rapporterades kidnappad efter att hon inte hade kommit hem till julledigheten, när hon gick sitt första år på universitetet i Nebraska, 2009. När hennes kropp hittades, delvis begravd på ett övergivet fält, tre månader senare, hittades spår av piskrapp på hennes rygg. Bilder som visade den unga flickan naken och involverad i ett vilt sexparty på någon studentförening, läckte senare till pressen. Bilderna hade tagits en vecka innan hon anmäldes försvunnen.
Det senare fallet kändes långsökt, men Mackenzie tänkte att båda fallen ändå skulle kunna ha ett samband med mordet från 87 och Hailey Lizbrook.
"Vad är det du har där?" frågade Porter.
"Nancy har skickat sammanfattningar till mig från några andra fall som skulle kunna ha kopplingar."
"Något lovande?"
Hon tvekade, men uppdaterade sedan honom om de två potentiella sambanden. När hon berättat klart nickade Porter och stirrade ut i kvällsdunklet. De körde förbi en skylt som visade att Omaha låg tre och en halv mil bort.
"Jag tycker du försöker för mycket ibland", sa Porter. "Du sliter häcken av dig och många har lagt märke till det. Men om vi ska vara ärliga så spelar det inte någon roll hur mycket du än försöker. Alla brottsfall innehåller inte någon gigantisk ledtråd som kommer ge dig århundradets mordgåta."
"Så, berätta för mig då", sa Mackenzie. "I precis det här ögonblicket, vad säger din magkänsla om det här fallet? Vad har vi att göra med här?"
"Det är bara en typisk förövare med moderskomplex", sa Porter avfärdande. "Om vi bara snackar med tillräckligt många människor, så kommer vi hitta honom. Allt det här analyserandet är slöseri med tid. Man hittar inte någon genom att försöka krypa in i hans huvud. Man hittar honom genom att ställa frågor. Jobba på gatan. Dörrknackning. Vittnen."
De föll i tystnad, och Mackenzie började oroa sig över hans enkla världsbild, hur svartvit den var. I den fanns inga nyanser och ingenting som hotade att rubba hans förutbestämda åsikter fick någon plats. Hon tänkte att psykopaten de hade att göra med var alldeles för sofistikerad för det.
"Vad tänker du om vår mördare?" frågade han till slut.
Hon märkte att det fanns en irritation i hans röst, som om han verkligen inte velat fråga henne men känt sig för obekväm med tystnaden som uppstått.
"Jag tror att han hatar kvinnor på grund av vad de representerar", sa hon försiktigt, medan hon funderade på hur hon skulle fortsätta. "Han kanske är en femtiofemårig oskuld som tycker att sex är äckligt, samtidigt så finns det ett begär hos honom efter sex. Att mörda kvinnor får honom att känna att han har makten över sina egna instinkter, som han ser som äckliga och omänskliga. Om han kan utrota källan till var dessa sexuella begär kommer ifrån, så känner han att han har kontroll. Piskrappen tyder på att han närmast bestraffar dem, antagligen på grund av att de är utmanande i sitt sätt att vara. Sedan är det faktumet att det inte finns några tecken på sexuella övergrepp. Det får mig att fundera på om det här ett försök till något slags renande, i mördarens ögon.
Porter skakade på huvudet, nästan som om han var en besviken förälder.
"Det är det här jag pratar om", sa han. "Slöseri med tid. Du har grävt dig själv så djupt ner i det här att du inte ens själv vet vad du tror längre — och det kommer sannerligen inte att hjälpa oss. Du kan inte se skogen för alla träd."
Den obekväma tystnaden lade sig åter som en filt över dem. Porter kände sig tydligen färdig med samtalet, för han skruvade upp volymen på radion igen.
Det varade dock bara i några minuter. När de närmade sig Omaha skruvade Porter ner volymen igen, den här gången utan att ha blivit ombedd att göra så. Porter tog till orda, och när han gjorde det lät han nervös, men Mackenzie lade också märke till hur han ansträngde sig för att få det att framstå som att han var den som bestämde.
"Har du någonsin intervjuat barn efter att de förlorat en förälder?" frågade Porter.
"En gång", sa hon. "Efter en drive-by. En elvaårig pojke."
"Jag har gjort det några gånger också. Det är inte kul."
"Nej, det är det inte", instämde Mackenzie.
"Okej, lyssna nu. Vi ska snart ställa frågor till två pojkar om deras döda mamma. Frågan om hennes arbetsplats kommer oundvikligen att dyka upp. Vi kommer att behöva behandla situationen med silkesvantar, och inget illa menat, men det här är ingen lek.
Hon kokade. Han pratade med henne på det där nedlåtande sättet, som om hon var ett barn.
"Låt mig ta kommandot. Du kan erbjuda dig själv som tröst, ifall de skulle börja gråta. Nelson har sagt att systern kommer vara där också, men jag kan inte tänka mig att hon är kapabel att ge någon trygghet just nu. Hon är antagligen precis lika förstörd som ungarna."
Mackenzie tyckte egentligen inte att det lät som en särskilt bra idé. Men hon visste också att när Porter och Nelson var inblandade så gjorde hon klokt i att välja sina strider. Så om Porter ville ta ansvaret för att fråga ut två sörjande barn om deras döda mamma, så skulle inte hon stå i vägen för hans märkliga egotripp.
"Som du vill", väste hon mellan tänderna.
Det blev tyst i bilen igen, men den här gången skruvade inte Porter upp volymen på radion. Det enda ljud som hördes var prasslet när Mackenzie vände på pappren i hennes knä. Hon var säker på att det fanns en större historia gömd bland de där sidorna och i dokumenten som Nancy hade skickat.
Men för att historien skulle kunna berättas, behövde förstås alla karaktärer presenteras. Men just nu gömde sig huvudkaraktären i skuggorna.
Bilen saktade in och Mackenzie tittade upp när de svängde in i ett tyst kvarter. Hon kände en bekant klump i magen och ville helst vara någon helt annanstans.
De skulle snart prata med en död kvinnas barn.
KAPITEL FEM
Mackenzie blev förvånad när hon kom in i Hailey Lizbrooks lägenhet. Det såg inte ut som hon hade förväntad sig. Det var prydligt och välstädat, möblerna var smakfullt utplacerade och putsade. Inredningsstilen var typisk för en huslig kvinna, från de matchande kaffemuggarna med gulliga livsvisdomar till kastrullhängare med snirkliga krokar vid spisen. Det var tydligt att hon hade haft ordning och reda i allt från heminredningen till sönernas frisyrer och pyjamasar.
Det var på många sätt den familj hon själv alltid drömt om att ha.
Mackenzie drog sig till minnes från dokumentationen att pojkarna var nio och femton, den äldre var Kevin och den yngre var Dalton. När hon träffade Dalton var det tydligt att han hade gråtit mycket, hans blå ögon var pösiga och rödsprängda.
Kevin, däremot, såg mest arg ut. Detta visade sig inte minst när de satt sig ner och Porter hade tagit kommandot. Han började prata med pojkarna på ett sätt som lät både nedlåtande och som en förskolelärare som försökte för mycket. Mackenzie rös till när hon hörde Porter prata.
"Nu skulle jag behöva
