märkte att han sa hennes farbror och inte din farbror, och hon undrade varför.
“Då ska jag följa med!” insisterade Aidan stolt.
Hennes far skakade sitt huvud.
“Det ska du inte,” svarade han.
Kyra log mot sin lillebror, så modig, som vanligt.
“Vår far behöver dig någon annanstanse,” sa hon.
“Vid krigsfronten?” frågade Aidan, och vände sig hoppfullt mot sin far. “Du ska mot Esephus,” lade han till lite snabbt. “Har jag hört! Jag vill följa med!”
Men han skakade sitt huvud.
“Det är Volis som gäller för dig,” svarade han. “Du kommer att stanna här, skyddad av männen som jag lämnar kvar. Krigsfronten är inte rätt plats för dig just nu. En annan dag.”
Aidan blev illröd av besvikelse.
“men far jag vill slåss!” protesterade han. “Jag vill inte vara fast i något tomt fort med kvinnor och barn!”
Hans män skrattade, men han såg seriös ut.
“Mitt val är gjort,” svarade han kort.
Aidan rynkade på pannan.
“Om jag inte kan följa med Kyra och inte följa med dig,” sa han, vägrade att släppa ämnet, “varför är det då lönt att lära mig om strid, lära mig hur jag ska använda vapen? Vad har all min träning varit till för?”
“Skaffa lite brösthår först lillebror,” sa Braxton skrattande och gick fram med Brandon bredvid sig.
Fler män började skratta och Aidan blev röd i ansiktet, och det var tydligt att han skämdes framför de andra.
Kyra, kände sig hemsk, och gick ner på knä framför honom och kollade på honom, samtidigt som hon la en hand på hans kind.
“Du kommer att bli en bättre krigare än alla dem,” försäkrade hon honom om mjukt, så att bara han kunde höra. “Ha tålamod under tiden, se över Volis. Staden behöver dig också. Gör mig stolt. Jag kommer att återvända, det lovar jag, och en dag kommer vi att slåss stora strider tillsammans.”
Aidan såg ut att mjukna lite och så kramade han henne ytterligare en gång.
“Jag vill inte att du ska åka,” sa han mjukt. “Jag hade en dröm om dig. Jag drömde…” Han kollade upp motvilligt, med en blick fylld av rädsla. “…att du skulle dö där ute.”
Kyra kände en chock av hans ord, speciellt när hon såg blicken i hans ögon. Den jagade henne. Hon visste inte vad hon kulle säga.
Anvin gick fram och drog över en stor tjock päls över hennes axlar för att värma henne; Hon kände sig flera kilo tyngre, men den stängde ute all vind och tog bort kylan från hennes vind. Han log tillbaka.
“Dina nätter kommer att bli långa, och elden kommer att vara långt bort,” sa han, och omfamnade henne kvickt.
Hennes far gick snabbt emot henne och omfamnade henne, den starkaste omfamningen av en krigsherre. Hon kramade tillbaka, förlorad i hans muskler, hon kände sig trygg och säker.
Du är min dotter.” sa han varsamt, “glöm inte det.” Han sänkte sedan sin röst, så att ingen annan kunde höra, och sa: “Jag älskar dig.”
Hon blev överrumplad av känslor, men före hon kunde svara vände han sig snabbt om och gick iväg – och samtidigt började Leo att gnälla och hoppa upp på henne, och gnugga sin nos mot hennes bröst.
“Han vill följa med dig,” sa Aidan. “Ta han – du kommer att behöva honom mycket mer än mig, instängd i Volis. Han är ju trots allt din.”
Kyra kramade Leo, och kunde inte vägra, då Leo vägrade lämna hennes sida. Hon kände sig tröstad av idén att få ha med honom, då hon hade saknat honom mycket. Hon skulle behöva ett till par med ögon och öron också, och där fanns ingen mer lojal än Leo.
Nu var Kyra redo och hoppade upp på Andor då hennes fars män delade på sig så hon kunde ta sig förbi. De höll upp facklor genom hela bron för att visa respekt, de fäktade bort natten, lyste upp en väg åt henne. Hon kollade ut framför männen, the där bredde vildmarken ut sig. Hon kände sig upprymd, och mest av allt, en känsla av att det var hennes plikt. Hennes mening. Framför henne låg det viktigaste uppdraget i hela hennes liv, ett uppdrag som inte bara skulle visa hennes identitet, utan avgöra ödet för alla i Escalon. Insatserna kunde inte vara högre.
Med hennes stav över ena axeln, hennes båge över den andra, och med Leo och Dierdre bredvid henne, Andor under henne, och alla hennes fars män som kollade på henne, så började Kyra att rida med Andor mot stadsportarna. Hon gick sakta från början, genom facklorna, förbi männen, och det kändes som om hon gick in i en dröm, som om hon gick sitt öde tillmötes. Hon kollade inte bakåt, hon ville inte förlora sin beslutsamhet. Ett signalhorn lät långt från hennes fars män, en signal för avgång, ett ljud för respekt.
Hon förberedde sig för att ge Andor en kick – men han hade redan förstått henne. Han började öka, först trav sedan galopp
Kyra sprang i full fart, genom portarna av Argos, över bron och ut på de öppna fälten. Kalla vindar i hennes hår, och inget annat än en lång väg framför sig, vilda varelser och mörker som sakta bredde ut sig.
KAPITEL FYRA
Merk sprang genom skogen, snubblade ner för den leriga backen, väjde mellan grenar och löv medan Vitskogen krasade under hans fötter när han sprang så snabbt han kunde, han kollade framför sig och höll koll på rökmolnen som bolmade på håll och blockerade den röda solnedgången, han började få en känsla av att det var bråttom. Han visste att flickan var där någonstans, och han hoppades innerligt att hon inte var mördad än och han kunde inte få sina ben att springa snabbare.
Mördandet verkade hitta honom, det kom runt varje hörn nästan varje dag, på samma sätt som männen blev hemkallade till middag. Han hade en dejt med döden brukade hans mamma säga. Dessa ord ringde i hans huvud, och jagade honom varje dag. Var hennes ord självuppfyllande? Eller hade han fötts med en svart stjärna ovanför sitt huvud?
Mördande för Merk var en naturlig del av sitt liv, som att andas eller att äta lunch, det kvittade vem han gjorde det för, och hur. Desto mer han tänkte på det, desto mer äcklad kände han sig, som om han ville spy upp hela sitt liv. Medan allt skrek åt honom att vända om, att starta ett nytt liv och fortsätta sin pilgrimsfärd till Tornet av Ur, men han kunde bara inte göra det. Våldet kallade på honom ytterligare en gång, och nu var det fel tid att vända om.
Merk sprang medan de bolmande rökmolnen kom närmare, vilket gjorde det svårare att andas, och lukten av rök fräste i hans näshår. En familjär känsla började ta över inom honom. Det var inte rädsla, eller efter alla dessa år, ens upprymdhet. Det var en familjär känsla. Av mördarmaskinen som han skulle bli. Det var alltid det som hände när han gick in i strid – sin egen, privata strid I hans strid, mördade han motståndarna ansikte mot ansikte; han behövde inte gömma sig bakom ett visir eller en rustning, eller en publiks applåder, som de flådiga knektarna. Hans synpunkt var att han var den modigaste krigaren någonsin,
