överlevande identitet.
5:6.8 (71.3) Efter att sålunda ha dragit försorg om den odödliga själens utveckling och efter att ha befriat människans inre jag från fjättrarna av ett absolut beroende av tidigare orsakssammanhang stiger Fadern åt sidan. Då människan på så sätt har befriats från orsaksresponsens bojor, åtminstone vad gäller evig ödesbestämmelse, och då försorg har dragits om utvecklingen av det odödliga jaget, själen, återstår för människan själv att vilja skapandet eller förhindra skapandet av detta överlevande och eviga jag, som är hennes om hon så väljer. Ingen annan varelse, kraft, skapare eller enhet i hela det vida universernas universum kan i någon utsträckning ingripa i den absoluta suveräniteten hos den dödliga fria viljan, då den verkar inom valets områden, beträffande den eviga ödesbestämmelsen för den väljande dödliges personlighet. Beträffande den eviga överlevnaden har Gud förordnat att den materiella och dödliga viljan är suverän, och den förordningen är absolut.
5:6.9 (71.4) Utgivandet av personlighet till de skapade varelserna medför relativ befrielse från att reagera enligt tidigare orsakssammanhang, och personligheten hos alla sådana moralvarelser, evolutionära eller andra, har sitt centrum i den Universelle Faderns personlighet. De dras ständigt till hans Paradisnärvaro av det väsendets släktskap som bildar den eviga Gudens vidsträckta och universella familje- och brödrakrets. Det finns ett släktskap av gudomlig spontanitet i all personlighet.
5:6.10 (71.5) Personlighetsströmkretsen i universernas universum har sitt centrum i den Universelle Faderns person, och Paradisfadern är personligen medveten om och i personlig kontakt med alla personligheter på alla nivåer av självmedveten existens. Och denna all skapelsens personlighetsmedvetenhet existerar oberoende av Tankeriktarnas uppgift.
5:6.11 (71.6) Såsom strömcentrum för all tyngdkraft är Paradisön, centrum för allt sinne är Samverkaren och för all ande den Evige Sonen, så är även all personlighets strömkrets centrerad i den Universelle Faderns personliga väsen, och denna strömkrets överför ofelbart dyrkan hos alla personligheter till den Ursprungliga och Eviga Personligheten.
5:6.12 (71.7) Beträffande de personligheter som inte innebos av Riktare: Valfrihetens attribut är också utgivet av den Universelle Fadern, och sådana personer är likaså inneslutna i den gudomliga kärlekens stora strömkrets, den Universelle Faderns personlighetsström. Gud erbjuder alla sanna personligheter ett suveränt val. Ingen personlig varelse kan tvingas in i det eviga äventyret; evighetens port öppnas endast som svar på det som de, med fri vilja utrustade sönerna till den Gud som har fri vilja, frivilligt har valt.
5:6.13 (72.1) Och detta representerar mina försök att presentera den levande Gudens förhållande till tidens barn. Och när allt är sagt och gjort kan jag ingenting bättre göra än att upprepa, att Gud är er universum-Fader och att ni alla är hans planetariska barn.
5:6.14 (72.2) [Detta är den femte och sista berättelsen om den Universelle Fadern, presenterad av en Gudomlig Rådgivare från Uversa]
Urantiaboken
<< Kapitel 5 | Innehåll | Turinys | Kapitel 7 >>
Kapitel 6
Den Evige Sonen
6:0.1 (73.1) DEN EVIGE Sonen är det fullkomliga och definitiva uttrycket för den ”första” och absoluta tanken hos den Universelle Fadern. Sålunda, när och hur än Fadern uttrycker sig personligt och absolut gör han det genom sin Evige Son, som alltid har varit, nu är och alltid kommer att vara det levande och gudomliga Ordet. Och denne Evige Son har sitt hemvist i alltings centrum, i förening med och omedelbart omslutande den Evige och Universelle Faderns personliga väsen.
6:0.2 (73.2) Vi talar om Guds ”första” tanke, och åsyftar den Evige Sonens omöjliga begynnelse i tiden, i avsikt att nå det mänskliga intellektets tankebanor. Sådana förvrängningar av språket representerar vårt bästa försök till kontakt-kompromiss med dödliga varelsers tidsbundna sinnen. I tidsföljdens betydelse kunde den Universelle Fadern aldrig ha haft en första tanke; inte heller kunde den Evige Sonen någonsin ha haft en begynnelse. Men jag har blivit instruerad att framställa evighetens realiteter för de dödligas tidsbundna sinne med sådana tankesymboler och att beskriva evighetens förhållanden med sådana begrepp om tidsföljd.
6:0.3 (73.3) Den Evige Sonen är den andliga personaliseringen av Paradisfaderns universella och infinita uppfattning om gudomlig verklighet, obegränsad ande och absolut personlighet. Och därmed utgör Sonen den gudomliga uppenbarelsen av den Universelle Faderns skaparidentitet. Sonens perfekta personlighet avslöjar att Fadern verkligen är det eviga och universella ursprunget till alla betydelser och värden i det andliga, det viljemässiga, det avsiktliga och det personliga.
6:0.4 (73.4) I ett försök att få det finita sinnet i tiden att bilda sig någon uppfattning i tidsföljd om förhållandena mellan de eviga och infinita varelserna i Paradistreenigheten, använder vi oss av den begreppsmässiga friheten att tala om ”Faderns första personliga, universella och infinita tanke”. Det är omöjligt för mig att till människans sinne överföra någon adekvat uppfattning om Gudomarnas eviga förhållanden; därför använder jag sådana termer som ger det finita sinnet åtminstone något slags uppfattning om förhållandet mellan dessa eviga varelser i de efterföljande tidsperioderna. Vi tror att Sonen utgick från Fadern; vi har fått lära oss att båda är obegränsat eviga. Det är därför uppenbart att ingen varelse i tiden någonsin fullt kan förstå detta mysterium med en Son som härstammar från Fadern och som dock är lika evig som Fadern själv.
1. Den Evige Sonens identitet
6:1.1 (73.5) Den Evige Sonen är Guds ursprunglige och enfödde Son. Han är Gud Sonen, Gudomens Andra Person och alltings medskapare. Så som Fadern är det Första Stora Ursprunget och Centret så är Sonen det Andra Stora Ursprunget och Centret.
6:1.2 (74.1) Den Evige Sonen är det andliga centret och den gudomlige administratören för det andliga styret i universernas universum. Den Universelle Fadern är först en skapare och därefter en övervakare; den Evige Sonen är först en medskapare och därefter en andlig administratör. ”Gud är ande”, och Sonen är en personlig uppenbarelse av denna ande. Det Första Ursprunget och Centret är Viljeabsolutet; det Andra Ursprunget och Centret är Personlighetsabsolutet.
6:1.3 (74.2) Den Universelle Fadern verkar aldrig personligen som en skapare utom i samband med Sonen eller med Sonens jämställda verksamhet. Om författaren i Nya Testamentet hade avsett den Evige Sonen skulle han ha yttrat en sanning då han skrev: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till.”
6:1.4 (74.3) När en Son till den Evige Sonen uppträdde på Urantia hänvisade de som umgicks med denna gudomliga varelse i människoform till honom som ”han som var från begynnelsen, han vi har hört, han vi med egna ögon har sett, han vi skådade och med egna händer tog på, han är även livets Ord.” Och denne utgivne Son kom fram från Fadern lika visst som den Ursprunglige Sonen, så som framgår av en av hans jordiska böner: ”Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv, med den härlighet som jag hade hos dig, innan världen
