i utkanten av staden”, förklarade hertigen, som pratade där de gick fram. Folk på båda sidor gatan öppnade fönsterluckorna när de gick förbi, häpna över närvaron av hertigen och hans följe på deras enkla gator.
”Hon är visst tjänarinna hos en värdshusvärd. Ingen vet något om hennes bakgrund, var hon kommer ifrån. Allt de vet är att hon en dag kom hit till stan och att hon fick tjänst hos den där värdshusvärden. Hennes bakgrund är ett mysterium tycks det.”
De vände in på ännu en sidogata. Kullerstenen blev allt sämre under deras fötter och de små husen mer slitna och trångbodda. Hertigen harklade sig.
”Jag har anställt henne för speciella tillfällen vid hovet. Hon är tystlåten och håller sig för sig själv. Ingen vet särskilt mycket om henne. Erec”, sa hertigen till sist och vände sig mot honom, med ena handen på hans handled, ”är du säker på det här? Den här kvinnan, vem hon än är, är bara en kvinna av folket. Du kan välj vilken kvinna du vill, i hela riket.”
Erec såg tillbaks på honom, lika intensivt. ”Jag måste få se den där flickan igen. Jag bryr mig inte om vem hon är.”
Hertigen skakade ogillande på huvudet, och så fortsatte de gå, längs den ena gatan efter den andra, genom smala, vindlande gränder. Den här delen av Savaria blev allt sjaskigare ju längre de gick, med fyllon på gatorna, sopor, kycklingar och vilda hundar som strök omkring. De passerade den ena krogen efter den andra där gästernas skrål hördes ut på gatan. Åtskilliga fyllbultar stapplade runt framför dem, och allt eftersom det mörknade till kvällen lystes gatorna upp av facklor.
”Gör väg för hertigen!”, ropade den främste i hans följe, som sprang före och till sist knuffade fyllona ur vägen. Upp och ned längs gatan drog sjaskiga typer åt sidan och glodde häpna när hertigen passerade, med Erec vid sidan.
Till sist kom de fram till ett litet, enkelt värdshus, vitmenat och med ett sluttande skiffertak. Det såg ut att ha plats för omkring femtio gäster i krogen på bottenvåningen, med några rum för några få ovanför. Ytterdörren hängde på sned, ett fönster krossat, och lyktan över entrén hängde på sniskan, med en låga som flämtade eftersom det fanns för lite vax. Druckna rop hördes genom fönstren där de stannat framför dörren.
Hur kan en flicka som hon arbeta på ett ställe som detta, undrade Erec när han hörde vrålen och ropen från insidan. Hans hjärta brast när han tänkte på det, på alla förödmjukelser som måste drabba henne på en sådan plats. Det är inte rättvist, tänkte han. Han var fast besluten att rädda henne därifrån.
”Varför gå till den värsta sortens ställe för att finna en brud?”, frågade hertigen, vänd mot Erec.
Brandt vände sig också mot honom.
”Sista chansen min vän”, sa Brandt. ”Det finns ett helt slott med kungliga damer som väntar på dig därborta.”
Men Erec skakade beslutsamt på huvudet.
”Öppna dörren”, befallde han.
En av hertigens män sprang fram och ryckte upp den. Stanken av avslagen öl slog ut i vågor på gatan och fick honom att rygga tillbaka.
Därinne satt druckna män böjda över baren och längs träbord, med alltför höga rop, skratt och spydigheter och knuffar i sidan på varandra. Det var råa sällar, såg Erec, med för stora magar, orakade hakor och otvättade kläder. Inga krigare.
Erec tog flera kliv in och sökte henne med blicken. Han kunde knappt föreställa sig att en kvinna som hon arbetade på ett ställe som det här. Han undrade om de kanske kommit till fel plats.
”Ursäkta mig, herrn. Jag söker efter en kvinna”, sa Erec till en man som stod intill, lång, bred, orakad och med stor buk.
”Men gör du det?”, bölade mannen hånfullt. ”Men se då har du kommit till fel ställe! Det här är ingen bordell. Men det ligger en på andra sidan gatan – och där skall visst kvinnorna vara fina och fylliga!”
Mannen började skratta, alltför högt, rakt upp i ansiktet på Erec, och flera av hans dryckesbröder stämde in.
”Det är inte en bordell jag letar efter”, svarade Erec, inte särskilt road, ”utan en kvinna, en som arbetar här.”
”Du måste mena värdshusvärdens tjänsteflicka”, ropade en annan stor karl i en annan del av rummet. ”Hon är förmodligen där bak någonstans och skurar golven. Tyvärr – Jag skulle föredra om hon satt här i knät på mig istället!”
Karlarna skrek av skratt, helt överväldigade av sina egna skämt, och Erec rodnade vid tanken. Han skämdes å hennes vägnar. Att hon skulle behöva betjäna typer som de här – det var en skam som bara var för mycket.
”Och du är?”, hördes en annan röst.
En man klev fram, bredare än de andra, med ett mörkt skägg, mörka ögon, rynkad panna och breda käkar. Han flankerades av flera andra sjabbiga karlar. Det var mer muskler än fett på honom, och han närmade sig hotfullt, redo att försvara sitt revir.
”Har du tänkt dig stjäla tjänsteflickan min?”, fordrade han. ”Ut härifrån bara!”
Han klev fram för att gripa tag i Erec.
Men Erec var rikets främste riddare, härdad av år av träning och med reflexer bortom vad mannen ens kunde föreställa sig. I ögonblicket handen nådde fram, satte han sig i rörelse, grep tag i handleden, vred runt mannen med otrolig hastighet, grep honom bak i skjortan och knuffade honom fram genom rummet.
Den stora karlen vräktes fram som en kanonkula och slog omkull flera män som käglor på vägen. Det tystnade i hela rummet, och alla stannade till för att se.
”SLÅSS! SLÅSS!”, skanderade männen.
Värdshusvärden stapplade bedövad upp på fötter och kastade sig med ett vrål fram mot Erec.
Denna gång väntade Erec inte. Han klev fram för att möta sin angripare, drog upp en armbåge som mötte mannens ansikte och bröt näsan på honom.
Värdshusvärden stapplade baklänges och föll på rygg. Erec klev fram, och trots mannens storlek slet upp honom över huvudet och slängde honom genom luften, där han drog med sig halva rummet.
Männen i rummet satt som fastfrusna, slutade ropa, tystnade och började inse att det inte var vem som helst som stigit in bland dem. Bartendern däremot kom plötslig rusande, med en glasflaska högt över huvudet, riktad mot Erec.
Erec såg den komma och hade redan handen på svärdet – men innan han dragit hade Brandt, hans kamrat, klivit fram, lossat en dolk ur bältet och tryckt spetsen mot bartenderns strupe.
Bartendern sprang rätt in i den och stannade mitt i steget. Det var precis så att den tryckte mot huden. Han blev stående, med ögon vidöppna av skräck, som fastfrusen mitt i luften med flaskan över huvudet. Rummet blev så tyst inför scenen att man kunnat höra en knappnål falla.
”Släpp den”, beordrade Brandt.
Bartendern gjorde det, och flaskan föll krasande till golvet.
Erec drog sitt svärd med en skarpt klang av stål, klev fram till värdshusvärden som låg och ojade sig
