rel="nofollow" href="#litres_trial_promo">KAPITEL TRETTIOSEX
PROLOG
Alla andra dagar hade gryningens solstrålar mot majsstjälkarna varit någonting vackert för henne. Hon såg hur dagens första ljus dansade längs stjälkarna och skapade en dämpad guldfärg, som hon nu så desperat försökte finna det vackra i.
Hon var tvungen att distrahera sig själv, annars skulle smärtan bli outhärdlig.
Hon var fastbunden vid en stor träpåle som sträckte sig upp för hennes rygg och tog slut ungefär sextio centimeter ovanför hennes huvud. Hennes händer var bundna och hölls ihop bakom pålen. Hon hade bara på sig svarta spetstrosor och en behå som tryckte hennes redan generösa bröst närmare varandra och högre upp. Det var behån som belönade henne med mest dricks på strippklubben, behån som fick hennes bröst att se ut som att de tillhörde någon i tjugoårsåldern snarare än en trettiofyraårig tvåbarnsmor.
Pålen rev mot hennes rygg och skavde upp den. Men den smärtan var inte i närheten av den som mannen med den mörka, hemska rösten hade delat ut.
Hon stelnade till när hon hörde honom komma gående bakom henne, hans fotsteg landade mjukt i det röjda majsfältet. Det fanns ett annat, svagare ljud också. Han släpade på någonting. Piskan, insåg hon. Den han använt sig av för att slå henne. Det var en flersvansad piska och den måste ha varit försedd med någonting vasst. Hon hade bara sett den som hastigast vid ett tillfälle och det var mer än vad hon hade velat se.
Hennes rygg brände efter dussintals piskrapp och det räckte med att hon hörde hur piskan drogs längs marken för att hon skulle gripas av panik. Hon gav ifrån sig ännu ett skrik, av säkert hundra likadana den här natten, men skriket bara dog ut där på majsfältet. I början hade hon ropat efter hjälp, i hopp om att någon skulle höra henne. Men efter ett tag hade skriken blivit mer som något slags plågat ylande, ett sådant ljud som bara kan komma från någon som vet att det inte finns någon hjälp att få.
"Jag kommer överväga att släppa dig fri", sa mannen.
Han hade en röst som indikerade att han antingen var storrökare eller skrek mycket. Han hade någon slags udda läspning när han talade också.
"Men först måste du bekänna dina synder."
Han hade sagt detta fyra gånger redan. Hon försökte verkligen förstå, men lämnades undrande. Hon hade inte begått några brott. Hon hade varit en bra människa mot alla hon kände, en bra mamma — inte så bra som hon hade velat — men hon hade gjort sitt bästa.
Vad ville han ha av henne?
Hon skrek igen och försökte böja sin rygg mot pålen. När hon gjorde det kände hon för en sekund att repet runt hennes handleder lossnade litegrann. Hon kände också hur det kladdiga blodet förenades med repet.
"Bekänn dina synder", sa han igen.
"Jag vet inte vad du pratar om!" stönade hon.
"Du kommer minnas", sa han.
Han hade sagt sådär innan också. Han sa det precis innan varje—
Ett mjukt susande ljud hördes när piskan ven genom luften.
Hon skrek och vred sig mot pålen när slaget träffade henne.
Nytt blod forsade från hennes färska sår, men hon kände det knappt. Hon fokuserade på sina handleder istället. Blodet som hade samlats där, under den senaste timmen eller så, blandades med hennes svett. Hon kände att det fanns plats mellan handlederna och repet. Hon tänkte att hon skulle kunna ha en chans att fly. Hon märkte hur hennes medvetande försökte sväva iväg och avskärma sig från situationen.
Klatsch!
Det här slaget träffade henne rätt på axeln och hon vrålade.
"Snälla", sa hon. "Jag gör vad som helst! Låt mig bara gå!"
"Bekänn dina—"
Hon ryckte sina armar framåt med all sin kraft. Hon kände en skärande smärta i sina axlar, men hon hade kommit loss. Det brände till när repet vidrörde ovansidan av hennes hand, men det var ingenting i jämförelse med smärtan hon kände över hela hennes rygg.
Hon hävde sig framåt så hårt att hon nästan föll till knäna och tillintetgjorde alla chanser att fly. Men den primitiva överlevnadsinstinkten tog kontrollen över hennes muskler och det tog ett tag innan hon ens var medveten om vad hon gjorde. Hon sprang.
Hon sprintade, häpen över att hon verkligen var fri, förbluffad över att hennes ben över huvud taget fungerade efter att de varit bundna så länge. Hon tänkte inte stanna och ifrågasätta det.
Hon flög fram genom majsfältet, stjälkarna slog mot henne. Det var som om löven och grenarna sträckte sig efter henne och smekte hennes upprivna rygg som gamla skrumpna fingrar. Hon kippade efter andan och fokuserade på att hålla en fot framför den andra. Hon visste att motorvägen var någonstans i närheten. Allt hon behövde göra var att fortsätta springa och nonchalera smärtan.
Bakom henne började mannen skratta. Hans röst fick skrattet att låta som att det kom från ett monster som varit gömt i majsfältet i århundraden.
Hon kved och fortsatte springa, hennes bara fötter slog mot jorden och hennes nästan helt nakna kropp välte majsstjälkarna åt sidan. Hennes bröst hoppade upp och ner på ett löjligt vis, det vänstra smet ur behån. I den stunden lovade hon sig själv att om hon skulle överleva det här så skulle hon aldrig strippa igen. Hon skulle hitta något bättre jobb, ett bättre sätt att försörja sina barn på. Insikten tände en ny gnista hos henne och fick henne att springa ännu fortare genom majsfältet. Hon sprang så fort hon kunde. Om hon bara fortsatte att springa så skulle hon bli fri från honom. Motorvägen låg precis runt hörnet. Eller?
Kanske. Men även om så var fallet så talade inte mycket för att någon skulle befinna ute på vägen. Klockan var inte ens sex på morgonen än och motorvägarna i Nebraska var ofta väldigt ödsliga den tiden på dygnet.
Framför henne uppenbarade sig en öppning bland stjälkarna. Gryningsljusets skumma sken rann mot henne och hennes hjärta rusade när hon såg motorvägen.
Hon fortsatte genom fältet och kunde knappt tro det, men hon hörde ett motorljud som närmade sig. Hon fylldes av hopp.
Hon såg skenet av strålkastarna som kom närmare och hon sprang ännu fortare, så nära att hon kunde känna doften av den varma asfalten.
Hon nådde utkanten av majsfältet precis när en röd pickup körde förbi. Hon skrek och viftade frenetiskt med armarna.
"SNÄLLA!" vädjade hon.
Men till hennes fasa dånade bilen förbi.
Hon vinkade med armarna och grät. Kanske om föraren råkade titta i backspegeln—
Klatsch!
En skarp och bitande smärta exploderade i det vänstra knävecket och hon föll mot marken. Hon skrek och försökte resa sig upp, men hon kände hur en stark hand
