Den ovana omgivningen, de ovana dryckerna, rösterna som sorlade på ett främmande språk, allt bidrog att distrahera hans tankar. Men en av dem fortfor envist att återvända: varför hade den gamla låtit sonsönerna ge så fritt lopp åt sina känslor? (Frånsett att de samtidigt gåvo fritt lopp åt sina dåliga manér.) Det fanns intet tvivel om att Ebb hade rätt: de avskydde varandra.
»Vi få se, vad oss mörkret tillstäder,
se, om graven är djup eller grund … »
– Var har du varit, John? Och varför kom du från köket? frågade den gamla än en gång. Ynglingen med de bruna lockarna hade lämnat sin plats i fönstersmygen och kommit fram till henne. Denna gång hörde docenten vad han svarade:
– Därför att det roar mig mera att se kocken laga maten än att se andra äta den!
Samtidigt som han mumlade det, kastade han en blick på Arthur. Ebb hade sagt, att han var Arthurs svurne drabant. Men vad denna blick än talade om, inte var det om tillgivenhet. Vad hade hänt? Voro även dessa två ovänner?
Martins händer fortsatte att dansa. Besynnerligt, tänkte Lütjens, att den gamla, som skall vara så sträng, tillåter ett sådant pokulerande! Är det med tanke på nordmännens berömda törst? Det är i varje fall inte Skandinaviens representanter som dricka mest!
Just som han gjorde denna reflexion, slogos dubbeldörrarna till matsalen upp, och hovmästaren visade sig bugande på tröskeln:
– Madame est servie!
III
– Känner ni igen er? frågade hon bankdirektören, som hon räckt armen för att föra henne in i matsalen.
Han kastade en blick omkring sig och böjde på huvudet till svar.
– Madame, er villa är inredd med en stiltrohet, som är överväldigande! Det är allt, vad jag kan säga!
Hon smålog smickrad, i det hon med en vink fördelade gästerna kring bordet.
– Men en sak kommer inte att gå i stil, påpekade hon, och det är matsedeln.
Ni, som vet allt om kejsaren, vet naturligtvis, att han inte var någon god katolik. Han åt kött också på fredagen. Men vet ni, vad ni får till middag i dag, mr Trepka? Bouillabaisse!
– Madame, ni måste ha anat mina hemligaste önskningar! Om jag inte hade haft andra anledningar att resa till Rivieran, skulle tanken på en bouillabaisse ha kunnat locka mig hit!
Den speciella medelhavsrätt, som kallas bouillabaisse, innehåller ett flertal av de goda och feta fiskar som frodas i detta hav, ål, vitling och andra, och därtill languster och räkor. Den kryddas med lök, lagerbärsblad, nejlika och saffran, och om den är riktigt tillagad, är det en rätt, värdig gudarnas taffel. Från ett sidobord, där en väldig kittel småkokte över en låga, bar hovmästaren fram en gul, bredbukig skål, full av doftande soppa. Han placerade den framför den gamla. Hon serverade sig själv ett par skedblad och avprovade dem med kritisk min.
– Mycket bra, Jean, sade hon, men …
– Är det något fel på soppan, madame?
– Ingenting annat än att den är för litet kryddad, Jean! Vill ni vara vänlig och ge mig bordsstället? Tack! Och vill ni tala om för kocken, vad jag sagt?
– Det skall ske, madame, svarade hovmästaren förkrossad, det lovar jag er.
Han hade satt fram ett bordsställ av gammalt silver. Hon skakade ut salt och peppar över den ångande soppan, smakade och rörde om.
I sitt vänstra öra uppfångade docenten en teaterviskning från Martin Vanloo:
– Samma historia var gång – soppan är för litet kryddad! Och när man så vet, att han har order att inte krydda för mycket …
Hovmästarens ansikte var värdigt en romersk augur, då hon äntligen antydde, att han kunde börja servera. Han öste upp och räckte Trepka den första tallriken. Ovanpå så många förberedelser kände denne en lätt oro för resultatet. Men han hade inte behövt det: bouillabaissen var förträfflig!
Efter fisksoppan serverades endast ost och frukt. Vinerna voro chablis och chambertin – »kejsarens vin», påpekade värdinnan för sin bordsherre. Han smålog en smula förstrött tillbaka. Det hade varit honom omöjligt att avlocka henne mer än ett par fraser i loppet av hela middagen. I samma ögonblick som man börjat äta, var det som om hennes spänstighet försvann. Var det åldern som tog ut sin rätt? Men hon hade utmärkt aptit, och då och då överraskade Trepka henne med en blick, som vittnade om allt annat än trötthet, snarare om oro, för att inte säga misstänksamhet. Blickarna gingo alltid åt samma håll – till unge John med de bruna lockarna. Då måltiden var förbi, gjorde hon en liten huvudböjning och sade:
– Mina ärade gäster från Skandinavien, jag hoppas, att ni ursäktar en gammal kvinna … Jag är en smula trött. Om ni en annan gång skulle ha lust att hedra mig med ett besök, skulle det bereda mig en mycket stor glädje. Ni äro så fulla av kunskaper, av idéer, att jag nästan skäms att göra ett sådant förslag. Men ålderdomen är girig! Ibland samlar den på pengar – jag samlar på gott umgänge! Välkomna åter, mina herrar!
Vid hennes ord hade de tre sonsönerna rest sig som på kommando. Om det var i hopp att få följa gästerna ut i staden, så voro alla sådana förhoppningar dömda att svikas på det grymmaste. Med en glimt av uppflammande energi i ögonen vände den gamla sig till dem och sade:
– Arthur! Jag har ingenting emot att du går ut i staden! John – jag har någonting att tala med dig om! Och jag får be Allan och Martin att vänta, tills jag talat med John. Vi ha också ett par saker att pratas vid om!
En ganska respektingivande gammal dam, fastän hon liknade en elfenbensmadonna och såg ut att kunna blåsas kull av en vindfläkt från ett fönster!
– Men Granny …
– Du hör vad jag säger, Martin!
– All right, Granny, som du vill naturligtvis! (Men Martins ögon sade någonting annat.)
– Hör på, Farmor …
– Allan, du har kommit sent i säng nästan var kväll på sista tiden, säger kammarjungfrun. Och du mår inte bra av att komma sent i säng. Du tar tillräckligt med sömnmedel som det är!
– Det är bra, Farmor!
Lütjens uppfångade en teaterviskning från Martin:
– Haha – och ändå känner hon inte hans finast utstyrda sömnpulver, som är insvept i gråverk!
Medan docenten letade efter sin hatt ute i förhallen, spratt han till vid att höra två viskande stämmor från trappan till trädgården. I den ena stämman igenkände han utan svårighet Arthur Vanloos röst. Den andra var en hes målbrottsröst. Den måste tillhöra unge John.
– Nog! morrade den första rösten. Vi skola tala vidare om den saken!
– Det är precis, vad jag fordrar! svarade den andra, gällare.
När docenten steg
