebb.
– Jaså, är detta Villa Longwood? mumlade docenten.
Den tredje medlemmen av kriminalklubben hade svårt att behärska sin röst, då han sade:
– Ja, herr Lütjens. Detta är Villa Longwood, varken mer eller mindre!
– Vad menar ni? frågade Ebb. Varken mer eller mindre?
– Jag menar vad jag säger! Detta är Longwood – Napoleons villa på St. Helena, där han hölls fången av engelsmännen och där han slutade sina dagar. Det vill säga: det är en så exakt kopia av den, som man överhuvudtaget kan tänka sig! Den som byggde detta hus, har sannerligen studerat originalet i detalj, innan han gick till sitt arbete!
Både docenten och diktaren stirrade misstroget på honom.
– Är det ert allvar? ropade Ebb. Känner ni huset på St. Helena så grundligt, att ni vågar säga det på rak arm?
Bankmannen gav honom en förintande blick.
– I mitt yrke, svarade han, finns det inte någonting som heter licentia poetica. Då skulle jag snart göra konkurs. Och jag tillämpar samma principer på mina hobbies som på mitt yrke. När jag säger, att villan här är en exakt kopia av huset på klippön, kan ni lita på att det är sant!
– Jag gör det gärna, sade skalden Ebb stucken, fastän ert sätt att studera Napoleon rätt mycket påminner mig om en viss potentats sätt att läsa Bibeln.
– Mina herrar, bad en stillsam röst, mina herrar!
I detta ögonblick öppnades dörren till en förhall, och Martin Vanloo visade sig på tröskeln.
– Jag hörde er bil, ropade han till Ebb. Gudskelov, att ni kom! Jag har läst en bok av en landsman till er, där det finns en storartad beskrivning av familjelivet. »O familj, alla lasters hem, alla lata kvinnors försörjningsanstalt, husfaderns ankarsmedja, barnens helvete» – jag har glömt resten, men det var briljant!
– Författaren till den boken var inte landsman till mig, svarade Ebb, utan till docenten Lütjens, berömd vetenskapsman från Strindbergs land, Sverige.
– Ah, verkligen? How do you do? Är det ni min herre, som vet allt om Napoleon?
– Nej, docenten sysslar med megalitiskt begravningsskick, sade Ebb. Men låt mig föreställa er för herr Trepka från Köpenhamn, bankdirektör och enastående kännare av Napoleonstiden … Skalden Ebbs stämma fick en anstrykning av ironisk skadeglädje. Vet ni, vad han just har underrättat oss om? Att er villa är en exakt kopia av det berömda huset på St. Helena! Visste ni det själv?
Martin nästan glömde att skaka hand med sin senaste gäst.
– Vad säger ni? Bodde gamle Boney på det här viset? Det har jag aldrig anat! Är ni säker på er sak, sir?
Den danske medlemmen av kriminalklubben gav sin norske kollega en giftig blick.
– Som jag redan haft nöjet säga herr Ebb, är jag så säker på min sak, som man överhuvudtaget kan vara. Med eller utan herr Ebbs tillåtelse bodde Napoleon på det här viset på St. Helena.
– Vad nu då? sade den unge engelsmannen med ett förvånat grin. Jag tror minsann, att ni och Ebb bråka om gamle Boney på fullt allvar? Skandinavien måste verkligen vara en idyll, när man har
