när hans bror tittade runt, förvirrad, men i allra högsta grad, levande.
Elden och Serna tog tag i Godfrey under axlarna och lyfte upp honom på fötterna. Godfrey stod där, först vingligt, och sedan tog han ytterligare en lång klunk från säcken och torkade sin mun med baksidan av handen.
Godfrey tittade runt, med suddig blick.
”Var är jag?” frågade han. Han sträckte sig och kliade sig på huvudet, som hade ett stort sår, och hans ögon kisade i smärta.
Illepra studerade såret, drog sin hand längs det, och det torkade blodet i hans hår.
”Du har fått ett sår,” sa hon. ”Men du kan vara stolt: du lever. Du är säker.”
Godfrey vinglade, och de andra fångade honom.
”Det är inte allvarligt,” sa hon, och undersökte det, ”men du behöver vila.”
Hon tog bort ett bandage från sin midja och började linda det runt hans huvud. Godfrey gjorde en grimas, och tittade på henne. Sedan tittade han runt på alla döda kroppar, och han spärrade upp ögonen.
”Jag lever,” sa han. ”Jag kan inte tro det.”
”Du klarade det,” sa Reece, och klappade sin bror glatt på axeln. ”Jag visste att du skulle det.”
Illepra omfamnade honom, kramade honom, och långsamt kramade han henne tillbaka.
”Så det är så här det känns över att vara hjälte,” observerade Godfrey, och de andra skrattade. ”Ge mig mer av det där att dricka,” lade han till, ”och så gör jag kanske det lite oftare.”
Godfrey tog ett långt steg, och till slut började han att gå med dem, och lutande mot Illepra, med en axel runt henne, och hon hjälpte honom att balansera.
”Var är de andra?” frågade Godfrey när de gick.
”Vi vet inte,” sa Reece. ”Någonstans västerut, hoppas jag. Det är dit vi ska. Vi marscherar mot kungens hall. För att se vem som lever.”
Reece svalde när han sa orden. Han tittade mot horisonten, och bad över att hans landsmän hade mött ett liknande öde som Godfrey. Han tänkte på Thor, på sin syster Gwendolyn, på hans bror Kendrick, och alla andra som han älskade. Men han visste att den stora delen av Imperiets armé fortfarande väntade, och att döma från de antal döda han redan hade sett, så hade han en känsla av att det värsta inte hade kommit än.
KAPITEL ÅTTA
Thorgrin, Kendrick, Erec, Srog och Bronson stod som en vägg mot Imperiets armé, med deras folk bakom sig, med sina vapen dragna, och de var beredda att slakta Imperiets trupper. Thor visste att detta skulle vara hans sista attack, hans sista strid, ändå hade han ingen ångest. Han skulle dö här, mot denna armé, på sina fötter, med svärdet i sin hand, med sina bröder vid sin sida, och han försvarade sitt hemland. Han skulle få en chans att gottgöra sig för vad han hade gjort, för att ha stridit mot sitt eget folk. Det fanns inget mer han kunde be om i sitt liv.
Thor tänkte på Gwendolyn, och det enda han önskade, var att ha haft mer tid för henne. Han bad om att Steffen hade tagit henne till säkerhet, och att hon var säker där bakom, bakom fronterna. Han kände sig besluten över att slåss med allt han hade, döda så många från Imperiet som han kunde, för att förhindra dem från att skada henne.
När Thor stod där kunde han känna sina bröders solidaritet, alla var orädda, stod modigt, och höll sin plats. Detta var de finaste männen i Imperiet, de finaste knektarna från Silver, MacGils, silesier, alla var enade, ingen av dem backade av rädsla, trots alla odds. Alla var förberedda att ge sitt liv för att försvara sitt hemland. Alla värdesatte ära och frihet mer än livet.
Thor hörde Imperiets signalhorn, som gick upp och ner för fronterna, och såg divisionerna av oändligt många män, ställa sig i perfekta linjer. Detta var disciplinerade soldater som han stod mot, soldater med icke nådiga befälhavare, som hade stridit hela livet. De var enade, tränade för att fortsätta trots deras ledares död. En nu, namnlös befälhavare gick fram, och ledde trupperna. De var många, oändligt många, och Thor visste att det inte fanns en chans att de kunde besegra dem med så få män. Men det kvittade. Det betydde ingenting om de dog. Allt som betydde något var hur de dog. De skulle dö på sina fötter, som män, i en sista strid av ära.
”Ska vi vänta tills de kommer mot oss?” frågade Erec högt. ”Eller ska vi erbjuda dem MacGils hälsning?”
Thor log tillsammans med de andra. Det fanns inget bättre än en liten armé som attackerade en större. Det var ansvarslöst, men ändå var det höjden av mod.
Thor och alla hans män skrek ett stridsrop, enade, och alla attackerade. De sprang till fots, och skyndade sig för att minska gapet mellan de två arméerna, deras stridsrop fyllde luften, och deras män följde dem tätt i hälarna. Thor höll sitt svärd högt, sprang bredvid sina bröder, och hans hjärta slog hårt, och en kall vind svepte hans ansikte. Det var så här krig kändes. Det fick honom känna sig levande.
De två arméerna rusade, sprang snabbt så att de kunde döda varandra. Inom en kort stund möttes de i mitten, med en massiv klang från deras vapen.
Thor högg, åt alla håll, och kastade sig själv in i fronten längst fram av Imperiets soldater, som svingade långa spjut, pikar och lansar. Thor högg den första piken han mötte på mitten, och sedan högg han soldaten genom magen.
Thor duckade och vände sig från flera lansar som kom mot honom; han svingade sitt svärd, och virvlade i varje riktning, och delade alla vapen på mitten med ett splittrande ljud och sparkade och armbågade varje soldat ur hans väg. Han slog till flera med sin hammare, och sparkade en annan i skrevet, armbågade en i käken, och skallade en annan. Högg en, och vände sig om och skar en annan. De var nära, och det var man mot man, och Thor var som en enmans-maskin, som skar sin väg genom den stora kraften.
Överallt runt om honom gjorde hans bröder likadant, de stred med en fantastisk hastighet och kraft, styrka och själ, trots att de var färre, så kastade de sig själv in i en mycket större armé och skar genom raderna av Imperiets män, vilket inte verkade ta slut. Ingen tvekade, och inte retirerade.
Överallt runt Thor, skrek tusentals män och stönade när de stred man mot man i en gigantiskt, våldsam strid, striden som skulle besluta över Ringens öde.
Och trots den stora styrkan, så började männen från Ringen att få lite övertag, och höll Imperiet i schack och tryckte dem bakåt.
Thor tog tag i en vimpel från en av Imperiets mäns han, och sparkade bak honom, och svingade sig sedan runt och slog honom i sidan på hjälmen. Thor svingade den högt över huvudet i en bred cirkel och slog ner flera stycken. Han kastade in den i folkmängden som tog ner flera stycken.
Thor höjde sedan sitt svärd och gick tillbaka för att slåss, och högg sin väg igenom, tills hans armar och axlar blev trötta. För ett kort ögonblick blev han för långsam, och en soldat kom ner mot honom med ett höjt svärd; Thor vände sig om och ställde sig mot honom, för sent, och samlade sig själv för slaget och skadan som skulle komma.
Thor hörde ett morrande ljud, och Krohn flög förbi, och hoppade upp i luften och låste sina käkar på soldatens hals, och drev ner honom och räddade Thor.
Timmar av nära strid passerade.
