termen Fader ett mycket uttrycksfullt och passande namn för den evige Guden. Han är bäst känd, mest universellt accepterad, på er planet Urantia under namnet Gud. Det namn man ger honom är av liten betydelse. Det betydelsefulla är att ni känner honom och strävar att efterlikna honom. Era forna profeter kallade honom i sanning ”den evige Guden” och hänvisade till honom som den som ”bebor evigheten”.
2. Guds verklighet
1:2.1 (23.4) Gud är ursprunglig verklighet i andens värld; Gud är sanningens källa i sinnets sfärer; Gud överskuggar allting i de materiella rikena. För alla skapade förståndsvarelser är Gud en personlighet, och för universernas universum är han det Första Ursprunget till och Centrum för den eviga verkligheten. Gud liknar varken människa eller maskin. Den Förste Fadern är universell ande, evig sanning, infinit verklighet och faderpersonlighet.
1:2.2 (23.5) Den evige Guden är oändligt mycket mer än idealiserad verklighet eller ett personifierat universum. Gud är inte, enkelt nog, människans högsta önskan, ett objekt för de dödligas sökande. Gud är inte heller enbart ett begrepp, rättfärdighetens makt-potential. Den Universelle Fadern är inte en synonym till naturen, inte heller är han en personifiering av naturlagarna. Gud är en transcendent verklighet, inte endast människans traditionella uppfattning om de högsta värdena. Gud är inte en psykologisk fokusering av andliga betydelser, inte heller är han ”människans ädlaste skapelse”. Gud kan representera alla dessa uppfattningar i människornas tankar, men han är mera. Han är en frälsande person och en kärleksfull Fader för alla som har andlig frid på jorden och som längtar efter att få erfara personlighetens överlevnad i döden.
1:2.3 (24.1) Det faktum att Guds existens är verklig visas i människans erfarenhet av den gudomliga närvaron inom henne. Andeledsagaren som är sänd från Paradiset är avsedd att leva i människans dödliga sinne och där bistå med att utveckla den odödliga själen som överlever i evighet. Denna gudomliga Riktares närvaro i människans sinne avslöjas av tre erfarenhetsmässiga fenomen:
1:2.4 (24.2) 1. Den intellektuella förmågan att känna Gud — Gudsmedvetenhet.
1:2.5 (24.3) 2. Den andliga sporren att finna Gud — Gudssökande.
1:2.6 (24.4) 3. Personlighetens längtan att vara lik Gud — den helhjärtade önskan att göra Faderns vilja.
1:2.7 (24.5) Guds existens kan aldrig bevisas med vetenskapliga experiment eller med logiskt härledda rena förnuftsresonemang. Gud kan förstås endast på den mänskliga erfarenhetens område; ändå är den sanna uppfattningen om Guds verklighet förnuftig för logiken, rimlig för filosofin, väsentlig för religionen och oumbärlig för varje hopp om personlighetens överlevnad.
1:2.8 (24.6) De som känner Gud har erfarit att det är ett faktum att han är närvarande; sådana dödliga som känner Gud har i sin personliga erfarenhet det enda positiva beviset för den levande Gudens existens, vilket en människa kan erbjuda en annan. Guds existens ligger helt och hållet bortom all möjlighet till det som kan bevisas, med undantag av kontakten mellan gudsmedvetenheten i människans sinne och gudsnärvaron i skepnad av Tankeriktaren, som bor i det dödliga intellektet och som utges till människan som en fri gåva från den Universelle Fadern.
1:2.9 (24.7) I teorin kan ni betrakta Gud som Skapare, och han är den som personligen har skapat Paradiset och fullkomlighetens centraluniversum, men tidens och rymdens universer har alla skapats och organiserats av Skaparsönernas Paradiskår. Den Universelle Fadern är inte den personlige skaparen av lokaluniversumet Nebadon; det universum som ni bor i är skapat av hans Son Mikael. Fastän Fadern inte personligen skapar de evolutionära universerna kontrollerar och övervakar han dem i många av deras universella förhållanden och i vissa manifestationer av fysiska, sinnemässiga och andliga energier. Gud Fadern har personligen skapat Paradisuniversumet och i förening med den Evige Sonen har han skapat alla andra personliga universumskapare.
1:2.10 (24.8) Som fysisk övervakare i det materiella universernas universum verkar det Första Ursprunget och Centret genom de mönster som är utmärkande för den eviga Paradisön, och med hjälp av detta absoluta gravitationscentrum utövar den evige Guden kosmisk överkontroll av den fysiska nivån lika väl i centraluniversumet som i universernas universum. Som sinne verkar Gud i den Oändlige Andens Gudom; som ande uppenbarar sig Gud i den Evige Sonens person och i den Evige Sonens gudomliga barns personer. Det Första Ursprungets och Centrets ömsesidiga förhållande med Paradisets jämlika personer och Absolut utesluter inte på minsta sätt den Universelle Faderns direkta personliga verksamhet alltigenom hela skapelsen och på alla dess nivåer. Genom sin fragmenterade andes närvaro håller Skaparfadern omedelbar kontakt med sina skapade barn och med sina skapade universer.
3. Gud är en universell ande
1:3.1 (25.1) ”Gud är ande”. Han är en universell andlig närvaro. Den Universelle Fadern är en infinit andlig verklighet; han är ”den suveräne, evige, odödlige, osynlige och ende sanne Guden”. Fastän ni är ”Guds avkomma” bör ni inte tänka er att Fadern är lik er till form och fysik även om ni sägs vara skapade ”till hans avbild” — innebodda av Mysterieledsagare sända från hans eviga väsens centrala boning. Andevarelser är verkliga fastän de är osynliga för människans ögon; fastän de inte är av kött och blod.
1:3.2 (25.2) En profet sade fordom: ”Se, han går vid min sida och jag ser honom icke; han går framför mig men jag skådar honom icke.” Vi kan ständigt iaktta Guds verk, vi kan vara starkt medvetna om de materiella bevisen för hans majestätiska handlande, men sällan kan vi beskåda den synliga manifestationen av hans gudomlighet, inte ens närvaron av hans utsände, dvs. hans ande som bor i människans inre.
1:3.3 (25.3) Den Universelle Fadern är inte osynlig därför att han vill gömma sig undan de lågtstående varelserna med materialistiska handikapp och begränsad andlig begåvning. Snarare är situationen denna: ”Ni kan inte se mitt ansikte, ty ingen dödlig kan se mig och leva.” Ingen materiell människa kan skåda Guds ande och bibehålla sin dödliga existens. Härligheten och den andliga strålglansen i den gudomliga personlighetens närvaro kan de lägre grupperna av andevarelser och alla klasser av materiella personligheter omöjligen närma sig. Den andliga lyskraften i Faderns personliga närvaro är ett ”ljus som ingen dödlig kan närma sig, som ingen materiell varelse har sett eller kan se”. Men det är inte nödvändigt att se Gud med kroppens ögon för att urskilja honom genom trosvisionen i det förandligade sinnet.
1:3.4 (25.4) Den Universelle Faderns andenatur delas helt av hans samexisterande jag, Paradisets Evige Son. På samma sätt delar Fadern och Sonen den universella och eviga anden helt och oreserverat med sin samverkande jämlika personlighet, den Oändlige Anden. Guds ande är inherent absolut; i Sonen är den okvalificerad, i Anden universell och i dem alla infinit.
1:3.5 (25.5) Gud är universell ande; Gud är den universella personen. Den högsta personliga verkligheten i den finita skapelsen är ande; den ultimata verkligheten i det personliga kosmoset är absonit ande. Endast infinitetens nivåer är absoluta, och endast på sådana nivåer råder slutlig etthet mellan materia, sinne och ande.
1:3.6 (25.6) I universerna övervakar Gud Fadern potentiellt materia, sinne och ande. Endast genom sin vittomfattande personlighetsströmkrets har Gud direkt att göra med personligheterna i sin vida skapelse av viljevarelser, men han kan kontaktas (utanför Paradiset) endast i närvaron av sina fragmenterade entiteter, som är Guds vilja ute i universerna. Denna Paradisande, som har sin boning hos tidens dödliga och där fostrar utvecklingen av den överlevande skapade varelsens odödliga själ, är av den Universelle Faderns natur och gudomlighet. Men sinnet som sådana evolutionära varelser har härstammar från
