inte honom till en far.
Thor höjde sitt svärd högt, och med ett högt skrik, drog han ner det.
Thor slöt sina ögon, och öppnade dem, för att se svärdet, nerbäddat i jord, precis bredvid Andronicus huvud. Thor lät den vara där och backade.
Hans far hade haft rätt: han hade inte klarat det. Trots allt, så kunde han bara inte döda en försvarslös man. Thor vände sin rygg mot sin far, mot sitt eget folk, mot Gwendolyn. Det var uppenbart att han hade vunnit striden. Nu, skulle Andronicus, om han hade någon ära, inte ha något val än att återvända hem.
”THORGRIN!” skrek Gwendolyn.
Thor vände sig om med chock, för att se Andronicus svinga mot honom, rakt mot hans huvud.
Thor duckade i sista sekunden, och yxan flög förbi.
Andronicus var snabb dock, och i samma rörelse så svingade han med en spikklubba och slog till Thor över käken, och slog ner honom så att han landade på sina händer och knän.
Thor kände hur revbenen knäcktes, när Andronicus sko sparkade honom i magen, och skickade iväg honom rullades, flämtande efter luft.
Thor låg på sina händer och knän, och andades tungt, blodet droppade från hans mun, hans revben smärtade honom, och han försökte tvinga sig att resa sig upp. I ögonvrån såg han Andronicus gå fram och höja sin yxa med båda händerna. Han siktade, kunde Thor se, på att hugga av Thors huvud. Thor kunde se i hans blodsprängda ögon att Andronicus inte hade någon nåd, som Thor hade haft.
”Detta är vad jag skulle ha gjort för trettio år sedan,” sa Andronicus
Andronicus skrek högt, när han drog ner sin yxa mot Thors blottade nacke.
Thor var dock inte klar med att slåss; han klarade med en sista energi, och trots all smärta, ta sig upp på fötter, och började rusa mot sin far, och tacklade ner honom, baklänges ner på marken på hans rygg.
Thor låg ovanpå honom, brottade ner honom, och förberedde sig för att slåss mot honom med sina bara händer. Det hade blivit en brottningsmatch. Andronicus sträckte sig upp och tog tag i Thors hals, och Thor blev överraskad över hans styrka; han kände hur han snabbt tappade luften och kvävdes.
Thor greppade sin midja desperat, och letade efter sin kniv. Den kungliga kniven, den enda som kung MacGil hade gett honom, innan han dött. Thor förlorade luft snabbt, och han visste att om han inte hittade den snabbt, så skulle han vara död.
Thor hittade den vid sitt sista andetag. Han höjde den högt, och högg ner den med båda händerna, in i Andronicus bröst.
Andronicus sköt upp händerna, flämtade efter luft, och hans ögon spärrades upp i en dödsblick, medan han satt upp och fortsatte strypa sin son.
Thor, som inte fick luft, började tappa medvetandet, och blev stelare.
Till slut mjuknade Andronicus grepp och hans armar föll till sidorna. Hans ögon rullade bakåt och han slutade röra sig.
Han låg där frusen. Död.
Thor flämtade när han tog bort hans fars stela hand från hans hals, flämtade och hostade, och rullade bort från sin fars döda kropp.
Hela hans kropp skakade. Han hade precis dödat sin far. Han hade nog inte trott att det varit möjligt. Thor tittade runt om och såg alla krigare, båda arméerna, som stirrade på honom i chock. Thor kände en massiv hetta rusa genom hans kropp, som om någon djupgående förändring precis hade skett inom honom, som om han tog bort en ond del från sig själv. Han kände sig förändrad, lättare.
Thor hörde ett kraftigt ljud på himlen, som åska, och tittade upp och såg ett litet svart moln komma ovanför Andronicus kropp, och en tunnel av svarta skuggor, som demoner, virvlade ner på marken. De virvlade runt hans far, omfattade honom, ylande, och lyfte sedan hans kropp högt upp i luften, högre och högre, tills de försvann in i molnen. Thor såg på med förundran och undrade vart hans fars själ skulle ta vägen.
Thor tittade upp och såg Imperiets män stå mot honom, tiotusentals män, med hämnd i sina ögon. Den store Andronicus var död. Ändå stod hans män kvar. Thor och Ringens män var fortfarande många färre, hundra mot en. De hade vunnit striden, men de höll på att förlora kriget.
Erec , Kendrick, Srog och Bronson gick fram till Thors sida, med sina svärd dragna, när alla stod mot Imperiet tillsammans. Hornen ljöd längs fronterna från Imperiet, och Thor förberedde sig att strida en sista gång. Han visste att de inte kunde vinna. Men de skulle i alla fall dö tillsammans, i en enda stor historisk strid.
KAPITEL SJU
Reece marscherade bredvid Selese, Illepra, Elden, Indra, O´Connor, Conven, Krog och Serna. De nio vandrade västerut, som de hade gjort flera timmar, ända sedan de kom upp ur Kanjonen. Någonstans visste Reece att hans folk var, och han var beslutsam över att hitta dem, döda eller levande.
Reece hade varit chockad när de passerade genom ett landskap av förstörelse, oändliga fält av döda kroppar, som var fullt med fåglar som åt på dem, brända från drakarnas andetag. Tusentals av Imperiets män låg döda längs horisonten, vissa rök fortfarande. Röken från deras kroppar fyllde luften, och den outhärdliga lukten av brinnande kött spred sig i det förstörda landet. Den som inte hade dödats av drakens andedräkt hade dött i striden mellan Imperiet, MacGils och McClouds, och även de låg döda. Reece skakade på huvudet, detta land, som en gång hade varit så rikligt, var nu förstört av krig.
Ända sedan de hade kommit upp från Kanjonen, så hade Reece och de andra varit beslutsamma över att ta sig hem, för att komma tillbaka till MacGils sida av Ringen. Utan att hitta hästar, så hade de vandrat hela vägen genom McClouds sida, upp över bergen, ner på andra sidan, och nu, till slut, vandrade de genom MacGils territorium, och passerade inget annat än förstörelse. Med tanke på hur det såg ut, så hade drakarna antagligen hjälpt till att förstöra Imperiets trupper, och för det var Reece tacksam. Men Reece visste fortfarande inte hur hans folks kulle vara när han kom dit. Var alla i Ringen döda? Än så länge verkade det så. Reece ville snabbt veta om alla var okej.
Varje gång de kom fram till ett stridsfält med döda och skadade, de som inte hade blivit drabbade av drakarnas flammor, gick Illepra och Selese från kropp till kropp, vände på dem och undersökte. De var inte drivna av deras yrke, utan Illepra hade också ett annat uppdrag: att hitta Reece bror. Godfrey. Det ville även Reece göra.
”Han är inte här,” sa Illepra igen, när hon till slut hade vänt på den sista döda kroppen på fältet, med besvikelse över hela ansiktet.
Reece kunde se hur mycket Illepra brydde sig om hans bror, och han blev rörd. Reece hoppades också på att han var okej och bland de levande, men som det såg ut, med dessa tusentals döda kroppar, så hade han en oroande känsla av att han inte var det.
De fortsatte att gå, marscherade över ett annat fält, och flera kullar, och när de gjorde det, så såg de ett annat stridsfält i horisonten, med flera tusentals döda kroppar. De gick mot det.
När de gick, började Illepra skrika tyst. Selese la en hand på hennes vrist.
”Han lever,” försäkrade Selese. ”Oroa dig inte.”
Reece gick upp bredvid, och la en försäkrande han på hennes axel, och kände medlidande för
