TRETTIOTRE
PROLOG
Susan Kellerman visste hur viktigt det var att klä sig propert. Hon representerade företaget och försökte hitta nya kunder, så hennes yttre spelade roll. Vad hon dock inte förstod var varför i hela fridens namn hon var tvungen att bära högklackade skor. Hon bar en snygg sommarklänning och ägde ett par lågskor som hade passat perfekt till den, men nej... företaget insisterade på att det skulle vara högklackat. Det såg tydligen sofistikerat ut.
Jag tvivlar på att det är de höga klackarna som leder till att lyckas sälja något, tänkte hon. Särskilt inte om den blivande köparen var en man. Enligt produktbladet var personen i huset som hon närmade sig en man. Därför kollade hon klänningens krage en extra gång. Hon visade lite klyfta men inte så att det blev vulgärt.
Det, tänkte hon, är sofistikerat. Hon klampade upp för trappstegen med sin stora och otympliga väska full av varuprover och ringde på dörrklockan. Medan hon väntade kastade hon en snabb blick mot framsidan av huset. Det var ett vanligt litet hus som låg i utkanten av ett medelklassområde. Gräset var nyklippt, men de små blomrabatterna vid den lilla trappan var i akut behov av skötsel.
Det var ett lugnt område, men inte ett där Susan själv hade velat bo. Små fyrkantiga enplanshus låg utspridda längs gatorna. De flesta, antog hon, ägdes av äldre par eller personer som hade svårt att få det att gå ihop ekonomiskt. Det här huset såg särskilt fragilt ut, som att det var en kraftig storm eller en finanskris från att bli bankens ägodel.
Hon räckte ut handen för ringa på dörrklockan men dörren öppnades innan hon hunnit trycka på knappen. Mannen som öppnade var medellång och av medelvikt. Hon gissade att han var i fyrtioårsåldern. Det var något feminint över honom, hon såg det på sättet han förde sig när han öppnade dörren och gav henne ett brett, skinande leende.
"God morgon", sa mannen.
"God morgon", sa hon.
Hon visste vad han hette men hade fått instruktioner om att aldrig nämna någon vid namn förrän kontakten var etablerad och samtalet flöt på. När man tilltalade någon vid namn direkt vid första mötet fick det personen att känna sig som en måltavla snarare än en kund – även vid förbokade besök.
Hon ville inte låta honom få tid att ställa frågor och på så sätt få kontroll över konversationen, så hon var snabb med att tillägga: "Jag undrar om du har en stund över för att prata lite med mig om din nuvarande kosthållning."
"Kosthållning?", frågade mannen med ett flin. "Jag har inte något direkt strikt kosthållning. Jag äter ungefär vad jag känner för."
"Åh, det måste vara härligt", sa Susan med sin käckaste röst och sitt mest charmerande leende. "Som du säkert vet så är det inte så många över trettio som kan säga att de håller vikten och har en hälsosam kropp."
För första gången tittade mannen på väskan i hennes vänsterhand. Han log igen och den här gången var det ett lojt leende – den typen av leende som någon visar när de vet att de blivit lurade.
"Så vad är det du säljer?"
Det var en sarkastisk kommentar, men dörren stängdes åtminstone inte i ansiktet på henne. Det såg hon som en liten delseger mot målet att få komma in. "Jo, jag är här som representant för Ett sundare liv-universitetet", sa hon. "Vi erbjuder vuxna över trettio möjligheten att med väldigt enkla och metodiska steg hålla sig i form utan att behöva besöka ett gym eller ändra sin livsstil särskilt mycket."
Mannen suckade och sträckte sig mot dörren. Han såg uttråkad ut och redo att skicka iväg henne.
"Och hur gör ni det då?"
"Genom en kombination av proteindrycker som görs med vårt alldeles egna proteinpulver och mer än femtio hälsosamma recept som ger din dagliga nutrition det uppsving som den behöver."
"Och det är allt?"
"Det är allt."
Mannen funderade på det hela en stund. Han studerade först Susan och sedan den stora väskan i hennes händer. Han tittade sedan på sitt armbandsur och ryckte på axlarna.
"Vet du vad?", sa han. "Jag måste sticka om tio minuter. Om du kan övertyga mig under den tiden så har du en kund. Jag är beredd att prova vad som helst om det innebär att jag slipper återvända till gymmet."
"Utmärkt", sa Susan och skämdes inombords över den fejkade entusiasmen i hennes röst.
Mannen steg åt sidan och gestikulerade åt henne att komma in i huset. "Varsågod och stig på", sa han.
Hon klev över tröskeln och kom in i ett litet vardagsrum. En uråldrig tv stod i mitten av ett slitet hemmabiosystem. Ett par dammiga gamla stolar stod i hörnen tillsammans med en fallfärdig soffa. Det stod keramikfigurer på små tygdukar överallt. Det såg snarare ut som om huset tillhörde en gammal tant än en fyrtioårig ungkarl.
Utan att hon visste varför så ringde varningsklockor i henne. Men hon försökte att motarbeta sina rädslor med logik. Antingen är han otrolig udda eller så är det här inte hans hus. Han kanske bor med sin mamma.
"Går det bra här?" frågade hon och pekade på soffbordet.
"Ja det går fint", sa mannen. Han log mot henne när han stängde dörren.
I samma ögonblick som dörren stängdes fick Susan en obehaglig känsla i magen. Det kändes som att rummet frös till is och att alla hennes sinnen reagerade på det. Något var fel. Det var en bisarr känsla. Hon tittade på keramikfiguren närmast henne – en liten pojke som drog en kärra – som om den skulle kunna ge henne något svar.
Hon öppnade sin väska och plockade ut några paket av Ett sundare liv-universitetets proteinpulver och den medföljande minihushållsmixern (till ett värde av 35 dollar men helt gratis för dig när du gör ditt första köp!) för att distrahera sig själv.
"Så", sa hon medan hon försökte hålla sig lugn och ignorera rysningarna som hon fortfarande kände i sin kropp. "Är du mest intresserad av viktminskning, viktökning eller att behålla dina nuvarande vikt?"
"Jag vet inte riktigt", sa mannen där han stod lutat över soffbordet och tittade på varuproverna. "Vad skulle du säga?"
Susan hade svårt att prata. Hon var rädd utan någon särskild anledning.
Hon tittade mot dörren. Hennes hjärta bultade i bröstet. Hade han låst dörren när han stängde? Hon kunde inte avgöra det från där hon satt.
Sedan insåg hon att mannen fortfarande väntade på ett svar. Hon försökte fokusera igen och återvända till rollen som säljare.
"Tja, jag vet inte", sa hon.
Hon ville titta mot dörren igen. Plötsligt kändes det som att ögonen från varenda porslinsfigur i rummet stirrade på henne med lömska blickar, som rovdjur.
"Jag äter inte så
