hålla sig på säkert avstånd. De var krigare, men skräckslagna när de såg mängder av kamrater frysa fast på slagfältet.
Men så hördes ett våldsamt rytande och en karl klev fram som var fem gånger större än de andra. Han måste ha varit fyra meter lång, och höll ett svärd i handen som var längre än något Thor sett.
Thor reste en hand för att frysa mannen, men det verkade inte på honom – han slog kraften åt sidan, som om det varit en irriterande insekt, och fortsatte rusa mot Thor. Thor började förstå att det fanns brister i kraften. Han var överraskad och kunde inte förstå varför han inte fått styrkan att få stopp på mannen.
Jätten hann fram med tre långa kliv och överraskande snabbhet, och slog till med öppen hand så att Thor kastades till marken.
Thor slog hårt i backen, och innan han hunnit sno runt var jätten där och lyfte honom med båda armar över huvudet. Han kastades, och McClouds armé jublade av triumf när Thor flög tio meter genom luften, slog hårt i marken och rullade runt flera varv tills han stannat. Thor kände det som om alla revben i bröstkorgen brutits.
Thor tittade upp och såg jätten kasta sig på honom, och den här gången fanns det inget att göra. Han hade slut på krafter nu.
Han slöt ögonen.
Gode Gud, hjälp mig.
Jätten vräkte sig över honom, men Thor hörde ett dämpat surrande i huvudet, och det steg och steg tills det snart var ett surrande som omgav allt, ett surrande ute i universum. Han kände en märklig känsla som han aldrig upplevt tidigare, han började känna sig som ett med själva luften, med rörelserna i träden, grässtrånas bugande. Han hörde det surrande ljudet från allt, och när han sträckte ut handen kändes det som att han samlade in det höga ljudet från universums alla hörn, som om han styrde det med sin vilja.
Thor öppnade ögonen och hörde ett ofattbart surrande från himlen, och såg till sin förvåning en enorm bisvärm som samlades där ovan. De kom från alla håll, och när han lyfte sina händer kände han att han styrde dem. Han visste inte hur han gjorde det, men att han gjorde det var alldeles klart.
Thor riktade händerna mot jätten, och samtidigt blev himlen mörk av alla bin som dök ned och fullständigt täckte den väldige krigaren. Jätten höjde händerna och skrek och fäktade omkring sig och vrålade när bina svärmade omkring honom, och han fick tusentals stick, föll på knä, på ansiktet, och dog. Marken skakade där han föll.
Thor riktade sedan svärmen mot McClouds här, som satt där till häst och stirrade, som chockade vittnen till händelsen. De försökte vända om och fly – men hann inte reagera i tid. Thor svepte med handen mot dem, och bisvärmen lämnade jätten och anföll soldaterna.
Hela McClouds armé skrek av fasa, och de vände om som en man och flydde, men stacks oräkneliga gånger av svärmen. Snart tömdes fältet på soldater, allteftersom bisvärmen jagade bort dem. Men vissa lyckades inte fly undan i tid, och en soldat efter en annan föll och fyllde fältet med kroppar.
Överlevarna galopperade bort, jagade av svärmen mot horisonten, där det väldiga surret blandades med skrik av skräck och dånet av hovar.
Thor var själv som bedövad. På bara några minuter hade slagfältet tömts och tystnat. Allt som återstod var jämrandet från de skadade McClouds som låg kvar i högar. Thor såg sig omkring mot kamraterna, som stod utmattade och flämtande. De var blåslagna, och hade mindre sår, men verkade i övrigt oskadda. Förutom, naturligtvis, de tre legionärer som låg där döda.
Det hördes ett väldigt muller vid horisonten, och Thor vände sig ditåt och såg MacGils armé storma upp över kullen och ned mot dem, med Kendrick i täten. De kom i galopp, och inom bara några minuter gjorde de halt framför Thor och hans kamrater, de enda överlevarna på det blodiga fältet.
Thor blev stående, i chock, och stirrade tillbaks när Kendrick, Brom och de andra satt av och långsamt klev fram mot honom. De åtföljdes av ett dussin män ur Silvergardet, de främsta krigarna i kungens armé. De såg att Thor och de andra var ensamma kvar, segerrika, på ett slagfält täckt av hundratals kroppar, täckt av besegrade McClouds. Thor såg undran, respekt och bävan i deras blickar. Han såg det i ögonen på dem. Det var vad han önskat i hela livet.
Han var en hjälte.
Kapitel nio
Erec galopperade i rasande fart längs den södra vägen, fortare än någonsin, och han gjorde sitt bästa för att undvika groparna i vägen i nattens mörker. Han hade inte slutat rida sedan han hört om kidnappningen av Alistair, att hon sålts till slav och förts till Baluster. Han kunde inte sluta anklaga sig själv. Han hade varit dum och naiv som litat på den där värdshusvärden, som föresatt att han skulle hålla vad han lovat och följa sin del av avtalet och ge honom Alistair efter torneringen. Löften var en hederssak för Erec, och han hade förmodat att det var något heligt även för andra. Det var ett idiotiskt misstag. Och Alistair hade fått betala för det.
Hans hjärta brast vid tanken på det, och han sporrade hästen hårdare. En så vacker och elegant dam, att hon först skulle tvingas stå ut med skammen att arbete för en typ som värdshusvärden – och så nu, säljas som slav, och ännu värre, slav till sexhandeln. Tanken gjorde honom rasande, och han kunde inte annat än känna sig ansvarig för vad som hänt: om han aldrig dykt upp i Alistairs liv, om han aldrig erbjudit sig att ta henne därifrån, då hade värdshusvärden kanske aldrig kommit på den här tanken.
Erec sprängde vidare genom natten, med ljudet av hästens hovar och andhämtning ständigt i öronen. Hästen var mer än utmattad, och Erec var rädd att han skulle rida honom i graven. Själv hade han gått till värdshusvärden så snart torneringen var över, utan att stanna till för en paus, och han var så trött av utmattning att han kände det som att han när som helst kunde säcka ihop och falla av hästen. Men han tvingade sig att hålla ögonen öppna, tvingade sig att hålla sig vaken, och red vidare under det sista av fullmånen på vägen söderut mot Baluster.
Erec hade hört om Baluster hela livet, men hade själv aldrig varit dit. Ryktet sa att det var en plats för spel, opium, sex och alla upptänkliga laster i riket. Dit strömmade missnöjda från Ringens alla håll för att hänge sig åt alla ljusskygga förlustelser. Platsen var raka motsatsen till honom själv. Han spelade aldrig och drack sällan, utan föredrog att tillbringa sin lediga tid med träning för att förbättra sina färdigheter. Han förstod sig inte på den sorts folk som hängav sig åt lust och lättja, som de som kom till Baluster. Det bådade inte gott att han var här. Inget gott kunde komma ut av det. Själva tanken att hon var på en plats som denna vägde som bly i bröstet på honom. Han visste att han var tvungen att rädda henne snabbt och få ut henne därifrån, innan skadan var skedd.
Månen stod i nedan och vägen blev bredare och mer välanvänd, och Erec fångade en första skymt av staden: murarna lystes upp av en oändlig rad facklor som fick staden att likna ett bål i nattmörkret. Erec var inte förvånad, invånarna påstods ju hålla igång hela natten.
Erec red fortare och staden kom närmare, och slutligen red han över en liten träbro omgiven av facklor på sidorna, och en vakt som slumrade vid brofästet ryckte till när Erec red förbi. Vakten ropade efter honom: ”HALLÅ DÄR!”
Men Erec saktade inte ens in. Om mannen tog tillräckligt mod till sig för att jaga efter honom – vilket Erec betvivlade var särskilt sannolikt – så skulle han se till att det blev det sista den vakten gjorde.
Erec stormade genom de stora, öppna
