fält, förbi exploderande gejsrar, och navigerade sin väg genom det exotiska landskapet.
De sprang och sprang, tills dimman slutligen försvann och Reeces hjärta blev lättat när han såg Kanjonens vägg framför dem, och dess uråldriga sten glänste. Han tittade upp, och väggen verkade vara omöjligt hög. Han visste inte hur de skulle kunna klättra upp.
Reece stod med de andra och stirrade upp med rädsla. Väggen verkade vara ännu mer imponerande nu än den hade varit på väg ner. Han tittade och såg hur utmattade de var, och han undrade hur de skulle kunna klättra upp. Alla var utmattade, slagna och med blåmärken, slitna från strid. Deras händer och fötter var råbarkade. Hur skulle de på något sätt kunna klättra rakt upp, när det hade tagit all deras kraft att klättra ner?
”Jag kan inte fortsätta,” sa Krog, med en sprickande röst.
Reece kände likadant, trots att han inte sa det.
De satt fast. De hade sprungit ifrån fawsarna, men inte för en lång stund. Snart skulle de hitta dem, och de skulle vara alldeles för få, och bli dödade. Allt detta hårda arbete, alla deras ansträngningar, allt för inget.
Reece ville inte dö här. Inte på denna plats. Om han var tvungen att dö, så ville han dö där uppe, på deras egen jord, på huvudlandet, och med Selese vid sin sida. Om han endast kunde ha en till chans att rymma.
Reece hörde ett hemskt ljud, och han vände sig om och såg fawsarna, som var ungefär en kilometer bakom dem. De var tusentals, och de hade redan tagit sig över floden, och närmade sig.
Alla drog sina vapen.
”Det finns ingenstans att springa,” sa Centra.
”Då slåss vi till döden!” ropade Reece.
”Reece!” sa en rost.
Reece tittade upp för Kanjonens vägg, och när dimman klarnade, så såg han ett ansikte, som gjorde att han först trodde att han inbillade sig. Han kunde inte tro det. Där, framför honom, var kvinnan han precis hade tänkt på.
Selese.
Vad gjorde hon här? Hur hade hon kommit hit? Och vad gjorde den andra kvinnan med henne?
Det såg ut som den kungliga helaren, Illepra.
De två hängde där, på sidan av klippan, och ett långt tjockt rep låg lindat runt deras midjor och händer. De kom ner snabbt, och föll ca trettio meter ner genom luften, som från himlen, och landade vid Reeces fötter.
Det var deras väg ut.
De tvekade inte. Alla sprang mot linan, och inom få sekunder klättrade de upp, så snabbt de kunde. Reece lät alla andra gå först, och när han hoppade upp, sist, så klättrade han och drog i repet med sig samtidigt, så att fawsarna inte kunde nå det.
När han lyfte från marken, kom fawsarna och hoppade efter hans fötter, och missade Reece precis när han klättrade utom räckhåll.
Reece stannade när han kom fram till Selese, som hade väntat på honom vid kanten; han lutade sig över och de kysstes.
”Jag älskar dig,” sa Reece, och hela han blev fylld av kärlek till henne.
”Och jag dig,” svarade hon.
Båda två vände och klättrade upp för Kanjonens vägg med de andra. De klättrade, högre och högre. Snart skulle de vara hemma. Reece kunde knappt tro det.
Hemma
KAPITEL FYRA
Alistair rusade igenom det kaotiska stridsfältet, och korsade sin väg mellan soldaterna när de slogs för sina liv mot armén av odöda som kom upp runt om dem. Stön och skrik fyllde luften när soldaterna dödade dem, samt när de odöda, dödade soldaterna. Silver och MacGils och silesier slogs modigt, men de var många färre. För varje odöd som de dödade, kom det fler. Det var bara en tidsfråga, kunde Alistair se, tills alla människor skulle vara döda.
Alistair sprang fortare, och sprang med allt hon hade, hennes lungor skulle spricka när som helst, och hon duckade när en odöd svingade mot hennes ansikte och skrek när en annan rev hennes arm, så att det rann blod. Hon slutade inte springa. Det fanns ingen tid. Hon var tvungen att hitta Argon.
Hon sprang i den riktning där hon hade sett honom sist, där han slagits mot Rafi och kollapsade av utmattningen. Hon bad över att det inte hade dödat honom, att hon skulle kunna väcka honom, och att hon kunde göra det innan allt hennes folk dödades.
En odöd kom framför henne och blockerade hennes väg, och hon höll ut sin hand; en vit boll av ljus slog den i bröstet, och slog ner den bakåt.
Fem fler kom, och hon höll ut sin hand, men denna gång, kom endast en boll av ljus, och de andra fyra närmade sig henne. Hennes krafter, var begränsade, insåg hon chockat. Alistair samlade sig själv för en attack när de närmade sig, sedan hörde hon ett morrande ljud och tittade över sin axel för att se Krohn, som hoppade upp bredvid henne och högg en i halsen. De odöda vände sig mot honom, och Alistair såg sin chans. Hon armbågade en i halsen, vilket slog ner den, och sprang.
Alistair knuffade sin väg fram genom kaoset, desperat, medan de odöda bara ökade i antal, och hennes folk drogs bakåt. När hon duckade och svingade, så kom hon till slut fram till den lilla öppningen, platsen där hon kom ihåg att hon sett Argon.
Alistair tittade på marken, desperat, och såg till slut, mellan alla lik, Argon. Han låg där, på marken, ihopkrupen till en boll. Han låg i en liten öppning och han hade uppenbarligen satt i verk någon trollformel för att hålla andra borta från honom. Han var medvetslös, och när Alistair rusade fram till hans sida, så hoppades och bad hon om att han fortfarande levde.
När hon kom närmare, kände Alistair sig omfamnad, skyddad av hans magiska bubbla. Hon satte ett knä vid honom och tog ett djupt andetag, äntligen säker från striden runt henne, och fick lite andrum mitt i stormen.
Ändå var Alistair fylld av skräck när hon tittade ner på Argon: han låg där, med ögonen stängda, och andades inte. Hon fylldes av panik.
”Argon!” skrek hon, och skakande ruskade hon hans axlar med båda händerna. ”Argon, det är jag! Alistair! Vakna! Du måste vakna!”
Argon låg där, utan att reagera, medan striden runt om henne blev intensivare.
”Argon snälla! Vi behöver dig. Vi kan inte slåss mot Rafis magi. Vi har inte de skickligheter som du har. Snälla, kom tillbaka till oss. För Ringen. För Gwendolyn. För Thorgrin.”
Alistair ruskade i honom, ändå reagerade han fortfarande inte.
Desperat, så fick hon en idé. Hon la båda händerna på hans bröst, stängde sina ögon och fokuserade. Hon samlade all sin inre energi, vad som var kvar, och sakta, så kände hon hur händerna blev varma. När hon öppnade sina ögon, så såg hon ett blått ljus komma från hennes händer, som spred sig över hans bröst och axlar. Snart utvecklades det och spred sig över hela kroppen. Alistair använde en speciell trollformel som hon hade lärt sig, för att återuppliva sjuka. Det tömde henne, och hon kände hur hennes energi lämnade hennes kropp. Det gjorde henne svag, hon ville att Argon skulle komma tillbaka.
Alistair kollapsade, utmattad
