Igen?”
Cassie blinkade till, förvånad att det var något hon hade gjort förut.
”Jag…” började Antoinette, men Margot var ohejdbar.
”Du är minsann en ond liten best. Det enda du gör är att röra till allting. Du tror att du är så listig, men du är bara en dum, elak och barnslig liten flicka.”
Antoinette bet sig i läppen. Margots ord satte sprickor i hennes svala, sansade skal.
”Det är inte hennes fel,” sa Cassie bestämt, innan hon ens hunnit överväga om det var smart att säga. Kanske hade alkoholen varit en dålig idé. ”Det måste vara svårt för henne att handskas med—” Hon avbröt sig själv med ens, på väg att nämna mammans död. Ella trodde dock på något helt annat och hon hade ingen aning om hur sanningen såg ut. Det var inte läge att fråga. ”Handskas med så mycket förändringar,” sa hon. ”I varje fall sa inte Antoinette åt mig att ta den vägen. Jag valde det själv. Ella och jag var trötta och det såg ut som en bra genväg.”
Hon vågade inte se på Antoinette medan hon pratade, utifall Margot skulle misstänka någon slags komplott, men hon lyckades fånga Ellas blick. Hon försökte förmedla något konspiratoriskt, få henne att förstå varför hon plötsligt tog hennes systers sida, och fick en diskret nickning till svar.
Cassie fruktade att hennes försvar skulle föra ut henne på ännu osäkrare marker men hon var tvungen att säga någonting. Trots allt visste hon hur det var att växa upp i en sprucken familj där krig hotade bryta ut vilken sekund som helst. Hon förstod hur viktigt det var att ha en äldre förebild att erbjuda skydd från stormarna. Hur hade hon klarat sig utan Jacquis styrka under de svåra tiderna? Antoinette hade ingen som stod upp för henne.
”Så du väljer att ta hennes sida?” fräste Margot. ”Lita på mig, det är något du lär ångra, precis som jag har gjort. Du känner henne inte som jag gör.” Hon pekade en rödmålad, manikyrerad fingertopp mot Antoinette, som började gråta. ”Hon är precis som sin—”
”Sluta nu!” röt Pierre. ”Jag tolererar inte bråk vid middagsbordet. Margot, nu håller du tyst, du har sagt tillräckligt.”
Margot flög upp ur stolen som vältes med en hög duns.
”Säger du åt mig att hålla tyst? Då går jag. Men tro inte att jag inte har varnat dig. Du får det du förtjänar, Pierre.” Hon marscherade mot dörren och vände sig sedan om för att stirra ut Cassie med ohöljt hat.
”Ni får alla det ni förtjänar.”
KAPITEL ÅTTA
Cassie höll andan och lyssnade till Margots arga fotsteg som försvann genom korridoren. När hon sneglade runt bordet såg hon att hon inte var den enda i chock över kvinnans våldsamma utbrott. Marcs ögon var i tallrikstorlek och hans mun var snörpt. Ella sög på tummen. Antoinette rynkade pannan i knäpptyst ilska.
Med muttrade svordomar sköt Pierre bak sin stol.
”Jag tar hand om det,” sa han och stegade iväg mot dörren. ”Lägg barnen.”
Lättad att ha en tydlig uppgift ställde sig Cassie upp och såg sig omkring på tallrikarna och besticken på bordet. Skulle hon städa undan allt eller kunde hon be barnen om hjälp? Spänning hängde i luften, tjock som rök. Hon hoppades att en normal, vardaglig familjeaktivitet skulle späda ut den röken.
Antoinette såg var hennes blick låg.
”Låt det vara,” spottade hon ur sig. ”Nån kommer och städar sen.”
Cassie tvingade fram en vänlig ton och sa, ”Då så, då är det läggdags.”
”Jag vill inte sova,” protesterade Marc och gungade på stolen. När den tippade lite för långt bak tjöt han till i tillgjord skräck och grep tag i bordsduken. Cassie slängde sig till undsättning. Hon var snabb nog att hindra stolen från att ramla bakåt men för sen att ta emot de två glas och tallriken som Marc drog ned på golvet.
”Gå upp,” beordrade hon i ett försök att låta sträng, men hennes röst var hög och ostabil tack vare hennes utmattning.
”Jag vill gå ut,” sa Marc och satte fart mot dörren. Med minnet av hur han hade hunnit ifrån henne i skogen dök Cassie efter honom. Han hade redan låst upp ytterdörren när hon hann ikapp honom, men hon lyckades få grepp om honom och hindra att han smet ut. Hon såg deras spegelbild i det mörka glaset. Den unga pojken med sitt rebelliska hår och oursäktliga uttryck—och hon själv. Hennes fingrar höll hårt i hans axlar, hennes ögon var uppspärrade och oroliga och ansiktet var lakansvitt.
Att se sig själv i det oväntade ögonblicket fick henne att inse just till vilken grad hon hade misslyckats i sina uppgifter så här långt. En hel dag hade gått sedan hon kom hit och inte för en minut hade hon haft kontroll. Hon lurade sig själv om hon trodde något annat. Hennes förväntningar om att passa in med familjen och älskas, eller åtminstone gillas, av barnen, kunde inte bli mer orealistiskt. De hade inte en gnutta respekt för henne och hon hade ingen aning om hur hon skulle ändra på det.
”Läggdags,” upprepade hon tröttsamt. Hon höll sin hand på Marcs axel och drog nyckeln ur dörrlåset. Hon lade märke till en krok långt upp på väggen, sträckte sig och hängde nyckeln där. Sedan marscherade hon Marc upp för trappan utan att släppa. Ella följde med, tätt intill, medan Antoinette lunkade nedstämt bakom dem och smällde igen sin sovrumsdörr utan ens ett litet ”god natt.”
”Ska jag läsa en godnattsaga?” frågade hon Marc, men han skakade på huvudet. ”Okej. Ner i sängen med dig, då. Du kan gå upp tidigt i morgon och leka med soldaterna om du sover nu direkt.”
Det var den enda mutan hon kunde komma på och det verkade fungera—eller så var det bara utmattningen som till slut nådde ikapp pojken. Hur som helst, till hennes lättnad, gjorde han som hon bett honom. Hon drog upp täcket över hans kropp och märkte hur hennes händer skakade. Om han försökte smita en gång till visste hon att hon skulle nå sin brytpunkt och falla i gråt. Hon kände ingen säkerhet att han skulle stanna i sängen men just nu hade hon i alla fall gjort sitt jobb.
”Jag vill höra en saga.” Ella drog i hennes tröjärm. ”Kan du läsa för mig?”
”Självklart.” Cassie följde med henne till hennes sovrum och valde en bok från den tunna samlingen på hyllan. Ella hoppade i säng, gungade upp och ned på madrassen i extas, och Cassie undrade hur ofta hon hade fått höra godnattsagor tidigare. Det verkade inte vara en del av rutinen. I och för sig, tänkte Cassie, fanns det inte mycket till normal rutin någonstans i Ellas liv.
Hon läste den kortaste sagan hon kunde hitta, varpå Ella begärde en till. Orden flöt samman framför hennes ögon när hon nådde sluten på den andra sagan och stängde boken. När hon såg upp igen hade lyckligtvis Ella lugnats ned och var redan halvvägs i sömn.
Hon släckte lampan och stängde dörren. På väg ned för korridoren kikade hon in i Marcs rum så tyst hon kunde. Tack och lov var rummet fortfarande mörkt och tysta andetag hördes.
När hon öppnade Antoinettes dörr var lyset på. Antoinette satt upp i sängen och
