inte vad det andra B:et stod för. Han kanske trodde att det stod för bad. Eller bananer,” skämtade han. Han pressade en kyss i hennes nacke men Emily slog bort honom och tog sig ur omfamningen.
"Daniel, sluta hålla på!" utbrast hon. ”Detta är viktigt. Han är min första gäst någonsin och jag var inte vaken i tid för att ge honom frukost.”
Daniel skakade på huvudet och rullade ögonen med en hånande tillgivenhet.
"Det är ingen stor grej. Han kommer bara äta frukost nere vid havet istället. Han är på semester, kommer du ihåg? ”
"Men det finns en havsutsikt från min veranda," stammade Emily med en tunn röst. Hon sjönk ner på det första trappsteget och kände sig liten, som ett barn som satt i skamhörnan, och sänkte sedan ner huvudet i händerna. "Jag är en hemsk värd."
Daniel gnuggade henne på axlarna. "Det är inte sant." Du är bara lite ostabil på dina fötter just nu. Allt är konstigt och nytt. Du sköter dig bra. Okej?”
Han sa det sista ordet strikt, nästan faderligt. Emily kunde inte låta bli att känna sig tröstad. Hon tittade upp på honom.
“Vill du att jag ska pochera ett ägg till dig åtminstone?” frågade hon.
"Det skulle vara underbart." Daniel log. Han kupade sina händer runt hennes ansikte och pressade en kyss på hennes läppar.
Tillsammans gick de in i köket. Ljudet från dörröppningen störde Mogsy och hennes valp, Rain, från deras hörna i tvättstugan, på andra sidan av ladugårdsdörrarna. Emily visste att det var ett måste att hålla hundarna ute ur köket och alla delar av huset som hon hade som B&B om hon inte ville stängas ner av hälsomyndigheten, men hon kände sig taskig för att hon begränsade hundarna till en så liten del av huset. Hon påminde sig själv om att det var en tillfällig situation. Hon hade lyckats få fyra av Mogsys fem valpar adopterade av hennes vänner i stan, men Rain, den svagaste, var svårare att sälja, och ingen verkade ens det minsta intresserad av att ta mamman, som var, för att uttrycka det försiktigt, en ful hundracka.
När hundarna hade släppts ut och matats, gick Emily tillbaka in i köket. Under tiden hade Daniel lyckats springa ut i trädgården för att hämta morgonens ägg från kycklingarna Lola och Lolly och brygga en kanna kaffe. Emily tog en mugg, andades tacksamt in doften och gick sedan över till den stora Arga-ugnen - en annan antikvitet från hennes pappa som hon hade återställt - och började med att pochera ägg.
Av alla rum i huset var köket ett av Emilys favoriter. Det stackars rummet hade förstörts av tid och övergivande när hon först kom, sedan hade stormen orsakat ytterligare skador och sedan hade brödrosten exploderat och orsakat en brand. Rökskadorna hade varit mycket mer destruktiva än den faktiska branden; som bara hade skadat en hylla och konsumerat några kokböcker, medan röken hade lyckats genomsyra varje spricka, vilket lämnade strimmor av svart och lukten av bränd plast varhelst den hade rört vid.
På bara sex korta månader hade allt som kunde ha gått fel hänt med det rummet. Men efter några sena kvällar hade det äntligen återställts och såg charmigt ut, med sitt retrokylskåp och originalvita viktorianska Belfast-handfat och dess svarta marmorerade bänkskivor.
"Det visar sig," sade Emily och lade dit sitt femte försök till ett pocherat ägg på Daniels tallrik, "att jag trots allt inte är en så hemsk kock."
"Där ser du." sade Daniel, skar i äggets vita och lät den gyllene äggulan rinna över hans rostade bröd. ”Jag sa ju det. Du måste lyssna på mig oftare.”
Emily log och tyckte om Daniels milda humor. Ben, hennes ex, hade aldrig fått henne att skratta som Daniel gjorde. Han hade aldrig kunnat trösta henne i hennes ögonblick av panik heller. Med Daniel var det som att ingenting någonsin var för stort att hantera. Vare sig det var en storm eller brand, fick han henne alltid att känna att allt var okej, att det var hanterbart. Hans stabilitet var en av de mest tilltalande sakerna med honom. Han kunde lugna henne på samma sätt som havet lugnade henne. Men hon var fortfarande aldrig säker på var han stod, om han kände vad hon kände. Hon kände att deras förhållande var som tidvattnet, att det inte gick att kontrollera.
"Så," sade Daniel och tuggade glatt på sin frukost, "efter att vi har ätit, borde vi förmodligen börja göra oss redo."
"Gör oss redo för vad?" frågade Emily och smuttade på sin andra mugg ångande svart kaffe.
"Det är Memorial Day-paraden," sade Daniel.
Emily kom vagt ihåg att hon var på den paraden när hon var barn och ville se den igen, men hon hade redan fått tillräckligt med problem idag för att tillåta sig en resa.
”Jag har för mycket att göra här. Jag måste städa gästrummet.”
"Redan gjort," svarade Daniel. "Jag fixade rummet medan du var med hundarna."
”Gjorde du?” frågade Emily misstänksamt. "Bytte du ut handduken?"
Daniel nickade.
"Och mini-schampon?"
”Japp.”
"Och de små påsarna med kaffe och socker?"
Daniel höjde ett ögonbryn. ”Allt som behövde ersättas ersattes. Jag bäddade sängen - och innan du säger någonting, ja, jag vet hur man bäddar en säng, jag har bott ensam i flera år. Allt är klart för honom när han kommer tillbaka. Så kommer du till paraden?”
Emily skakade på huvudet. "Jag måste vara här när Mr Kapowski kommer tillbaka."
"Han behöver inte en barnvakt."
Emily bet sig i läppen. Hon var nervös över sin första gäst och desperat efter att göra ett bra jobb. Om hon inte klarade av detta, skulle hon återvända till New York med svansen mellan benen. Antagligen för att sova på Amys soffa, eller ännu värre, i mammans gästrum.
”Men vad händer om han behöver något. Fler kuddar? Eller—”
"—mer bananer?" avbröt Daniel avbröt med ett leende.
Emily suckade besegrat. Daniel hade rätt. Herr Kapowski förväntar sig inte att hon skulle vänta på honom. Om något skulle han förmodligen föredra att hon inte störde alltför mycket. Han var trots allt på semester. De flesta ville bara ha lugn och ro.
"Kom igen," uppmanade Daniel. Det blir kul.”
"Okej," sade Emily och vred sig. "Jag kommer."
*
Överallt Emily tittade såg hon amerikanska flaggor. Hennes vision hade blivit ett kalejdoskop av stjärnor och ränder, vilket fick henne att gapa av förundran. Flaggor hängde i varje butiksfönster, i vajrar från lyktstolpe till lyktstolpe. Det fanns till och med några på bänkarna. Och det var ingenting jämfört med antalet flaggor som viftades av förbipasserande. Alla som promenerade längs trottoaren tycktes ha en.
"Pappa," sade Emily och tittade upp på sin pappa. "Kan jag också få en flagga?"
Den långa mannen log ner mot henne. "Naturligtvis kan du få det, Emily Jane."
"Jag också, jag också!"
