s>Interv. Men jag tycker det är inkonsekvent att hugga på författeri och sedan själv gå och författa. Medger herrn det!
Förf. Medgives!
Interv. Herrn medger, att herrn är inkonsekvent?
Förf. Javisst! Jag är liksom allt skapat underkastad utvecklingens lag, och utvecklingen går fram genom återfall! Den här romanen är ett litet återfall (en rechute), men herrn skall inte vara ond på mig för det. Om ett par år skall jag sluta med romanböcker, pjäsböcker och versböcker, om det är möjligt!
Interv. Vad tänker herrn ta sig till sedan då?
Förf. Jag tänker bli intervieware. Ja, det är allvar det. Ser ni jag har tröttnat på att sitta och gissa mig till vad mänskorna mena[1], i synnerhet när de skriva böcker; jag vill göra som Ni: gå och fråga dem! Men, till saken! Vad tycker herrn om min nya bok?
Interv. Jag tycker för det första att den är illa gjord. Den är inte utförd.
Förf. Om herrn visste hur rätt herrn har! Den är inte utförd! Det var just meningen det. Jag hade nämligen för avsikt att skildra ett rätt stort antal fall, vanliga fall, av förhållandet mellan man och hustru, ville icke skildra fyra undantagsfall som fru Edgren, eller ett vidunders fall som Ibsen vilka sedan tagas såsom norm för alla fail. Därför har jag icke utfört mer än en sexa på Stallmästargården, där ni har två sorters lax, med dill, färska pressgurkor, små biffstekar med spansk lök, kyckling och jordgubbar. Dessutom har jag kräftor (honkräftor) på Rejners, pannkakor på Djurgården; en trädgård på Norrtullsgatan med ett blommande äppelträd, sex sorters blommor och ett par nattskärror. Vidare har jag Adolf Fredriks kyrka och en florett, och minst trettio sjömanstermer, som jag tagit ur en nautisk ordbok! Är detta icke realistiskt, va?
Interv. Jo, men herrn skulle ha utfört korvetten Vanadis, och i Schweizerdalen skulle det ha varit litet naturskildring, som herrn kan så bra med. Det är som sagt inte utfört. För det andra är henns bok osedlig. Erkänner herrn det?
Förf. Ja, det gör jag, enligt edra begrepp, ty om sedligheten är vad den blivit, ett brott emot naturen, då är min bok osedlig, ty den är enligt och efter naturen.
Interv. Det där är bara Rousseau! Och det behöver man inte svara på! Men för det tredje är herrns bok reaktionär. Herrn som är frisinnad, gubevars, har tillåtit sig att gyckla med kvinnofrågan. Hur vågar herrn det?
Förf. Jag medger att det fordras större mod att gyckla med det fåniga på modet, än att låta sig bäras av en konjunkturström!
Interv. Kan herrn kalla kvinnofrågan fånig!
Förf. Ja, att vilja frigöra kvinnan från naturen anser jag lika brottsligt som att söka frigöra mannen från densamma. Var god, herr intervieware, och lägg märke till att nuvarande försök att frigöra kvinnan är ett uppror mot naturen, som skall straffa sig. – Men om herrn behagar läsa mitt förord skall herrn få se och höra fullständigt vad jag menar om saken! Vill herrn det?
Interv. Jag skulle hellre se att jag fick låna det!
Förf. Och trycka av det! Gärna! Ju flera som få läsa det, desto bättre. Se här är det!
Kvinnofrågan, på vilken samhällets grundvalar nu påstås vila, synes mig överskattad. Kvinnofrågan sådan den nu grasserar, rörer endast kulturkvinnan, kanske 10 % av befolkningen, och är sålunda en kotterifråga. Men kulturmänniskans arbete gör alltid så mycket buller av sig och får snart sken av att röra hela mänskligheten. Hos rikets befolkning i stort taget[2] eller hos bönderna, är kvinnofrågan löst. Lärom av exemplet.
Bonden och hans hustru hava enahanda uppfostran. Kan den ena skriva, så kan den andra räkna. De hava delat arbetet, (utan att gå så långt i detalj som kulturmänniskan), så att de tagit var sin del naturen anvisat, och den ena behärskar icke ett ämne som den andra icke förstår. De äro sålunda i ett tämligen rätt andligt äktenskap. Bondens hustru kan icke avundas honom hans fria ställning, ty det är icke ärofullare att röra i dynghögen än röra i grytan, icke ärofullare att tämja stutar än uppfostra barn. Det är snarare behagligare att sitta i den varma stugan eller ladugården än att gå i det leriga diket med solen på ryggen eller gå till armarne i issörja och dra not. Om mannen har hand om de få pengarna som inflyta, så har kvinnan nyckeln till mjöl-låren och visthuset. Vad hon förtjänar på spånad om vinterkvällarne får hon behålla som handkassa att köpa kaffe och socker på. Den jord hon kan ärva ingår icke i giftorätten. Hon kan sålunda gott bärga sig utan «gift kvinnas äganderätt». Har man i tidningar hört talas om bondhustrur som blivit slagna av sina män, så har man, ehuru icke i tidningar (ty mannen aktar sig för att skriva sådant i tidningar), också hört bönder som fått stryk av sina hustrur. Den starkare rår alltid, han må vara man eller kvinna. En bondhustru är sällan otrogen mot sin man, emedan hon dels icke har tid dels hava de ogifta pojkarne flickor att hålla sig till. Mannen är sällan otrogen, emedan flickorna inte gärna titta efter en «gubbe», då de ha full tillgång på gossar.
Mannens och kvinnans egenskaper äro hos naturmänniskan tämligen lika. Som kvinnan under havandeskapet är mindre försvarsför och efter födseln behöver mat åt ungarne och försvar för dem, har hon ställt sig under mannens beskydd. Mannen har sålunda icke underkuvat henne. Hans kärlek till henne såsom maka och barnens mor har alltid varit en garanti för att hon icke blivit behandlad som slavinna. Och den aktning, med vilken mannen behandlar kvinnan även hos bonden, har han ärvt från det att han uppfostrades av en kvinna – modren. Kvinnan behandlar däremot icke mannen med denna aktning, ty hon har tuskat om pojkarne när de voro små och hon känner sig därför ännu stå över honom. Hon är alltid och först och främst mor. Se på gamla mormor vid spisen hur hon behandlar far i huset, alltid som en pojke.
Kulturkvinnan är däremot fördärvad precis som mannen. Kulturkärleken är en mycket komplicerad sak. På botten ligger driften att få hålla upp släktet, När samhället började fordra garantier för barnen och uppfann äktenskapet, och med äktenskapet följde gods och samhällsställning, blev naturkänslan trängd tillbaka, stämplades av överklassen som sinnlighet, och skulle bemantlas med galanteri. När en man sökte en maka, måste han dölja sina intressen att bli befryndad med en god släkt, vinna gods och så vidare, under galanteriet. Därav uppstod den vidriga hycklande kvinnodyrkan. När masken efter äktenskapet föll, ansåg sig kvinnan bedragen, och därav uppstod så många olyckliga äktenskap.
Kulturkvinnan är icke förtryckt! När en herre sitter på en soffa i ett främmande rum och ett fruntimmer träder in, stiger herrn upp. När ett fruntimmer har druckit ur sin tékopp, stiger en herre fram och betjänar henne. Aldrig har man sett motsatsen. En ogift herre, som bor på Söder, skall icke våga neka att gå till Kungsholmen, om någon ålägger honom att följa ett fruntimmer hem. När män och kvinnor äro tillsammans, håller mannen en skål för kvinnan och tackar för den ära hon visat honom! Förlovningstiden är för mannen en övningstid i varjehanda betjäntfärdigheter, vilka det ökade arbetet efter giftermålet hindrar honom att praktisera. Hustrun saknar sin betjänt och finner en like. Då tror hon sig finna en tyrann.
Hur förhåller det sig med mannens tyranni i äktenskapet? Mannen väljer vanligen hustru, och är vanligen förälskad i henne. Svårigheten att få gifta sig uppdriver hans föreställningar om en absolut lycka i äktenskapet, så att han vanligen sedan känner sig snopen. Han ser att ängeln var en människa, och hans missräkning försätter honom i dåligt lynne. Men han älskar henne! Detta är icke alltid sagt, att hon gör, ty hon väljer ju icke. Hon behåller sålunda övertaget. Och så är fallet i de flesta äktenskap. För «husfriden» gör mannen vilka medgivanden som helst, ty husfriden ingick bland hans djärvaste förhoppningar om äktenskaplig sällhet. I de allra flesta fall är frun herre i huset och mannen herre utom huset. Detta har frun intet ont av.
vad mänskorna mena – что люди имеют в виду (
i stort taget – в широком смысле
