med de två bakom sig, bärande hennes bror genom baren och ut i dagsljuset.
De skyndade bort längs Kungsgårds trånga bakgator, på väg mot helaren, och Gwen kunde bara be att det inte var för sent.
Kapitel tre
Thor galopperade fram över de dammiga fälten utanför Kungsgård, med Reece, O’Connor, Elden och tvillingarna vid sidan, Krohn springande bredvid, och Kendrick, Kolk, Brom och mängder av män ur Legionen och Silvergardet tillsammans med dem – en väldig armé på väg för att möta McClouds. De red som en man, beredda att befria staden, och dånet av hovarna var öronbedövande, mullrande som åska. De hade ridit hela dagen, och den andra solen stod redan i nedan. Thor kunde knappt begripa att han själv nu red bland alla dessa fantastiska krigare, på sitt första militära uppdrag. Han var nu accepterad som en av dem, och han hade sina vapenbröder omkring sig. Legionen nästan försvann i den tusenhövdade massan av kungens armé, och Thor kände sig för första gången i livet som en del av något större än sig själv.
Och han hade en känsla av mål och mening. Han kände sig behövd. Hans landsmän belägrades av McClouds, och det var upp till armén att befria dem och rädda folket från ett fruktansvärt öde. Vikten av deras uppdrag satt som en levande tyngd på hans axlar, och den fick honom att känna sig levande.
Han kände sig säker omgiven av alla dessa män, men han kände också en viss oro: det här var en armé av riktiga män, men det betydde att de också skulle ha en armé av riktiga män mot sig. Riktiga, härdade krigare. Nu var det på liv och död, och mer stod på spel än han någonsin varit med om. På ren instinkt kände han efter runt bältet och blev lugnare när han nuddade sin trogna slunga och det nya svärd han fått. Han undrade om det vid dagens slut skulle vara fläckat av blod. Eller var det han själv som skulle ligga sårad?
Plötsligt stämde hären upp ett rop, högre till och med än dånet av hästarnas hovar, när de kom runt en krök och för första gången såg den belägrade staden vid horisonten. Svart rök steg i tjocka moln från den, och MacGils här sporrade hästarna och sprängde fram. Thor sparkade också till och försökte hålla takten med de andra, som nu dragit sina svärd, höll dem högt och rusade med strid i sinnet mot staden.
Den väldiga hären bröts upp i mindre grupper, och i Thors grupp red tio soldater samt legionärer, både hans vänner och andra som han inte kände. Främst red en av kungens armés högre befäl, Forg, en lång, smal och senig man med koppärrig hy, snaggat grått hår och insjunkna ögon. Armén delades in i allt mindre grupper och spred sig åt alla håll.
”Den här gruppen följer med mig!”, befallde han och vinkade med staven åt Thor och de andra att följa efter.
Thors grupp följde Forgs order och red bort från härens huvudstyrka. Thor såg sig över axeln och märkte att hans grupp kommit mer avsides än de flesta andra och att hären blev allt mer avlägsen, och just som han undrade vart de var på väg ropade Forg:
”Vi skall ställa upp mot McClouds flank!”
Thor och de andra utväxlade nervösa och uppspelta blickar där de red allt längre bort, snart utom synhåll för hären.
Snart var de i helt ny terräng, och kunde inte längre se hären. Thor var på helspänn, men det syntes inga tecken på McClouds här i närheten.
Till sist höll Forg in hästen till halt framför en liten kulle med en dunge. De andra gjorde halt efter honom.
Thor och de andra såg på Forg och undrade varför han stannat.
”Vårt uppdrag är att hålla det här fästet”, förklarade Forg. ”Ni är unga krigare ännu, och vi föredrar att bespara er stridens värsta hetta. Ni håller den här positionen samtidigt som härens huvudstyrka sveper in i staden och anfaller McClouds armé. Det är tveksamt om några av McClouds män kommer att komma förbi här, så ni är förmodligen trygga. Upprätta positioner runtom och håll er här tills ni blir tillsagda om annat. Sätt igång!”
Forg sporrade hästen och red uppför kullen, och Thor och de andra gjorde samma sak och följde efter. Den lilla truppen red och rev upp damm över fältet, och så långt Thor kunde se fanns ingen i närheten. Han var besviken över att ha flyttats bort från den verkliga striden. Varför skulle de skyddas plötsligt?
Ju längre de red, desto mer var det något i Thors medvetande som pockade på uppmärksamhet. Han visste inte vad det var, men hans sjätte sinne talade om att något var fel.
När de närmade sig kullens topp syntes ett litet, gammalt fort – ett smalt och till synes övergivet torn – och det var något som fick Thor att se sig om över axeln. Där var Forg. Thor överraskades av att se att han kommit allt längre efter, längre och längre från gruppen, och när Thor tittade på honom vände han om, sporrade hästen och galopperade bort åt motsatt håll, utan ett ord.
Thor förstod inte vad som hände. Varför gav sig Forg av så plötsligt? Krohn började gnälla vid hans sida.
Just som Thor börjat ta in vad som hänt nådde de upp till kullens krön och till det gamla fortet. De förväntade sig att inte se annat än ödemark på andra sidan.
Men plötsligt höll den lilla gruppen legionärer hårt in hästarna till halt. De blev sittande, chockade av den syn som bredde ut sig framför dem.
Där, redo och väntande, låg hela McClouds armé.
De hade förts rakt in i en fälla.
Kapitel fyra
Gwendolyn skyndade genom Kungsgårds vindlande gator och beredde väg genom massan av folk, med Akorth och Fulton bärande på Godfrey efter henne. Hon var fast besluten att hinna till helaren så snabbt som möjligt. Godfrey fick inte dö, inte efter allt de varit med om, och absolut inte på det här sättet. Hon kunde nästan se för sitt inre hur Gareths ansikte skulle lysa upp i ett belåtet leende om han fick nyheten om Godfreys död – och hon bestämde sig för att förhindra det. Hon önskade bara att hon funnit honom tidigare.
Gwen vände runt ett hörn och klev in på stadstorget, där folkmassorna blev ännu tätare, och hon tittade upp och såg att Firth fortfarande hängde där och dinglade från galgen, med en tät snara om halsen, inför allas gapande åsyn. Hon vände sig bort av ren reflex. Det var en fruktansvärd syn, och en påminnelse om hennes brors ondska. Det kändes som att hon inte kunde ta sig ur hans grepp, oavsett vart hon vände sig. Det var märkligt att tänka att hon bara dagen innan hade talat med Firth – och nu hängde han där. Hon kände dödens snara dras åt, också runt sig själv.
Hur mycket hon än önskade vända om och ta en annan väg, så visste hon att det gick snabbast att fortsätta fram över torget, och att hon inte fick vika sig för sina rädslor. Hon tvingade sig att marschera fram förbi galgen, rätt förbi den döda kropp som hängde i vägen. När hon gjorde det överraskades hon av att den kunglige bödeln, klädd i svart, ställde sig i hennes väg.
Först trodde hon att han skulle ta död även på henne – tills han bugade.
”Min fru”, sa han ödmjukt och böjde respektfullt på huvudet. ”Jag har inte fått några kungliga order om vad som skall ske med kroppen. Jag har inga bud om huruvida jag skall ge honom en ordentlig begravning eller slänga honom i en fattigmansgrav.”
Gwen stannade till, irriterad över att det skulle bli upp till henne att bestämma det. Akorth och Fulton stannade intill. Hon tittade upp, kisande mot solen och
