egna generaler, och hans egen son, skakade inför honom – vilken chans hade egentligen hon?
Och dessutom hade Luanda aldrig dödat någon. Och ännu mindre någon av McClouds klass. Skulle hon klara det, när hon väl var där? Kunde hon verkligen smyga sig på honom? Var han lika osårbar som Bronson varnat att han var?
Luanda kände sig medskyldig till det blodbad den här armén ställt till med, till förödelsen av hennes eget land. När hon tänkte tillbaka på det ångrade hon att hon någonsin gått med på att gifta sig med en McCloud, oavsett att hon älskade Bronson. Hon hade fått inse att McClouds var vildar, oförbätterliga. Hon förstod att det varit MacGils smala lycka att Högländerna låg emellan dem och att de hade hållit sig på sin sida Ringen. Det hade varit oerhört naivt, korkat, att inbilla sig att McClouds inte var så illa som hon fått lära sig redan som barn. Hon hade trott att hon skulle kunna ändra på dem, att chansen att bli en prinsessa bland McClouds – och en dag drottning – var värd det, trots riskerna.
Men nu visste hon att hon haft fel. Hon skulle ge upp alltsammans – sin titel, rikedomarna, berömmelsen, alltihop – för att aldrig ha träffat McClouds och vara tillbaks i säkerhet med sin familj, på deras sida av Ringen. Nu var hon arg på sin far för att ha arrangerat hennes äktenskap. Hon var ung och dum. Men han borde ha vetat bättre. Var politiken så viktig för honom att han varit beredd att offra sin dotter? Och hon var arg på honom också för att han dött och lämnat henne ensam med allt det här.
Under de senaste månaderna hade Luanda fått lära sig den hårda vägen att lita på sig själv, och nu hade hon fått sin chans att ställa saker till rätta.
Hon skakade i hela kroppen när hon nått fram till huset och dess mörka, stängda ekdörr. Hon såg sig omkring och förväntade sig att se McClouds män rusa fram mot henne, men till hennes lättnad så var de alla för upptagna med förödelsen för att lägga märke till henne.
Hon lyfte ena handen till handtaget och höll kvar järntaggen i den andra, och vred om så försiktigt hon kunde, och bad att McCloud inget hörde.
Hon klev in. Det var mörkt därinne, och ögonen anpassade sig långsamt efter det klara ljuset där ute i den vitmenade staden. Det var också kallare här inne, och det första hon hörde när hon klev in över tröskeln var flickans gråt och jämmer. När ögonen vant sig såg hon sig omkring i det lilla huset, och såg McCloud, avklädd från midjan och nedåt, på golvet, med den kämpande flickan under sig. Flickan skrek och grät med vilt uppspärrade ögon, och McCloud satte en grov hand över munnen på henne.
Luanda kunde knappt tro att det var på riktigt, att hon verkligen skulle försöka. Hon tog ett försiktigt steg fram. Händerna skakade, hon var svag i knäna, och hon bad att hon skulle få styrka nog att göra det. Hon kramade om järnspiken som om det var en livlina.
Snälla Gud, låt mig döda denne man.
Hon hörde McCloud grymta och stöna, som ett vilt, frossande djur. Han var obönhörlig. Flickans tycktes skrika allt högre för hans varje rörelse.
Luanda tog ännu ett steg, och så ännu ett, och var nu bara någon meter bort. Hon såg ned på McCloud och granskade hans kropp, och försökte bestämma var det var bäst att stöta till. Det var tur att han tagit av sig ringbrynjan och inte bar mer än en tunn linneskjorta, som nu var genomdränkt av svett. Hon kända stanken av honom även på avstånd, och den fick henne att rygga tillbaka. Det hade varit oförsiktigt av honom att ta av sig rustningen, och Luanda beslöt att det skulle bli hans sista misstag. Hon skulle höja spiken med båda händer och sticka en rakt in i ryggen på honom.
McClouds grymtanden nådde klimax och Luanda höjde spiken högt. Hon tänkte att livet skulle ändra sig efter det här ögonblicket, hur inget mer skulle vara sig likt, om bara några sekunder. McClouds rike skulle bli fritt från tyrannen, och hennes folk skulle besparas förödelsen. Hennes make skulle få sin rättmätiga plats, och till sist skulle allt bli bra igen.
Luanda blev stående, fastfrusen av rädsla. Hon skakade. Om hon inte handlade nu så skulle hon aldrig göra det. Hon höll andan, tog ett sista steg fram, höll spiken högt över huvudet med båda händer, och föll plötsligt på knä och pressade spiken, ned med alla krafter hon hade, beredd att trycka den rakt genom ryggen på honom.
Men något hände som hon inte förväntat sig, och det hände så snabbt, för snabbt för att hon skulle hinna reagera: i sista sekund rullade McCloud åt sidan. Han var snabbare än hon föreställt sig möjligt för en man av den storleken. Han vältrade sig åt sidan, och lämnade flickan under sig oskyddad. Det var för sent för Luanda att stanna.
Till Luandas fasa fortsatte spiken vidare, rakt genom flickans bröst.
Flickan satte sig rakt upp och skrek, och Luanda kände spiken tränga rätt genom kroppen på henne, flera centimeter, hela vägen till hjärtat. Blod gurglade fram ur munnen på henne och hon såg på Luanda, skräckslagen, förrådd.
Till sist föll hon i golvet. Död.
Luanda satt där på knä, bedövad och chockad och kunde knappt förstå vad som just hade hänt. Innan hon tagit in alltsamman, innan hon insett att McCloud nu var utom fara, kände hon ett hårt slag mot sidan av ansiktet, och hur hon själv föll i golvet.
Hon var vagt medveten i fallet om att McCloud fällt henne med ett väldigt slag, att han förutsett varenda steg av vad som hänt ända sedan hon först klivit in i rummet. Han hade spelat ovetande. Han hade inväntat det rätta ögonblicket, och möjligheten att inte bara undvika hennes hugg, utan på samma gång också lura henne att döda den stackars flickan, att göra henne medskyldig.
Innan hon slocknade fick Luanda en skymt av McClouds ansikte. Han grinade ned mot henne med öppen mun och flämtade, som ett vilt djur. Det sista hon hörde innan hans väldiga stövel kom rusande mot ansiktet på henne var hans grötiga, djuriska röst:
”Du gjorde mig en tjänst”, sa han. ”Jag var ändå färdig med henne.”
Kapitel två
Gwendolyn sprang längs de vindlande gatorna i Kungsgårds värsta kvarter. Tårarna rann efter kinderna där hon sprang, bort från slottet, i ett försök att komma så långt bort från Gareth som möjligt. Hjärtat slog ännu hårt efter deras möte, efter att hon sett Firth hänga i galgen, och efter att ha hört alla hans hot. Hon försökte desperat se vad som var sant bland alla hans lögner. Men i Gareths sjuka hjärna var sanning och lögn så tätt sammanflätade att det var svårt att veta vad som var vad. Hade han bara försökt skrämma henne? Eller var alltsammans sant?
Gwendolyn hade sett Firths dinglande kropp med sina egna ögon, och kanske betydde det att den här gången så var alltihop sant. Kanske var det sant att Godfrey förgiftats, att hon sålts till äktenskap med de vilda nevarerna. Kanske höll Thor just nu på att rida in i ett bakhåll. Tanken fick henne att skaka.
Hon kände sig så hjälplös där hon sprang. Hon var tvungen att försöka ställa allt till rätta. Hon kunde inte springa hela vägen till Thor, men hon kunde springa till Godfrey och se om han blivit förgiftad – och om han ännu var vid liv.
Gwendolyn rusade allt längre in i stans sjaskiga kvarter, häpen över att befinna sig här igen, för andra gången på lika många dagar i den här vidriga delen av Kungsgård, dit hon svurit att inte återvända. Om Godfrey verkligen blivit förgiftad så visste hon att det måste ha hänt på krogen. Var annars? Hon var arg på honom för att han gått tillbaka dit igen, för att han sänkt garden och varit så oförsiktig. Men mest av allt var hon rädd för vad som hänt honom.
